HYLLVÄRMARÅRET 14

Jag har funderat en del på min läsning 2014 och kommit fram till följande:

Med tanke på den underbara hög recensionsexemplar som bara ligger och väntar på mig, så lär årets första två månader mest ägnas åt dessa.

Därefter, och även lite dessförinnan, kommer jag att fokusera på att läsa de titlar jag har hemma. Tidigare kallade jag den grejen för Projekt kill hyllvärmare. Men nytt år kräver ny inspiration och också lite förändringar. Jag vill inte att läsningen ska kännas som ett måste, vilket den faktiskt tenderade att göra med Projekt kill hyllvärmare. Därför utvidgar jag nu mina möjligheter till att välja på känsla i stunden. Jag räknar helt enkelt ALLA mina olästa böcker som hyllvärmare i år, även om det är karameller jag har sparat på eller böcker jag bara ägt i ett halvår. Och väljer en i taget bara. På så sätt blir det här ett fritt läsår, samtidigt som jag fokuserar på att läsa böcker jag redan har hemma (och försöker att inte låna så mycket på bibliotek, köpa osv). Det är ett måste, jag vågar inte ens tänka på hur många olästa böcker vi har här hemma, men jag vet att talet överstiger 200 stycken. Den som vill haka på i HYLLVÄRMARÅRET 14 är välkommen att göra det, reglerna är ju lika fria som enkla: Läs främst de olästa böcker du har hemma, välj själv i vilken ordning och vilket omfång!

Jag har börjat lista alla olästa jag har i en anteckningsbok, för min egen skull, och det fick mig både att dregla och bli lite stressad på samma gång. Men jag tror detta blir bra. Just nu avnjuter jag Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Jag kommer fortsätta med inläggsserien Bestående intryck. Troligtvis blir det först i slutet av januari som jag kommer ikapp med bloggandet om tidigare lästa böcker. Jag kommer i dagarna att publicera de allra bästa och sämsta böckerna jag läste under 2013 också, det blir kul. Gott nytt år!

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Bestående intryck #1

Nu påbörjar jag min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt. Men jag hoppas att dessa inlägg blir roliga att läsa.

Paris-Dakar av Jens Liljestrand minns jag vagt och jag vet att jag verkligen gillade vissa av novellerna. Jag får en känsla av bröllop, eftersom jag tror att en av berättelserna utspelades på ett bröllop – en tabbe, kanske en person som blev för full, pinsamheter, hastiga flimrande scener som jag uppfattade som tydligt gestaltade. En novell, kanske den första, om en absurd arbetsintervju. Jag minns också att jag reagerade på att berättarrösten ofta var så uttalat liberal, det är ju ovanligt i litteratur. Även om jag uppfattar all litteratur som politisk. Jag är ju själv inte liberal, kanske var det just därför jag reagerade på/lade märke till de värderingar som slank in i texten, som vore de självklarheter.

Roman med kokain av M. Agejev, en svettig kolaroman med ryska miljöer och stämningar. En mardrömsberättelse om abstinens men också ett för huvudkaraktären ljuvligt rus. Jag minns att jag var som besatt av den i början, jag tyckte att den var så himla härligt rysk och välskriven, men att den mattades ut mer och mer tills den var en blek kopia av de inledande sidorna.

Genom natten av Stig Saeterbakken gjorde mig verkligen intresserad av att fortsätta utforska hans författarskap, den var en både fantasifull och välskriven roman. Jag ser framför mig absurda händelser och hemliga sällskap med konstiga lekar, men också sorg och ångest och depression, beskrivet på ett intressant och originellt sätt. Det var en sådan där roman som gjorde mig själv inspirerad i mitt skrivande, en som sticker ut från mängden av allt jag läser. Jag vill nog läsa om den, dels för att kunna skriva en mer relevant och intresseväckande text om den och dels för att den gjorde så starkt intryck. Det är inte det lättaste att verkligen förmedla starka känslor av ensamhet och depression på ett trovärdigt sätt men det tycker jag att Saeterbakken lyckades med i den här romanen. Sorgligt nog tog han livet av sig häromåret.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer var en intressant modern arbetarroman om en tjej som jobbar på äldreboende. Egentligen blev jag inte så berörd av den utan tyckte mer att den var intressant som företeelse, den var ju oerhört konkret och beskrev helt enkelt personens arbetsplats med allt gott och ont den förde med sig. Men också: en samhällskritik, bristen på trygghet och slitet. Jag gillade den och den gjorde starkt intryck på mig såtillvida att den kändes som en gammal företeelse (arbetarromanen) i modern förpackning.

Jag recenserar ju inte X Publishing-böcker eftersom min egen roman är utgiven där, men Fågelhuset av Ester Roxberg måste åtminstone nämnas. Jag läste den i våras och blev förtjust, jag gillade den faktiskt mer än hennes första roman Antiloper. Den innehöll roliga absurda inslag men också en uppmaning till diskussion om hur arbetssituationen ser ut i kulturbranschen. Och förstås, lite kärlek.

Jag hör till dem som älskade och lovordade Yarden och hade därför höga förväntningar innan jag började läsa Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg. Även om den inte nådde riktigt samma höjder som Yarden så uppskattade jag den och läste meningar högt för min pojkvän titt som tätt (det brukar vara ett gott tecken, åtminstone gällande språket i en bok). Jag vet inte om det är att den andra boken i Yarden-trilogin egentligen är sämre, kanske är det att man läst och hört så mycket om denna period ur Lundbergs liv? I artiklar, i diskussioner i P1 och så vidare. Men jag läste den snabbt och liksom hungrigt. Jag gillar den blandning av poetiskt, personligt och samhälleligt som Lundberg ofta lyckas åstadkomma. Det gör att hans texter känns oerhört relevanta.

Låt höra av dig, minne. Ja men, Vladimir Nabokovs självbiografi. Vad kan den bli annat än ljuvlig i sin ryskhet, sitt fjärilssamlande, sitt romanskrivande, sina funderingar, sin exiltillvaro? Den var underbar, även om jag föredrar engelska titeln Speak, memory. Och mycket riktigt, i senaste svenska utgåvan heter boken istället Tala, minne. 

Alltså, eh, av Marina Lewyckas En kort berättelse om traktorer på ukrainska minns jag för att vara ärlig typ ingenting. Det behöver egentligen inte vara negativt, den kan ha blandats upp med andra böcker jag har läst. Men jag minns den som lite skröna-aktig, sådär halvrolig/dråplig. Det brukar betyda döden för mig, typ lägga-ifrån-mig-boken-göra-mig-av-med-den-aldrig-tänka-på-den-igen, men den här gången har jag för mig att dråpligheterna ändå blandades upp med någon form av intressant berättelse.

Café Utposten av Per Anders Fogelström hade jag otroligt höga förväntningar på, jag trodde att den skulle vara en typiskt härlig förr-i-tiden-Stockholms-roman och så hade den cool framsida och allt. Men nää, det var mer en berättelse om hur den fackliga rörelsen växte fram, har jag för mig, maskerad i någon halvdan skönlitterär berättelse. Sådant gillar jag inte riktigt, åtminstone inte den här gången. Fast allra mest hade det nog med mina egna förväntningar på boken att göra.

Har ni läst någon av dessa böcker? Vad tyckte ni i så fall?

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Många människor dör som du

DSC_0395
Lina Wolff – Många människor dör som du.

En av de bästa böckerna jag läste 2012 var Bret Easton Ellis och de andra hundarnaÄnda sedan dess har jag varit nyfiken på novellsamlingen som kom ut dessförinnan. För några månader sedan lånade jag den alltså på bibblan och läste den ganska fort. Jag borde ha bloggat om den direkt, för nu minns jag bara en vag känsla av inspiration. Det är konstigt det där, hur man kan tycka om en bok och ändå glömma bort dess innehåll så pass fort. Kanske har det att göra med att jag:

1. Inte blev sådär stormförtjust som jag blev i Wolffs roman. Den minns jag nämligen fortfarande tydligt, känslan och en del av handlingen, om än inte karaktärernas namn. Eftersom jag inte blev lika mindblown av novellsamlingen, kanske den inte klistrade sig fast i mitt medvetande på samma sätt.
2. Att det faktiskt rör sig om noveller, kortare berättelser som därmed snabbare blandas upp i det simmelsurium som är min hjärna.

Men även den här gången upplevde jag texterna som influerade av sydamerikansk litteratur. Det är något i berättarrösten som gör det, men också att många av novellerna faktiskt utspelas i Spanien. Jag förmodar att den här texten blir ganska meningslös, eftersom den egentligen inte säger något om novellernas innehåll. Men det som också gjorde intryck på mig var Wolffs sätt att formulera sig, meningar som kändes slipade men aldrig krångliga. Exakta, liksom, utan att bli sådär skrivskole-aktigt avskalade.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Novellixer var det ja

tredje-fyran-hand

Julen kom med stormsteg så jag repriserar en gammal recension av tidigare utgiven Novellix-fyra och betraktar det som avslutningen på årets julkalender. Jag hoppas att ni har tyckt om den, det har jag! Jag kommer troligtvis köra en till Novellix-special någon gång under 2014 eftersom jag fortfarande har ett gäng olästa.

Wille Craaford, som ju vanligtvis inte är verksam som författare, har skrivit novellenGloria. Den handlar om en känd kvinna som skriver någon slags glorifierad text om sitt eget kändisskap för att bekämpa främlingsfientlighet, som en annan karaktär läser och redigerar under novellens gång. Tyvärr tycker jag att novellen saknar driv och en språklig gnista, så jag fastnar inte riktigt för den.
Helena Granströms novell Skördebrev kretsar mycket kring kroppar och ett berättarjag riktar sig till ett du. Egentligen verkar jaget inte vilja skriva mer om kroppar, men fortsätter att göra det ändå. Granström har ett alldeles eget tonfall i den här novellen, som jag inte kan minnas att jag stött på någon annanstans, och jag blir nyfiken på att läsa en hel roman av henne. Men just den här novellen fastnar jag inte för som jag hoppats. Dock är det fint att jag på det här sättet blivit nyfiken på att fortsätta utforska hennes författarskap.
Amanda Svensson skapar en språkmagi som jag känner igen från hennes romaner Hey Dolly och Välkommen till den här världen. Jag njuter av varenda ord i hennes novell Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån. Den handlar om en ung kille som är i Skåne för att hälsa på sin döende släkting, och som möter en väldigt underlig tjej som han vill gilla men ändå inte lyckas falla pladask för. Så småningom ska det komma att visa sig att de hör ihop på ett lite oväntat sätt. Det är språket som driver berättelsen framåt och jag hade gärna sett den fortsätta mycket längre än den gör.
Jens Lapidus novell Heder handlar om en kille som precis muckat från fängelset efter många år bakom galler, och som nu ska starta om på nytt. Han förvånas över alla smartphones som folk går runt med överallt och noterar en hel del andra saker som förändrats i samhället under de tio år han inte hängt med. Den största behållningen i Lapidus novell är de korta utdragen från fiktiva rättegångar, eftersom de känns så verklighetstrogna. Förmodligen har Lapidus koll på just den biten, eftersom han till vardags arbetar som advokat. Heder berättar ganska stereotypt om de kriminella som är med i novellen, men jag dras in i den ändå.

Innan nyår kommer tidigare nämnda ”Bestående intryck”, en serie inlägg om böcker jag läst men inte recenserat. Och förstås, årets bästa och sämsta böcker av de jag läst. Möjligen kommer just den grejen efter nyår, men resten kommer nu i dagarna. Jag vill börja 2014 med en blank sida, recensionsmässigt. Hoppas att ni har haft en underbar jul. Själv gav jag i bokväg bort ett gäng deckare/thrillers till pappa, gamla Agatha Christie-klassiker till mamma och pappa tillsammans, ett helt gäng konstböcker till min kärlek och en bok om modets historia under 1900-talet till min syster. Och så lite annat än böcker förstås. I bokväg fick jag Lars Noréns senaste dagbok av mamma och pappa, som jag hade önskat mig. Den med bibeltunna papper. Vill ni avsluta julen med något härligt så rekommenderar jag det här programmet, Astrids jul. Nu ska jag avsluta juldagen med att, passande nog, på börja Konsumtionsliv av sociologen Zygmunt Bauman.

Publicerat i Novellix | Lämna en kommentar

Bestående intryck

Detta med att jag inte har publicerat julkalendern på några dagar var egentligen inte avsiktligt, utan beror på att jag har haft fullt upp och inte vill slarva fram inlägg bara för sakens skull. Istället vänder jag det till något positivt och publicerar imorgon många luckor på en gång, som en härlig läsboom dagen före dopparedagen. Jag är faktiskt ledig imorgon och tänkte, förutom att göra fina paket, läsa och koppla av. Och blogga.

Men nu tänkte jag konstatera något helt annat. Jag har ju som princip att skriva om allt jag läser på Ord och inga visor. Men i våras hade jag (som bekant?) en gigantisk läs- och bloggdipp, vilket gjorde att jag hamnade efter på alla fronter. Det blir orealistiskt att blogga på ett intressant sätt om en bok jag läste i januari och därmed inte har så färsk i minnet. Därför gör jag såhär med de ännu obloggade men lästa böckerna: Vissa får egna inlägg, de jag har läst nyligen och kommer ihåg mina känslor kring. Andra buntar jag ihop under inlägg på temat Bestående intryck. Istället för nöd-skrivna kortrecensioner så skriver jag om hur jag minns dem idag, ett tag efteråt, och mina känslor kring dem. Kanske roligare att läsa också på ett sätt, men framförallt nödvändigt. På så vis börjar jag 2014 på ett tomt blad och kan blogga om en bok så fort jag läst ut den.

Apropå 2014, jag kan hinta redan nu om att jag kommer köra HYLLVÄRMARÅRET 14. Den som vill får gärna haka på, jag har ju kört Projekt kill hyllvärmare och detta anknyter till den grejen fast i lite friare form.

Och hörni – vilken grej igår med alla inlägg i #bokbloggaremotrasism, helt underbart. Eller snarare: HELT UNDERBART (jo, jag gillar versaler när det är versalläge och det är det sannerligen här). För att inte tala om 16.000 personer som idag i Kärrtorp (och ännu fler i andra delar av landet) sade: INGA RASISTER PÅ VÅRA GATOR. Och hör sen!

Nu ska jag läsa ut Sara Beischer-boken jag för närvarande håller på med. Därefter har jag bara några bibblanböcker kvar i hemmet (det har varit kämpigt att inte låna fler som timvikarie på bibliotek). Sedan hägrar endast recensionsexemplar och hyllvärmare, plus ljuvliga cut the crap-böcker.

Publicerat i Kuriosa | 4 kommentarer

BOKBLOGGARE MOT RASISM: mitt andra inlägg

Läs gärna mitt förra inlägg, där jag berättar mer om initiativet och mina tankar kring det. Här tänkte jag helt enkelt ge konkreta boktips på ämnet rasism och främlingsfientlighet, med fokus på en bok jag läste härom veckan.

DSC_0589

Boken är Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Den handlar om en man som heter Otto och hans levnadsöde. Han föddes i Wien och var spådd att gå i sina föräldrars fotspår och bli akademiker. Han var sina föräldrars enda barn och solstråle. Allt hade säkert gått vägen om han bara inte haft oturen att födas som jude. I Wien. Precis när Hitler skulle komma att ta makten och vilja rensa ut allt vad judar hette. Åsbrink leder oss på ett pedagogiskt sätt genom en berättelse som bara har ett fruktansvärt tänkbart slut: Hans föräldrar som röken ur en skorsten på ett koncentrationsläger. Otto lyckades rädda sig ur det. Han var en av de lyckliga få som fick komma till Sverige och börja ett nytt liv redan i de tidiga tonåren. Och som lyckligt lottad blir han sina föräldrars tröst i en allt mer tröstlös tillvaro. Genom hans brev får de lite andrum, genom hans vardagliga lyckoämnen kan de uthärda ännu en dag. Och deras elände skymtar bara mellan raderna, de låter honom aldrig förstå hur fruktansvärd verkligheten är. De skonar honom från det. Otto blir så småningom kompis med en då ung och nationalsocialistisk Ingvar Kamprad, som ironiskt nog ”skonar” vännen från vetskapen om de nazistiska sympatierna. Det här är en bok som måste läsas. Jag kommer ideligen att tänka på när vi i nian var på klassresa till Polen. Innan hade författaren Magda Eggens varit och berättat för oss om sina erfarenheter av andra världskriget. Hon bad oss att, när vi gick runt i Auschwitz, tänka på att marken där var täckt av tårar. Och blod. De tårarna och det blodet kommer i mina tankar när jag läser Och i Wienerwald står träden kvar.

Andra boktips relaterade till främlingsfientlighet:

Sverige forever in my heart av Niklas Orrenius. Otroligt intressanta reportage, viktiga, skrämmande, välskrivna. Jag bloggade så här om boken.

Främling, vad döljer du för mig? av Marcus Priftis, viktigt och upplysande om bland annat vardagsrasism. Jag intervjuade honom en gång.

Nelly Sachs samlade dikter.

#jagärintesverigedemokrat
#bokbloggaremotrasism

Nu ska jag sätta mig och läsa igenom alla andra bokbloggares inlägg som har dykt upp under dagen. Vilken kraft det blir när så många publicerar på samma dag, eller hur? Vilka är dina bästa tips på temat rasism och främlingsfientlighet?

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

BOKBLOGGARE MOT RASISM: mitt första inlägg av två

Förra lördagen fick jag nog. Fast egentligen har jag fått nog för längesedan av att sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti, sitter i riksdagen och är tredje största i opinionsmätningar. Men förra lördagen kokade jag över alla breddgrader och blev till ett moln av frustration och ilska, en fysisk huvudvärk som bultade mot tinningloben. Jag är förstås inte den enda som har fått nog. Senaste veckans händelser och demonstrationer visar att Sverige är fullt av anti-rasister och det ger mig hopp. Vad som också ger mig hopp är följande:

Förra lördagen skrev jag ett långt inlägg i en sluten grupp för bokbloggare på facebook, i affekt. Jag föreslog att vi idag, den 21 december, skulle köra Bokbloggare mot rasism (fast jag föreslog en annan titel, sedan kom någon med detta bra förslag). Och idag har vi kunnat läsa inlägg på temat i MÄNGDER av bokbloggar. Folk bara hakade på direkt, utan att tveka. Jag tänkte först länka men nu är länkarna så många att jag istället uppmanar: Kolla runt bland bokbloggarna och hitta intressanta och initierade inlägg med tips på böcker på temat rasism och främlingsfientlighet, tankar kring situationen i dagens Sverige och annat viktigt.

För mig är politik och litteratur tätt sammanbundna företeelser. Inte partipolitik så klart, men politik i stort. Jag tror på riktigt att den som läser mycket har mindre benägenhet att bli rasist. Anledningen är självklar: genom litteraturen förstår vi att alla människor är ganska lika innerst inne. För att prata ekelöfska så är botten i dig också botten i andra. När man bär på den insikten, som litteraturen ständigt påminner om, blir man förstås inte rädd för det främmande. Det är inte så främmande, trots allt. Anledningen är också att för mig blir litteraturen meningslös om den inte är kopplad till samhället. Då menar jag inte att en författare måste ha haft politiskt uppsåt när hen skrev sin text, men jag läser de flesta böckerna med det samhälle jag lever i som glasögon på näsan. Även det jag själv skriver, Thrillerliv är ett strålande exempel, är på ett eller annat sätt kopplat till samhället och tendenser jag noterar i samtiden. Thrillerliv innehåller till exempel en nazist som våldtar tjejer i närförorter till Stockholm med hög musik i bakgrunden. Bara ett kort stycke i Anna Viktorialias anteckningsbok, som är proppfull av samhällskritiska och satiriska iakttagelser. Därför är det självklart för mig att just bokbloggare går ut och visar att de är emot rasism. Och lika självklart att så många direkt var med på min tanke. Visserligen, som någon påpekade, finns risken att man predikar för redan frälsta. Men då kommer jag att tänka på de serietecknare jag har intervjuat under hösten, till exempel Nanna Johansson och Joakim Pirinen, och hur de påpekat att behovet av tröst och stöd är viktigt i en politisk kamp. Att veta att man inte är ensam, att man inte står som ett asplöv och darrar i sin antirasism. Får man en styrka och en känsla av att vi är många – och vi ÄR många, kolla hur många som har attendat demonstrationen i Kärrtorp imorgon, till exempel – vågar man också säga ifrån nästa gång någon är vardagsrasistisk eller sverigedemokratisk i ens närhet.

Det är kanske självklart att jag inte är sverigedemokrat eller rasist, men ändå viktigt att poängtera. Om en liten stund skriver jag om en bok som jag tycker anknyter till temat, och tipsar om ytterligare några. Så länge tycker jag ni ska botanisera bland era favoritbloggare. Bokhora, Marcusbiblioteket, Enligt O-Linda, Eli läser och skriver, Och dagarna går. Det är bara några av bloggarna som valt att haka på.

Använd hashtaggen #jagärintesverigedemokrat och #bokbloggaremotrasism . Inte bara idag, gärna så ofta du kan.

Publicerat i Uncategorized | 14 kommentarer