Haruki Murakami – Efter mörkrets inbrott.

Haruki Murakamis berättelser liknar ingenting annat. De innehåller ofta drag av magisk realism – där vardagliga händelser i en helt vanlig värld blandas med övernaturliga inslag utan att de uppfattas som underliga av romanens gestalter. De innehåller också ofta ett naivt tonfall, som liksom förstärker de konstiga saker som händer i berättelserna.

Att svinga sig in i hans romanlandskap är att aldrig veta helt säkert vad som kommer att ske härnäst, att inte kunna luta sig tillbaka och känna sig trygg med var man har hamnat. Och det är förstås en del av tjusningen.

Efter mörkrets inbrott gavs ut i original 2004 och har nu kommit ut på svenska. Det är en tunn roman, särskilt om man jämför med de av Murakamis verk som kanske uppmärksammats mest i Sverige – Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen.

Romanen handlar om några unga personer som driver runt i staden under natten. Mari orkar inte vara hemma längre, så hon sätter sig på en restaurang och läser en bok. Takahashi repar egentligen med sitt band men har tagit en paus och hamnar av en slump på samma restaurang som Mari. Tillsammans råkar de ut för än fler slumpartade möten och händelser och dras in i sådant de knappast kunnat ana några timmar tidigare.

En kinesisk prostituerad flicka blir misshandlat på ett sjaskigt så kallat lovehotell och mannen som misshandlat henne flyr fältet innan någon hinner reagera.

Och så är det den sovande flickan, som tycks vara i en drömsk parallell verklighet, i ett rum. Hon sover orörligt och för tankarna till såväl Törnrosa som Kafkas Förvandlingen. Varför sover flickan? Hur länge har hon sovit? Vem är hon?

Slumpens trådar hanteras skickligt, som marionettdockor styrda av en van och säker hand blir romanfigurerna i Efter mörkrets inbrott. Dock så blir dialogen i den svenska översättningen (oklart om det har med översättningen i sig att göra eller om det är ett drag som finns även i originalet) stundtals outhärdlig eftersom den känns så otrovärdig. Och det driv som finns i de mer omfattande Murakami-romanerna, finns inte den här gången. Som tillfällig förströelse och en tankeställare så passar Efter mörkrets inbrott bra. Den är välskriven och det är med Murakami-mått som man får lov att bedöma den. Men den som är redo att ge sig ut på djupare vatten kan med fördel vända sig till någon av tidigare nämnda Murakami-romaner istället.

Min recension ovan har också publicerats i Tidningen Kulturen, här. Av Murakami har jag tidigare läst Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, och ÄLSKAT dem båda.

Jag recenserar en bok om dagen på Ord och inga visor, tills jag är ikapp. Detta sker dock i mån av ork och tid. Andra inlägg kommer också dyka upp under tiden.