Om att återberätta en film bättre än filmen själv


Filmberätterskan av Hernán Rivera Letelier.

Den här boken är bara 110 sidor och då i litet format och med korta kapitel. Ändå lyckas författaren, som är uppvuxen i ett gruvsamhälle i öknen i norra Chile, påbörja, brodera ut och avsluta en hel berättelse. Det är en konst i sig. Flickan i romanen som är filmberätterska, skriver i jagperson och berättar sin historia med personlig röst.

Eftersom hennes familj hade ont om pengar när hon växte upp och när pappan blev förlamad från midjan och neråt och inte längre kunde jobba, så hade de inte råd med biobiljetter till hela familjen. Därför fick barnen ”tävla” om vem som var bäst på att återberätta en film, så att också de andra familjemedlemmarna fick ta del av filmen. Alla syskon får en chans var på sig att se en film och sedan uppträda med den i hemmet. Den flicka som berättar i boken fick alltså rollen som filmberätterska. Hon är så duktig på det att folk från hela byn kommer hem till familjen för att lyssna till hennes filmberättelser – de som inte har råd men också vissa som föredrar att höra flickan berätta om en film framför att gå och se den på bio. Det kanske bör påpekas att detta utspelas någon gång innan tv-apparaten var uppfunnen. Vet man inte det så låter det hela förmodligen ganska otrovärdigt.

Eftersom boken är så pass tunn så går det egentligen inte att berätta mer än så om själva handlingen. Jag tycker gott att författaren hade kunnat unna sig själv lite mer tid till att berätta om detaljer. Till exempel så blir jag nyfiken på att veta mer om byn där berättelsen utspelas – en by i öknen där just bion utgör den största möjligheten till förströelse. Och grundberättelsen är intressant och ovanlig på något vis, varför det hade varit fint att få vistas lite längre  i den och på ett djupare plan. Det korta formatet och därmed svepande penseldragen, gör att karaktärerna i berättelsen blir väldigt platta. De har en egenskap och inte mycket mer än så, eftersom man som läsare inte hinner lära känna dem bättre. Därför fångar inte Filmberätterskan mig så mycket som jag hade önskat – den hinner helt enkelt inte med, innan boken är slut!

Ser man den som någon timmes mysig underhållning, så är det här en helt okej bok, men som läsupplevelse – nja, jag hade nog behövt något mer för att falla pladask.

Min recension ovan har också publicerats i Nya Upplagan. Har någon annan läst den? Vad tyckte ni?

About these ads
Det här inlägget postades i Bokrecension och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om att återberätta en film bättre än filmen själv

  1. ochdagarnagar skriver:

    Idag har jag läst klart och skrivit om den – jag håller med dig om att den kunde varit längre. Jag hade gärna läst mer. Det var en fin hyllning till berättandet och drömmen om någonannanstans tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s