Hittills har jag bara läst två böcker av Birgitta Trotzig men jag vet att det kommer bli fler, tills jag har läst varenda en hon skrev. Tyvärr gick Birgitta bort förra året och jag hann inte upptäcka henne förrän efter hennes död, men jag hoppas verkligen att hennes författarskap kommer leva vidare och locka nya läsare.

I DN skrev någon (jag tror att det var Åsa Beckman) att hon hoppades att Trotzig inte skulle glömmas bort eller avskräcka som varandes för högtidlig i sitt tonfall. Det hoppas verkligen inte jag heller.

Jag har läst böckerna Berättelser och Dykungens dotter andäktigt och nästan hetsigt, oförmögen att dra ut på läsandet. Så blir det ofta för mig när jag läser en bok som berör ovanligt mycket. Och det är också sådana böcker som jag är beredd att läsa om, vilket jag nästan aldrig gör annars. Det är inga lättsmälta berättelser, tvärtom så är det nästan rituella miljöer – känslomässiga och faktiska – som målas upp och som läsare står man med dyn upp till vaderna i träsket medan man läser Dykungens dotter. Språket är mycket poetiskt och suggestivt och de böcker jag hittills läst har varit tidlösa och ändå gett en känsla av att sådant inte skrivs längre, att de tillhör en svunnen tid då man kanske ändå från förlagens sida lite mer vågade vända bort blicken från kvartalsrapporter om man fick ett riktigt bra manus i händerna.

Här är ett citatexempel som jag också haft med i ett tidigare inlägg. Citatet är taget ur boken Berättelser:

Ty allting hade blivit underligt, urholkat, ihåligt – som om bara svarta hål, tomma illaluktande fanns bakom allting.
Så hade han till exempel alltid älskat sin stad som var hans värld. Att komma ut ur deras port och stå och se neråt gatan – som ändade i slätten – hade alltid varit ett välbefinnande: att dra djupt efter andan och sträcka på sig och tänka på allt som denna värld rymde, alla gårdar gator trädgårdar vindar källare: allt som kunde göras: ett stort varmt välbefinnande rann genom skinn och muskler. – Men nu med ens: ihåligt, kallt. 

Birgitta litar på sin läsare och förenklar inte, hon tvingar in en i de här sörjiga och mörka miljöerna och liksom omsluter en i dem och för mig så blir det otroligt starkt och också oemotståndligt på något vis. Det finns anspelningar på religion här och där, men det väljer jag att uppfatta som varande en del av människans liv i böckerna, i den namnlösa tid de utspelas, och stör mig inte på det även om jag absolut inte är religiös.

Jag har valt att skriva det här inlägget om Birgitta Trotzig för att hon enligt mig är en av de bästa författare som Sverige haft och därmed värd att lyfta fram såhär på internationella kvinnodagen. Jag lär garanterat återkomma till hennes författarskap många gånger och tror faktiskt att min nästa CUT THE CRAP-bok blir just en av henne. Kanske Sjukdomen. Har ni upptäckt Birgitta Trotzig än? Om inte: gör det!

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan