En sak jag tänkte på när jag läste Elif Batumans Besatta (min recension av boken kommer så småningom att dyka upp i den finfina tidskriften Horisont och då säger jag till) var hur kuriosa, det vill säga små, tillsynes obetydliga eller åtminstone inte avgörande fakta, kan väcka intresset för en viss författare.
Jag menar, man läser att den och den är född det och det året, levde i en viss stad, skrev en viss typ av böcker och så vidare. Men inte förrän kuriosan dyker upp, så blir det verkligt intressant. Så tycker åtminstone jag och det insåg jag än mer när jag läste just Besatta för Elif verkar också ha fattat kuriosans betydelse. Hon kryddar hela boken med superintressanta minifakta ur litteraturhistorien, sedan kan hon redogöra för en viss teori i flera sidor – det gör ingenting eftersom kuriosan har väckt mitt intresse.
Jag har inte på rak arm några konkreta exempel ur just den boken men tänkte dela med mig av två intressanta fakta som jag kommer på i skrivande stund:
Det som skulle komma att bli Selma Lagerlöfs Nils Holgersson-bok, var från början en beställning från Skolverket (tror jag det var). De ville ha en geografibok över Sverige för barn. När de hade mottagit Selmas mycket spännande manus, så skickade de ett telegram till henne i stil med: “Varför sitter pojken på en gås? Och hur kan han prata med gåsen?”, varpå Selma kort och gott svarade i ett telegram: “Obs. Pojken är magisk”. Det tycker jag är en fin anekdot.
Sedan tyckte jag det var intressant att poeter som Mallarmé och Baudelaire kände sig så utestängda och alienerade från den nya urbana stad som Paris höll på att bli till, med industrialiseringen och allt den förde med sig. För att uttrycka denna känsla av alienation och främlingskap i sin egen hemstad, så började exempelvis Mallarmé skriva obegriplig poesi – på så sätt skulle läsaren komma att få samma känsla som han upplevde i sin stad, när de läste hans poesi. Intressant nog så lär han ha sagt att hans poesi inte gick att tolka, eftersom den var en i stunden tillkommen och spontan text. Ändå finns det mängder av forskare världen över som ägnar åratal åt att – just det, tolka Mallarmés poesi. Argumentet för det är väl i så fall att författaren ofta inte själv vet så mycket om en text. Det argumentet är återkommande när man pluggar litteraturvetenskap.
Åh, jag kände i alla fall att min kärlek till böcker och läsande växte med cirka 10 000 mil när jag läste Besatta. Och då vet ni att den inte direkt var liten innan. Idag har jag hunnit läsa en del i Ingenbarnsland som ger Alakoski-vibbar och är HIMLA bra. Jag noterar att ingen blogghype av boken har dykt upp än, men jag tippar redan på augustnomineringar och prisregn. Författaren är debutant, är det månne därför som blogghypen än så länge uteblivit? I DN hyllades den hursomhelst och det lär jag också göra så småningom, om boken inte plötsligt skulle sjunka chockartat i språk, handling och så vidare. Det tror jag inte.
Om ni har några kuriosafakta eller anekdoter kring författare så please share!
