Välkomna på vernissage: EN MILJON LEDSNA FLICKOR

Jessicas EN MILJON ledsna... 

Som jag nämnde igår kommer jag i slutet av mars-början av april ha en alldeles egen konstutställning i Stockholm! Utställningen består av mina teckningar i seriestil på temat En miljon ledsna flickor. Utlovar också handgjorda konstkort, kylskåpsmagneter plus min stencil ”100.000 ledsna flickor”. Alla mina läsare är välkomna på vernissage. Info:

NÄR: Vernissagen äger rum 29 mars, klockan 13-17.
VAR: Galleri Darling, Södermannagatan 28.
HUR: Kom förbi en sväng eller stanna hur länge du vill. Det kommer finnas vin, alkoholfritt och lite snacks. Plus massa teckningar att titta på!
MER: Utställningen pågår 29 mars-2 april. Öppettider övriga dagar:
Söndagen den 30 mars, klockan 13-16
Måndagen – stängt
Tisdagen den 1 april (min födelsedag!), klockan 12-18
Onsdagen den 2 april, klockan 12-ca 17.

Som sagt, ni är varmt välkomna och hjälp mig gärna genom att sprida ordet och bjuda in era vänner som kan vara intresserade. Detta känns sjukt roligt och stort!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

NU är blogg100 igång för mig: Kvinnor jag vill hylla (litterära eller ej)

Det blev några dagars fördröjning men från och med idag är jag alltså igång med blogg100: Ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det kommer förhoppningsvis sätta fart på såväl mitt läsande som min bloggstatistik och aktivitet i andra bloggars kommentarfält. Det brukar bli så! Idag är det internationella kvinnodagen (som vi ju alla vet) och jag är aktuell med en utställning på Osby konsthall. Där medverkar jag och ett gäng andra medlemmar i Dotterbolaget (som jag numera är med i), ett nätverk för kvinnliga serietecknare. Mitt bidrag består av ett antal teckningar på mitt eviga tema EN MILJON LEDSNA FLICKOR. Mer om det snart, jag ska nämligen ha en alldeles egen utställning i Stockholm. Skriv in 29 mars i kalendern, så återkommer jag med mer info imorgon.

Nu vill jag snabbt hylla några olika kvinnor som jag beundrar på ett eller annat sätt:

SARA GRANÉR 

En av Sveriges coolaste serietecknare. Feminist, extremt samhällskritisk så att det riktigt skär i magen och skrattnerverna. En stor inspirationskälla för mig. Egentligen vill jag ju nämna Linda Spåman, Liv Strömquist, Nanna Johansson osv. Och nu gjorde jag det också.

MOA MARTINSON

Moa_Martinson,_1957

Föga förvånande? Nåväl, det är okej att inte alltid förvåna. För Moa verkade vara en otroligt stark och häftig person, utöver att hon skrev mindblowing litteratur som håller än idag. Drottning Grågyllen och Kvinnor och äppelträd hör till mina favoriter.

SARA STRIDSBERG

6656b

Att skriva litteratur där varje ord är poetiskt och samtidigt fullkomligt innehållsrikt. Det är Sara Stridsbergs konst och jag hoppas att hon aldrig slutar. Jag hoppas dessutom på en ny roman i höst, det känns som att det är dags. Kanske den hon pratade om i sitt sommarprat för några år sedan, den om Beckis och de slutna avdelningarnas psykotiska mörker.

ISABELLA LÖWENGRIP

1111_015

Nu blev ni väl i alla fall LITE förvånade? För jag och Blondinbella står på helt olika politiska jordklot och jag håller sällan med henne i åsikt. Men jag vill lyfta fram henne för att hon är otroligt självständig och har byggt upp ett helt litet imperium i ung ålder. Det tycker jag är värt att hylla, jag tror hon stärker många unga tjejers självförtroende.

OCH SIST MEN STÖRST: PATTI SMITH

Patti-Smith-0117SMI_147861a

Jag skrev i en dikt: ”Det finns inga andra gudar jämte Patti Smith”.

JAG VILL NÄMNA SÅ MÅNGA FLER. 

Min mammas kraft och aldrig sinande kärlek.
Min farmor, min mormor, min syster.
Suzanne Ostens omstörtande kärlek och kraft inom teatern.
Linda Piras fantastiska rapflow och coola stil.

Och cirka en miljon till. Men det här är inte ett tacktal utan bara ett litet blogginlägg. Och nu måste jag sova, innan jag snubblar på laptopens tangentbord eller så. Hörs imorgon igen!

Publicerat i Författare att älska | 1 kommentar

Ord och inga visor kör blogg100!

Nu är det ingen ordning alls på mitt bloggande. Det ska jag ändra på, genom att delta i blogg100. Det går helt enkelt ut på att skriva ett inlägg om dagen (minst) i hundra dagar i sträck. Jag börjar imorgon. Så håll koll på Ord och inga visor framöver, för här kommer hända en hel del.

Just nu läser jag för övrigt Kroppspanik av Julia Skott som är mycket intressant, och framförallt viktig, hittills. Vad läser ni?

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

X antal ikapprecensioner

För det första: Det har varit så himla mycket för mig senaste veckorna att jag fått prioritera det som är viktigt. För det andra: jag LÄSER åtminstone, även om det har blivit mindre bloggande. Men nu fortsätter jag ikappbloggandet i en rasande fart. Idag bjuder jag på recensioner skrivna av mig som tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bl a Nerikes allehanda och Västerås Läns tidning. Ni får ursäkta olagligt långt inlägg men för att vara ärlig vill jag bara beta av detta för min egen skull (!) så att jag kan återgå till att använda min bokblogg på ett mer meningsfullt och intressant sätt.

Marie Morin – NU blir det bra

Marie Morins femte roman kretsar kring Wivi, en nervig kvinna som inte riktigt orkar med sitt eget liv och som därför dövar det jobbiga med starka lugnande tabletter. Men det börjar förstås långt tidigare, i en ungdom då Wivi träffar en stilig militär i sin hemtrakt Boden. Deras hastiga förälskelse blir till ett äktenskap och flera barn. Wivi, som tidigare har jobbat i en tid då arbetande kvinnor var ganska nytt i Sverige, frustreras av att inte hitta något nytt arbete och kastas mellan alkoholism, depressioner och mentalsjukhus. Hennes barn växer ändå upp och hon lyckas hjälpligt foga samman de många delar som krävs för att vardagen ska fungera. Men när den rasar, vardagen, så rasar den hastigt och virvlande ner i ett mörker.

Även om Morins roman ofta blir enahanda, med långa överflödiga partier som gott kunde ha strukits och lämnat plats för det essentiella, skildrar hon på ett trovärdigt sätt sin karaktär Wivi. Romanen bygger delvis på verkliga journalanteckningar och utspelas i en tid då man ännu inte var van vid kvinnors känslor. När ångestdämpande tabletter i stil med Sobril lanserades på den amerikanska marknaden, använde man sig av begreppet ”hemmafruvitaminer”. Ett piller som dövar all leda och oro, ett piller som gör vilken husmor som helst både foglig och självgående. Här har tabletterna nått till Sverige och läkaren i romanen tycks tveka bara en aning innan han skriver ut ännu en burk till Wivi. På så vis blir NU blir det bra också ett spännande tidsdokument.

Märta Holmerin – Aldrig vid din sida

Ett återkommande problem med egenutgivna böcker är att korrläsningen ofta är begränsad och korrfelen kan därmed sätta käppar i hjulet för en alltigenom angenäm läsning. Så är även fallet i Märta Holmerins deckare Aldrig vid din sida. Det vore fint om egenutgivare lägger ner mer energi på detta moment och anlitar professionella korrekturläsare, då det ger ett betydligt mer seriöst intryck. Med det sagt handlar Holmerins bok om att en äldre kvinna har hittats mördad på Gotland mitt i heta sommaren, under Stockholmsveckan. Poliserna får skifta fokus från fulla turister till detta plötsliga mordfall. Det blir början på en utredning i klassisk deckaranda, med kommissarier, förvecklingar och dolda hemligheter. Det som skiljer Holmerins deckare från vilken dussindeckare som helst är att den till stor del kretsar kring äldre personer i pensionsåldern. Det är en i medier och populärkultur marginaliserad grupp och det känns uppfriskande att Märta Holmerin väljer det perspektivet i sin berättelse. I övrigt upplever jag att romanen saknar det driv som krävs för att verklig sitta-på-nålar-spänning ska uppstå, dialogerna blir ofta långrandiga och inte sällan överflödiga. Även om Aldrig vid din sida helt klart innehåller många intressanta partier, så blir det slutgiltiga intrycket ljummet på flera plan.

Sven Wollter – Pojke med pilbåge

Det är en svår uppgift att sammanfatta sitt liv i en bok. Det är så mycket man vill ha med, alltifrån åsikter till fina stunder, insikter och visdomar. För att inte tala om alla de människor som betytt något för en och som man absolut inte vill glömma. Man vill sammanfatta frukterna av ett helt långt liv. Sven Wollters Pojke med pilbåge: Eftertankar i ord och bild är full av personliga fotografier och tankar.Wollter hör idag till en av våra mest erkända skådespelare och har aldrig varit rädd för att tala öppet om sina vänsteråsikter. Textmässigt rör sig Pojke med pilbåge mellan små dikter, dialektala verser, politiska texter och längre reflekterande, nästan dagboksartade, anteckningar. Det är ofta personligt och nära, som när Wollter skriver om sin relation till den tidigare (numera avlidna) hustrun och skådespelerskan Viveka Seldahl, eller när han stolt berättar om alla sina barn och barnbarn. Bildmässigt finns där alltifrån spännande tavlor målade av Wollters dotter, konstnären Stina Wollter, till fotografier från rolltolkningar och privata semesterbilder. Jämfört med en vanlig självbiografi eller memoar, är detta betydligt mer fantasifullt. Texternas olika kvaliteter gör att man slipper de långdragna detaljbeskrivningar och, för omvärlden, irrelevanta händelser som annars kan tynga ner en självbiografi. Bristen på kronologi bidrar också till ett livfullt resultat. Kort sagt blir det på så vis aldrig tråkigt, även om somliga av de mer dialektala och diktartade texterna nog hade mått bra av ytterligare redigering. Poängen med dessa dialektala, ibland ganska långa, texter är inte alltid uppenbar. När Wollter bjuder på intressanta anekdoter från sin barndom och sin tid som skådespelare blir det ofta intressant. Det stör inte heller att han många gånger är öppet politisk – det utgör ju en viktig del av hans personlighet och liv, och speglar hans karaktär. Det som emellanåt tynger texten är att Wollter, särskilt mot slutet av boken, hemfaller åt sentimentalitet. Som läsare är den svår att relatera till och blir därmed relativt långdragen och överflödig. Det är fullt förståeligt att bli sentimental på ålderns höst, särskilt när man aktivt försöker sammanfatta sitt liv. Men Wollter är betydligt mer intressant när han är politisk, energifull, eller till och med nostalgisk över det land och den tid som inte längre finns. Med detta sagt är det här en bok som ändå ger energi och inspiration.

Per J Andersson – New Dehli-Borås

Undertiteln till boken om Pikej är Den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige. Bokens omslag är färgsprakande och på baksidan finns en lite skämtsam bild på Pikej och hans fru Lotta på cykel. Grundaren till resemagasinet Vagabond, Per J Andersson, har skrivit den sanna berättelsen om hur Lotta och Pikej träffades.

Man verkar vilja lansera den här boken som positiv och humoristisk med en touch av så kallad BOATS-bok (based on a true story). Visst är det på sätt och vis en charmig historia. Pikej hörde till de kastlösa då han växte upp i Indien, ständigt utstött och mobbad av både vuxna och barn i sin omgivning. Han började försörja sig på att teckna folks porträtt på städernas gator och torg. Småningom träffade han på det sättet sin blivande hustru Lotta, cyklade genom många länder och kom slutligen fram till Borås. Idag har de två vuxna barn.

Problemet är att det inte är enkelt att på ett fängslande sätt sammanfatta två liv på strax under 300 sidor. I långa haranger sammanfattas Pikejs sätt att se på olika företeelser och saker som hänt i hans liv. Penseldragen i New Dehli-Borås är ofta svepande och gestaltningen uteblir. Resultatet blir någonstans mellan reportagebok och roman, svårt att ta till sig. Viljan att skoja till det gör boken ganska banal och den lyckas inte nå mig på djupet.

Emylia Hall – Sommarboken

Beth är en ganska vanlig engelsk student med en mamma i Ungern och en tystlåten, kuvad pappa. Det är först när pappan oväntat vill komma och hälsa på som hennes vardagslunk sätts ur spel och ersätts av en minneskavalkad som utgör Sommarboken. Man pratar mycket om det här med spoilers, vad man kan avslöja och inte för att inte förstöra en läsupplevelse. Och om det ens är relevant i en bokrecension, om man bör resonera så. Det är ju inte en reklamkampanj för boken utan ett inlägg i en diskurs. Men i det här fallet väljer jag ändå att hålla tyst om det mesta av handlingen, eftersom romanens twist är en grundläggande förutsättning för läsupplevelsen.

Vad jag däremot kan avslöja utan att skämmas är att Emylia Halls debutroman bär ett stråk av vemod i sig, som levandegör den och framkallar rysningar hos mig när jag läser. Det gör att jag har överseende med de stundtals klichéartade skeendena (de där jag inte får avslöja) och beskrivningarna. Det handlar inte om sentimentalitet utan just vemod, ett slags sorgmättad nostalgi över en förlorad barndoms- och ungdomstid, en förlust jag tror att de flesta kan känna igen sig i. Skildringen av ett barns relation till sina föräldrar väcker viktiga frågor till liv. Frågor om moderskap, uppväxt och familjeband löper som sicksacktrådar genom den dramaturgiskt skickliga berättelsen.

Romanen är lite av en typisk bästsäljarroman, där huvudgestalten vinner viktiga instinkter och där dramaturgin liknar en klassisk amerikansk film – vi lär känna huvudpersonen, huvudpersonen utsätts för något oväntat eller en prövning och vi får följa hur huvudpersonen löser samma prövning. Målet är väl att läsaren inte ska lägga märke till att en dramaturgi existerar, för att historien ska vara så pass gripande. Emylia Hall lyckas med det till viss del ­.

När Beth har fått Sommarboken skickad till sig glömmer hon tid och plats och slungas tillbaka till barndomens somrar i Ungern. Efter att mamman hade lämnat pappan, när hon hade en ny man som målade tavlor. Beths minnen är både ljuva och bitterljuva. Minnen av sommarromanser med ungerska pojkar och inspirerande stunder med mammans nya man, blandas upp med svarta stråk av svek och lögner.

Språkligt tycks översättaren Marianne Mattsson ha gjort ett ypperligt jobb – språket flödar fram utan att någonsin hacka till. Det är inget fantastiskt språk, men det lämpar sig väl till berättelsen i sin böljande karaktär.

Katherine Boo – Bakom det evigt vackra

Så kallade based on a true story-böcker (BOATS) har ganska dåligt rykte, ofta välförtjänt. Inte sällan är de sentimentala och taffligt skrivna av en person som varit med om något hemskt. Journalisten Katherine Boo baserar visserligen sin bok Bakom det evigt vackra på sanna händelser – allt material i boken om Mumbais slum är autentiskt och baserat på intervjuer hon gjort på plats. Men i och med att hon är journalist lyckas hon skriva en berättelse som inte dippar över i sentimentalitet. Dock är det inte heller en reportagebok. Katherine Boo försöker istället skriva en berättelse ur de olika personernas perspektiv, en hybrid mellan roman och reportage.

Boken utspelas i slumområdet Annawadi, nära Mumbais flygplats. En ung kille samlar på avfall och försörjer sin familj på att sälja det skrot han får tag i. Han är ett typexempel på hur personerna i den här boken tycks ha ett stort hopp om sina liv, trots det armod och den slum de lever i. De vet inget annat, och gör det bästa av sin situation. Som Asha, kvinnan som tycks ha mer makt än de andra i Annawadi och som styr och ställer. Många står i kö för att få hennes hjälp. Dessa två är bara några av alla personer som passerar revy under berättelsens gång och som hittar egna, kreativa sätt att klara sin vardag.

Situationen för kvinnor i Indien har aktualiserats i och med den fruktansvärda våldtäkten på en kvinna i Dehli – på så vis kommer Katherine Boos bok vid rätt tidpunkt. Vi i västvärlden är inte bortskämda med skildringar av indiers vardagliga liv.

Även om Bakom det evigt vackra emellanåt är gripande och även om det tidigare nämnda hopp som genomsyrar berättelsen är en intressant kontrast till fattigdomen och maktlösheten, är det något som gnager i mig medan jag läser. Till slut förstår jag vad det är. Den visserligen nyskapande hybrid som Katherine Boo skapar fungerar inte riktigt. Språkligt haltar berättelsen rejält och alla romanfigurer är svartvita i sina egenskaper – en ond, en god och så vidare – på ett sätt som inte speglar människors verkliga och mångfacetterade väsen. Dessutom saktar berättelsen av flera gånger, vilket gör den segdragen och, trots det intressanta och viktiga ämnet, långtråkig.

Katherine Boo satt på extremt originellt material efter att ha tillbringat flera år i den indiska slummen. För att väcka en debatt om hur de här människorna tvingas leva, borde hon istället ha valt det fullt ut dokumentära anspråket. En reportagebok med autentiska intervjuer, alltså. Effekten hade förmodligen blivit starkare och boken betydligt mer intressant att läsa.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Bestående intryck #4

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

Sommarhus, senare av Judith Hermann är en läsupplevelse jag minns känslan av men inte det specifika innehållet. Jag minns hennes språk som otroligt imponerande, fascinerande kanske är ett bättre ord. Kompakt och intensivt och samtidigt fullt av innehåll. Novellerna innehöll ett sug som gjorde att jag direkt införskaffade Bara spöken av samma författare (den har jag dock inte läst än).

Agneta Pleijels En vinter i Stockholm är ännu en bok jag borde ha bloggat om direkt efter jag läste den, den var helt magisk! En sådan där bok där allt kändes relevant och fullt av visdom utan att bli pretentiöst.

Maria & José av Erlend Loe är en bok med fina svartvita illustrationer och skrivmaskinsinspirerat typsnitt, en kort berättelse där illustrationerna nog var det som gjorde starkast intryck på mig.

Mitt intresse för Anna Achmatova väcktes när jag läste Tolv månader i skugga av Lukas Moodysson. Sedan hade jag turen att hitta hennes Ett poem utan hjälte på en loppis och även om jag inte gillade alla dikter i diktsamlingen så hittade jag några riktiga pärlor.

Från Malin 25 år till Malin 36 år av Malin Skogberg var ett slutprojekt på Forsbergs för några år sedan och jag är bekant med Malin. Boken innehåller illustrationer och tankar kring hennes dåvarande livssituation. Jag minns att jag själv höll på med liknande projekt som barn, att jag skrev brev till mig själv som jag skulle öppna när jag var äldre. Men jag lyckades aldrig hålla mig utan öppnade dem några år senare och läste girigt dess innehåll. Det är något fascinerande med att skriva till en äldre version av sig själv, man vill ju liksom verkligen fånga sitt liv på ett meningsfullt sätt. Malin Skogberg berättar dock rakt upp och ner om sitt liv och vad hon har för sig på dagarna. En fin bok!

Oskuldens tecken av Patti Smith är en fantastisk diktsamling, men framförallt är det en lång dikt som består i mitt minne och som jag numera ofta läser om. Den är som ett enda ös, en smältdegel av det fruktansvärda och vackra i vår samtid, en flera sidor lång rasande nonstop-dikt, en av de bästa dikterna jag har läst. Patti Smith är (som bekant?) min gudinna über alles.

Bära mistel av Sara Lidman. Jag minns norrländska skogsvägar, en ensamhet, en väntan, uppträdanden på folkdanstillställningar, om jag inte minns fel. Jag kan minnas fel. Men jag minns att jag verkligen tyckte om Bära mistel och jag kommer garanterat att läsa mer av Lidman i framtiden.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell var en gullig bok med fint språk, en härligt sprakande ungdomsbok. Jag kände mig kanske lite för gammal för den men som present till en tonåring tror jag den passar perfekt.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. Den här boken måste helt ha försvunnit in i minnets outgrundliga mörker för jag minns inte ett skvatt förutom att jag inte blev överförtjust, trots att titeln är väldigt originell.

I Hitlers tjänst av Traudi Junge är berättelsen av Hitlers sekreterare. Hon som befann sig bara ett stenkast från avgrunden, som såg allt men som ändå inte fick veta några detaljer. Hennes berättelse är inte så välskriven men så klart på något sätt skandalöst intressant och obehagligt fruktansvärd. Den väcker också, precis som boken om Zarah Leander, frågan om när man kan ställas ansvarig för att ha befunnit sig mitt i helvetet utan att protestera.

Vad gör alla superokända människor hela dagarna av Fredrik Lindström, jag har för mig att den är den mest lästa novellsamlingen på senare år i Sverige. Och visst har Lindström den där underfundiga tonaliteten som får mig att småle, men samtidigt gör novellerna inga djupare intryck.

Kung dam knekt av Vladimir Nabokov är inte den bästa Nabokov-boken jag läst men då sätter man ribban ganska högt, för språkligt är den liksom ända ut i fingerspetsarna perfekt (utan att kännas tillgjord). Jag minns miljön vagt, fina dyra salonger och en resa till något annat land? Jag minns inte mer än så. Men jag minns att jag läste boken snabbt och intensivt i soffhörnet.

Ni får stå ut ett litet tag till men snart har jag bloggat ikapp mig om böcker jag läst tidigare. Jag kan ju förstå att det här blir ganska tråkig läsning. Trösta er med att det inte kommer vara så länge till, för i framtiden kommer jag alltid blogga om en bok kort efter att jag läst den. Det har jag lärt mig av detta! 

Publicerat i Bokrecension | 1 kommentar

Råtterdammer street, Projekt Rosie, Över gränsen, Ingmar Bergman, Kerstin Thorvalls uppror!

Alla mina recensioner nedan har tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bland annat Nerikes Allehanda och Västerås Läns Tidning. Anledningen till att jag publicerar dem nu är att jag håller på att blogga ikapp mig om alla obloggade böcker jag läste förra året, för att därefter kunna börja på nytt och blogga om en bok direkt efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

De överlevande från Råtterdammer Street – Ann-Christine Kihl
7a93c32a-4e9b-44a3-990c-a238009cfd7f
Det som överraskar mig mest när jag läser Ann-Christine Kihls originella roman De överlevande från Råtterdammer street är hennes förmåga att beskriva företeelser och människor – det är något med hennes språkbruk som känns nytt och fräscht. Berättelsen kretsar kring en väl stor mängd romanfigurer, vilket emellanåt förvirrar. Somliga av dem fastnar mer än andra, vilket får mig att tänka att alla kanske inte hade behövt figurera inom samma roman. Berättelsen sträcker sig över ett brett tidsspann. Kihls research måste därmed ha varit gedigen, eftersom boken på ett trovärdigt sätt kryllar av tidstypiska detaljer från de olika perioder den skildrar. De öden som ser dagens ljus i romanen är ofta fruktansvärda: det rör sig om våld, död, våldtäkt och ensamhet. Vivi-Anne är det nav kring vilket allt kretsar och hennes liv kantas av uppslitande händelser som kommer nära inpå. Jag kommer länge minnas kvinnan som jobbar på en gård och varje natt låter olika män besöka henne, för att sedan utsättas för ett fruktansvärt övergrepp. Kihls förmåga att beröra är intakt genom romanen, även om de många tidshoppen och det stora persongalleriet emellanåt förvirrar. Jag hade önskat att hon vågade lämna vissa av ödena till en framtida roman och inte berätta allt på en gång. Men boken är läsvärd, språket dansar fram och jag ser Vivi-Anne framför mig, såväl ung som gammal.

Projekt Rosie – Graeme Simsion
projekt-rosie
Vad händer om man skapar en enkät som potentiella hustrukandidater får fylla i, för att spara tid och oändligt antal dejter innan man inser att hon inte är hustrumaterial? Det självklara svaret är förstås att det inte blir så bra. I Projekt Rosie av Graeme Simsion möter vi Don Tillman. Han passar inte in i sociala sammanhang eftersom han har någon form av autism och missförstår oftast folks subtila signaler, eller tolkar dem bokstavligen. Därför har han också haft problem med att träffa en dam som förstår sig på honom. Han utformar en lista med alla de egenskaper han anser att hans kvinna bör ha – hon får inte röka, inte dricka för mycket, inte vara vegetarian och så vidare. Rosie dyker upp hastigt och stämmer inte alls in på Dons frågeformulär. Därför tycker han det är underligt att han ändå trivs så bra i hennes sällskap. Han måste också hjälpa henne att hitta sin biologiske far, vilket triggar honom till att fortsätta träffa henne. Och på den vägen är det. 

Projekt Rosie marknadsförs som en romantisk komedi. Visst är den både romantisk och emellanåt komisk, men jag uppfattar det som problematiskt att dess huvudsakliga komiska poäng är Dons behov av rutiner och hur han ständigt missförstår folk. Det är roligt i några sidor, därefter är det humoristiska inslaget urvattnat. Jakten på Rosies far räcker inte för att hålla lågan uppe, vilket gör att romanen slutligen går på tomgång. Möjligen skulle den funka som film – då kunde man mer effektivt illustrera de många dråpliga ögonblicken. Som det är nu slutar Graeme Simsions bok mest som en banal gäsp.

 

Över gränsen – Oline Stig
overgransen
Oline Stig har gjort sig mest känd som novellist, utöver att hon är verksam som skribent i bl.a Sydsvenskan och DN. Hon fick mycket uppmärksamhet för romanen Jupiters öga (Albert Bonniers, 2010). Titeln på Oline Stigs nya novellsamling, Över gränsen, sammanfattar väl bokens röda tråd. Novellerna utspelas ofta i relativt vardagliga kontexter där skruvade händelser och personer får tillvaron att dallra betänkligt. Det handlar om att bryta mot invanda normer och konventioner, men också att begå handlingar som i allmänhet betraktas som moraliskt förkastliga.

Språket är oftast sparsmakat och precist, vilket på ett effektivt sätt får novellernas själva händelser att bli än mer centrala. Just det faktum att många av novellerna innehåller en twist gör att jag inte vill avslöja för mycket av handlingen. Men det Oline Stig gör är att punktera myten om medelklassens jakt på perfektion, att hela tiden putsa ytan så att ingen får syn på sprickorna precis under den. Novellerna belyser just sprickorna, de skrämmande glimtarna av elakhet, egoism, girighet och svartsjuka. I blixtbelysning fångas detta fula. Den äldre svenska konstnären i Grekland låter sig duperas av en ung kvinnas skönhet, den unga killen utnyttjar lika unga tjejer på ett skrämmande vis. Ett grupptryckshat mot en chef är på väg att leda till mord, tack vare ett intensivt skitsnack och jag skäms när jag kommer på mig själv med att okritiskt ta deras parti. Sedan svänger Oline Stig historien runt sin egen axel och lämnar något som är skört, starkt och djupt mänskligt.

Ingmar Bergman, en berättelse om kärlek, sex och svek – Thomas Sjöberg
9174612255_0
Att skandalisera en erkänd och dessutom avliden regissör som Ingmar Bergman låter redan från början som ett omöjligt och ganska ointressant projekt. Det är dock vad Thomas Sjöberg verkar ha velat göra i den nya boken Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek. Sjöberg skrev för några år sedan den omtalade boken om kungen, där han avslöjade dennes förkärlek för kaffeflickor. Säga vad man vill om boken och tillvägagångssättet, men där fanns åtminstone nytt ”skvaller” att lyfta fram i ljuset.
I boken om Ingmar Bergman erkänner Sjöberg utan omsvep att han inte fått tillgång till det allra heligaste arkivet, då han inte ansetts som en tillräckligt välrenommerad skribent. Han får nöja sig med de dagböcker och texter som finns att tillgå för allmänheten, samt tidigare publicerade biografier och Ingmar Bergmans memoar, Laterna Magica. Boken har ett skvallrigt tonfall som gör den nästan outhärdlig. Sjöberg motiverar gång på gång sitt anslag med att Bergmans privatliv i så hög utsträckning använts i filmproduktionen, och därmed torde vara av allmänt intresse. Men boken blir en enda lång gäspning.
Det märks att Sjöberg väljer att betona vissa tendenser, såsom Bergmans vurm för nazismen under 30-talet. Men det känns i sammanhanget irrelevant med tanke på att regissören senare gjorde avbön från hjärntvätten och var relativt ung när nazismen härjade i Tyskland. Relationen mellan föräldrarna och den stränga uppväxtmiljön beskrivs ingående, med citat ur moderns privata dagböcker insprängda i texten. Inte ens där bränner det till och jag måste konstatera att Sjöberg nog borde ha struntat i att skriva den här boken, eftersom den inte tillför något i synen på Bergman eller kring dennes produktion. Åtminstone inte för mig.

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart – Beata Arnborg
ioq3nm84quvsuuhvw8dq

En biografi blir lätt alltför tyngd av detaljerad information. Därmed är det inte sällan jag tänker att den person som ska uppskatta en biografi verkligen måste vara enormt intresserad om biografins huvudperson. För någon som bara är lätt nyfiken på ämnet blir det trögrott och tar lång tid att traggla sig igenom. Det problemet lider inte Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall av. Personligen har jag ingen större koll på Kerstin Thorvalls liv – förmodligen var hon som mest omtalad innan jag ens var född. Men efter att ha läst artiklar om hennes ångestfyllda liv och vardag har jag länge varit nyfiken på att veta mer om henne. Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och rosa blir därför en ögonöppnare. Den är välskriven och berättad i ett lagom raskt tempo, som gör att läsningen aldrig blir långtråkig. Thorvalls liv är det inte min uppgift att recensera, gudskelov, men det verkar ha varit ständigt kantat av oro och ångest. Biografin inleds med en episod då Thorvall, vid det laget över 70 år gammal, blir inbjuden att framträda på Bagarmossens bibliotek. Hennes scenskräck har tilltagit så till den grad att hon nätt och jämt klarar att ta sig dit. Efter den inledande anekdoten fortsätter det i samma anda. Beata guidar oss genom hur Thorvalls föräldrar möttes, hur Thorvalls liv artade sig, hur hon betedde sig i förhållande till sina barn och så vidare. Arnborg skissar med van hand fram ett djuplodande porträtt av en av 1900-talets stora svenska författare, och hon gör det med bravur.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Bestående intryck #3

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

Valeria Parellas Väntrum läste jag i somras. Hittills har jag gillat i princip alla böcker utgivna av förlaget Astor, jag gillar verkligen grejen de gör. Och jag borde så klart ha skrivit om Väntrum direkt när jag läst den men det har inte blivit så i fjol, som sagt. Jag uppfattar Parellas roman, denna liksom den förra jag läste av henne, som intellektuella på ett icke-poserande sätt, vilket jag tycker är skönt. Ibland kan det dock bli lite väl snårigt men man får lov att tåla även böcker som ger motstånd. Men även om jag inte i detalj kan redogöra för min läsupplevelse så minns jag en mamma i världens värsta mardröm: ovetskapen om huruvida hennes lilla bebis kommer överleva eller inte. Hur tacklar man en sådan oro, vad gör man med sin tid? Man sitter och stirrar på kuvösen. Man väntar. Det gör åtminstone huvudkaraktären i Väntrum, en både nervig och stilfull roman.

Denis Johnsons Jesus’ son hör till Modernistas PULP-utgivning, sjukt snygga beiga böcker med röda kanter på boksidorna och ovanliga böcker, främst översatta från Amerikat. Även den här romanen läste jag i somras på landet och jag minns att jag imponerades av språket till en början, men att jag sedan tröttnade litegrann. Jag minns uppgörelser mellan kriminella, jag minns droger och ångest, sedan minns jag faktiskt inte så mycket mer. Annat än fåtöljen jag satt i medan jag läste boken, med benen i kors, medan solen sken utanför.

En biodlares död av Lars Gustafsson, här ännu en obloggad bok läst på landet. Jag kommer ihåg hur boken såg ut, en sliten pocket som jag hittade i bokhyllan på min pojkväns mammas land. Att jag tänkte att det kanske var värt att prova, jag har ju ändå hört så mycket om boken. Att den kanske var lite tråkig, eller så är det jag som är i fel ålder. Böcker om väldigt gamla människor fångar sällan mitt intresse – vad det sedan säger om mig/samtiden kan vi ta en annan gång. Biodlaren och döden och ensamheten, jag har ett vagt minne av brev och ensamhet. En känsla av att det var dags att wrap things up, liksom avsluta detta lilla jordeliv eller åtminstone minimera smärtan för efterlevande. Jag kan minnas fel, jag minns inte detaljerna eller knappt helheten. Men jag minns att jag läste merparten av boken liggandes i sängen på landet, det var tidig morgon eller kanske sen kväll. Lat eftermiddag?

Förgöra, säger hon av Marguerite Duras. Ja, det är ju rent pinsamt att jag inte kommer kunna klämma ur mig något vettigt om den här boken. Som jag älskar Duras, hennes författaraura, hennes språk, hennes klarsynthet. Jag har läst ett gäng böcker av henne och betraktar henne nu som en av mina favoriter. Och den här var mer spartansk än vanligt, den var nästan som en pjäs eller filmmanus. Kanske var det därför den inte fastnade lika mycket som andra Duras-böcker, för att jag uppfattade den som lite vag, för vag? Titeln = underbar, dock.

Innan männen av Nina Bouraoi vill jag ju skriva något smart och bra om. Men ni förstår nog redan varför den har hamnat i det här inlägget, för att jag inte minns annat än en lätt besvikelse. Var inte Bouraoi, denna författare som jag så länge velat läsa och sett folk i min omgivning falla för som furor, var hon inte mer än så här? Men det kanske blir bättre om tio sidor, kanske vecklas språket ut som en solfjäder som jag liksom kan lapa i mig? Eller? Jag minns den tanken, jag minns inte om den varade boken igenom men mitt intryck så här långt senare är en förvånad gäsp. Titeln är ju dock SJUKT snygg precis som Duras-titeln ovan.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar