Fallna kvinnor, Allan Edwall och Klara Johanson

Ja, jag fortsätter där jag slutade i vintras: Med att skriva ikapp mig om de böcker jag har läst. Jag har ju en del nu, så att säga! Någon kommer jag säkert missa när jag ska uppdatera min läslista men c’est la vie. Vi kör.

DSC_0569

Eva F Dahlgren – Fallna kvinnor
Alltså, åh, vad jag ångrar att jag inte skrev om den här boken direkt när jag hade läst den. Jag var sådär uppfylld av den som man bara blir av vissa böcker, sådär så att jag berättade om den för varenda kotte. Men det kanske räcker som argument för att någon ska låna på bibblo/klicka hem i nätbokhandeln? Inte? Okej, jag får berätta det jag faktiskt minns. Här tecknar Eva F Dahlgren ett otroligt viktigt och intressant dokumentärt porträtt av forna tiders fallna kvinnor. De utstötta, de fattiga, de som hade fött oäktingar. Alkoholisterna, hororna, eller dem som bara borde lära sig att veta hut. De blev skickade till anstalter där de fick lära sig att bli husliga. Under 1900-talets första hälft fick många kvinnor i Sverige långa ”domar” pga lösdriveri, att få vara på dessa anstalter i långa månader eller år. De fotograferades och de mörkhåriga placerades i rasbiologiska institutets arkiv. De kategoriserades efter typ, personlighet och grad av förfall enligt nitiska socialsekreterare. Vissa ansågs chanslösa. Andra kunde nog bättra på sig, de som hade lite ”klass” och manners. De lägst stående kvinnorna kallades för berglärkor, de som var typ älskarinnor åt Östermalmsherrar (och därmed högre stående) kallades för demimonder. Alltså, jag känner att jag inte får fram det viktiga och intressanta i den här boken. Men det finns en radiodokumentär som jag varmt rekommenderar. Det var den som fick mig att akut låna boken på bibblan.

DSC_0572

Johan Erlandsson – Då kan man lika gärna kittla varandra – en bok om Allan Edwall
En grej som emellanåt gör biografier svårlästa, enligt mig, är om de blir alltför detaljrika. Alltså, är man besatt av en person kan det förstås bli intressant ändå. Men till och med då kan det bli lite tradigt att läsa i kronologisk ordning om hur en persons karriär/liv artat sig under loppet av många år. Det jag brukar få mest behållning av när det gäller biografier är anekdoter, som ofta berättar mer om en person än faktiska detaljer. Och det har gått ett gäng månader sedan jag läste biografin om Allan Edwall. Det som har etsat sig fast i mitt minne är just anekdoterna. Och vilken varm, brinnande, kreativ person han verkar ha varit. Jag har gillat Allan Edwall sedan jag var ett väldigt litet barn (”Jag var ett barn med klara ljuva sinnen”, som Edwall sjunger i en av sina fantastiska visor) eftersom han var flitig skådespelare i olika Astrid Lindgren-filmer. Jag har ett slags nostalgiskt förhållande till hans persona och skådespelargärning. Han är en av de där stora personerna som jag håller varmt om hjärtat. Den här intressanta boken (om än med lite väl mycket detaljer i början) bekräftar den bilden. Känslan blir: Åh, Allan! <3

DSC_0574 

Klara Johanson – Skenbart förspillda dagar
Om jag någon gång framöver har råd med en nätbokhandelsbeställning så kommer den här boken garanterat att stå med på listan. Jag hade ingen aning om vem Klara Johanson var innan jag läste boken, men nu minns jag den med värme och glädje. Hon var en tanta som för ungefär 100 år sedan skrev dräpande, träffsäkra stycken om sin samtid. Lustigt nog går flera citat att applicera på dagens samhälle, så hon var verkligen något på spåren. Hon skriver om alltifrån borgerligheten, till dagsländelitteraturen och livet i Stockholm. Hon formulerar sig på ett poetiskt men kortfattat sätt, som gör hennes korta texter till en njutning.

Hurra, äntligen är jag tillbaka, säger jag igen. Nu kommer det nog bli ganska intensivt här, eftersom bokbloggsinspirationen och läsinspirationen fullkomligen bubblar i mig!

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Call it what you wanna call it, I’m a fucking KNAUSOHOLIC!

Om det är något som ska få mig att börja blogga regelbundet här igen så är det väl det faktum att jag precis har börjat läsa MIN KAMP 6. Och ja, jag är i himmelriket. Och ja, jag har sugits in i den som en dammsugare fast på ett behagligt sätt. Och ja, jag vill befinna mig i den här dammsugaren i flera veckor. Men det kommer jag inte klara av. För precis som alla saker som slutar med -OHOLIC så hör det till fenomenet att inte kunna sluta. Att hjälplöst sitta som ett mähä och fortsätta läsa. Kaffet kallnar, läsken blir avslagen, himlen blir mörk utanför lägenheten. Jag får egna romanidéer som på löpande band. En tredje roman (den andra är snart färdigskriven), en fjärde roman, en femte roman, blir till i min skalle medan jag läser.

Och JA, jag är tillbaka i bokbloggsvärlden igen! Men den som mot all förmodan inte kan få nog av mitt babbel bör även hålla koll på min Amelia-blogg som jag har haft i en och en halv månad. Den handlar om min viktnedgång, om skeva skönhetsideal, om att vara överviktig. Men också – för sådan är jag – om böcker och kultur och poesi och annat som är en del av min vardag. Den uppdateras ungefär två gånger om dagen. Men jag lovar och svär på allt jag håller heligt att nu är jag, tack vare Knausgård på något twistat sätt, ORD OCH INGA VISOR BACK ON TRACK!

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Välkomna på vernissage: EN MILJON LEDSNA FLICKOR

Jessicas EN MILJON ledsna... 

Som jag nämnde igår kommer jag i slutet av mars-början av april ha en alldeles egen konstutställning i Stockholm! Utställningen består av mina teckningar i seriestil på temat En miljon ledsna flickor. Utlovar också handgjorda konstkort, kylskåpsmagneter plus min stencil ”100.000 ledsna flickor”. Alla mina läsare är välkomna på vernissage. Info:

NÄR: Vernissagen äger rum 29 mars, klockan 13-17.
VAR: Galleri Darling, Södermannagatan 28.
HUR: Kom förbi en sväng eller stanna hur länge du vill. Det kommer finnas vin, alkoholfritt och lite snacks. Plus massa teckningar att titta på!
MER: Utställningen pågår 29 mars-2 april. Öppettider övriga dagar:
Söndagen den 30 mars, klockan 13-16
Måndagen – stängt
Tisdagen den 1 april (min födelsedag!), klockan 12-18
Onsdagen den 2 april, klockan 12-ca 17.

Som sagt, ni är varmt välkomna och hjälp mig gärna genom att sprida ordet och bjuda in era vänner som kan vara intresserade. Detta känns sjukt roligt och stort!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

NU är blogg100 igång för mig: Kvinnor jag vill hylla (litterära eller ej)

Det blev några dagars fördröjning men från och med idag är jag alltså igång med blogg100: Ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Det kommer förhoppningsvis sätta fart på såväl mitt läsande som min bloggstatistik och aktivitet i andra bloggars kommentarfält. Det brukar bli så! Idag är det internationella kvinnodagen (som vi ju alla vet) och jag är aktuell med en utställning på Osby konsthall. Där medverkar jag och ett gäng andra medlemmar i Dotterbolaget (som jag numera är med i), ett nätverk för kvinnliga serietecknare. Mitt bidrag består av ett antal teckningar på mitt eviga tema EN MILJON LEDSNA FLICKOR. Mer om det snart, jag ska nämligen ha en alldeles egen utställning i Stockholm. Skriv in 29 mars i kalendern, så återkommer jag med mer info imorgon.

Nu vill jag snabbt hylla några olika kvinnor som jag beundrar på ett eller annat sätt:

SARA GRANÉR 

En av Sveriges coolaste serietecknare. Feminist, extremt samhällskritisk så att det riktigt skär i magen och skrattnerverna. En stor inspirationskälla för mig. Egentligen vill jag ju nämna Linda Spåman, Liv Strömquist, Nanna Johansson osv. Och nu gjorde jag det också.

MOA MARTINSON

Moa_Martinson,_1957

Föga förvånande? Nåväl, det är okej att inte alltid förvåna. För Moa verkade vara en otroligt stark och häftig person, utöver att hon skrev mindblowing litteratur som håller än idag. Drottning Grågyllen och Kvinnor och äppelträd hör till mina favoriter.

SARA STRIDSBERG

6656b

Att skriva litteratur där varje ord är poetiskt och samtidigt fullkomligt innehållsrikt. Det är Sara Stridsbergs konst och jag hoppas att hon aldrig slutar. Jag hoppas dessutom på en ny roman i höst, det känns som att det är dags. Kanske den hon pratade om i sitt sommarprat för några år sedan, den om Beckis och de slutna avdelningarnas psykotiska mörker.

ISABELLA LÖWENGRIP

1111_015

Nu blev ni väl i alla fall LITE förvånade? För jag och Blondinbella står på helt olika politiska jordklot och jag håller sällan med henne i åsikt. Men jag vill lyfta fram henne för att hon är otroligt självständig och har byggt upp ett helt litet imperium i ung ålder. Det tycker jag är värt att hylla, jag tror hon stärker många unga tjejers självförtroende.

OCH SIST MEN STÖRST: PATTI SMITH

Patti-Smith-0117SMI_147861a

Jag skrev i en dikt: ”Det finns inga andra gudar jämte Patti Smith”.

JAG VILL NÄMNA SÅ MÅNGA FLER. 

Min mammas kraft och aldrig sinande kärlek.
Min farmor, min mormor, min syster.
Suzanne Ostens omstörtande kärlek och kraft inom teatern.
Linda Piras fantastiska rapflow och coola stil.

Och cirka en miljon till. Men det här är inte ett tacktal utan bara ett litet blogginlägg. Och nu måste jag sova, innan jag snubblar på laptopens tangentbord eller så. Hörs imorgon igen!

Publicerat i Författare att älska | 2 kommentarer

Ord och inga visor kör blogg100!

Nu är det ingen ordning alls på mitt bloggande. Det ska jag ändra på, genom att delta i blogg100. Det går helt enkelt ut på att skriva ett inlägg om dagen (minst) i hundra dagar i sträck. Jag börjar imorgon. Så håll koll på Ord och inga visor framöver, för här kommer hända en hel del.

Just nu läser jag för övrigt Kroppspanik av Julia Skott som är mycket intressant, och framförallt viktig, hittills. Vad läser ni?

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

X antal ikapprecensioner

För det första: Det har varit så himla mycket för mig senaste veckorna att jag fått prioritera det som är viktigt. För det andra: jag LÄSER åtminstone, även om det har blivit mindre bloggande. Men nu fortsätter jag ikappbloggandet i en rasande fart. Idag bjuder jag på recensioner skrivna av mig som tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bl a Nerikes allehanda och Västerås Läns tidning. Ni får ursäkta olagligt långt inlägg men för att vara ärlig vill jag bara beta av detta för min egen skull (!) så att jag kan återgå till att använda min bokblogg på ett mer meningsfullt och intressant sätt.

Marie Morin – NU blir det bra

Marie Morins femte roman kretsar kring Wivi, en nervig kvinna som inte riktigt orkar med sitt eget liv och som därför dövar det jobbiga med starka lugnande tabletter. Men det börjar förstås långt tidigare, i en ungdom då Wivi träffar en stilig militär i sin hemtrakt Boden. Deras hastiga förälskelse blir till ett äktenskap och flera barn. Wivi, som tidigare har jobbat i en tid då arbetande kvinnor var ganska nytt i Sverige, frustreras av att inte hitta något nytt arbete och kastas mellan alkoholism, depressioner och mentalsjukhus. Hennes barn växer ändå upp och hon lyckas hjälpligt foga samman de många delar som krävs för att vardagen ska fungera. Men när den rasar, vardagen, så rasar den hastigt och virvlande ner i ett mörker.

Även om Morins roman ofta blir enahanda, med långa överflödiga partier som gott kunde ha strukits och lämnat plats för det essentiella, skildrar hon på ett trovärdigt sätt sin karaktär Wivi. Romanen bygger delvis på verkliga journalanteckningar och utspelas i en tid då man ännu inte var van vid kvinnors känslor. När ångestdämpande tabletter i stil med Sobril lanserades på den amerikanska marknaden, använde man sig av begreppet ”hemmafruvitaminer”. Ett piller som dövar all leda och oro, ett piller som gör vilken husmor som helst både foglig och självgående. Här har tabletterna nått till Sverige och läkaren i romanen tycks tveka bara en aning innan han skriver ut ännu en burk till Wivi. På så vis blir NU blir det bra också ett spännande tidsdokument.

Märta Holmerin – Aldrig vid din sida

Ett återkommande problem med egenutgivna böcker är att korrläsningen ofta är begränsad och korrfelen kan därmed sätta käppar i hjulet för en alltigenom angenäm läsning. Så är även fallet i Märta Holmerins deckare Aldrig vid din sida. Det vore fint om egenutgivare lägger ner mer energi på detta moment och anlitar professionella korrekturläsare, då det ger ett betydligt mer seriöst intryck. Med det sagt handlar Holmerins bok om att en äldre kvinna har hittats mördad på Gotland mitt i heta sommaren, under Stockholmsveckan. Poliserna får skifta fokus från fulla turister till detta plötsliga mordfall. Det blir början på en utredning i klassisk deckaranda, med kommissarier, förvecklingar och dolda hemligheter. Det som skiljer Holmerins deckare från vilken dussindeckare som helst är att den till stor del kretsar kring äldre personer i pensionsåldern. Det är en i medier och populärkultur marginaliserad grupp och det känns uppfriskande att Märta Holmerin väljer det perspektivet i sin berättelse. I övrigt upplever jag att romanen saknar det driv som krävs för att verklig sitta-på-nålar-spänning ska uppstå, dialogerna blir ofta långrandiga och inte sällan överflödiga. Även om Aldrig vid din sida helt klart innehåller många intressanta partier, så blir det slutgiltiga intrycket ljummet på flera plan.

Sven Wollter – Pojke med pilbåge

Det är en svår uppgift att sammanfatta sitt liv i en bok. Det är så mycket man vill ha med, alltifrån åsikter till fina stunder, insikter och visdomar. För att inte tala om alla de människor som betytt något för en och som man absolut inte vill glömma. Man vill sammanfatta frukterna av ett helt långt liv. Sven Wollters Pojke med pilbåge: Eftertankar i ord och bild är full av personliga fotografier och tankar.Wollter hör idag till en av våra mest erkända skådespelare och har aldrig varit rädd för att tala öppet om sina vänsteråsikter. Textmässigt rör sig Pojke med pilbåge mellan små dikter, dialektala verser, politiska texter och längre reflekterande, nästan dagboksartade, anteckningar. Det är ofta personligt och nära, som när Wollter skriver om sin relation till den tidigare (numera avlidna) hustrun och skådespelerskan Viveka Seldahl, eller när han stolt berättar om alla sina barn och barnbarn. Bildmässigt finns där alltifrån spännande tavlor målade av Wollters dotter, konstnären Stina Wollter, till fotografier från rolltolkningar och privata semesterbilder. Jämfört med en vanlig självbiografi eller memoar, är detta betydligt mer fantasifullt. Texternas olika kvaliteter gör att man slipper de långdragna detaljbeskrivningar och, för omvärlden, irrelevanta händelser som annars kan tynga ner en självbiografi. Bristen på kronologi bidrar också till ett livfullt resultat. Kort sagt blir det på så vis aldrig tråkigt, även om somliga av de mer dialektala och diktartade texterna nog hade mått bra av ytterligare redigering. Poängen med dessa dialektala, ibland ganska långa, texter är inte alltid uppenbar. När Wollter bjuder på intressanta anekdoter från sin barndom och sin tid som skådespelare blir det ofta intressant. Det stör inte heller att han många gånger är öppet politisk – det utgör ju en viktig del av hans personlighet och liv, och speglar hans karaktär. Det som emellanåt tynger texten är att Wollter, särskilt mot slutet av boken, hemfaller åt sentimentalitet. Som läsare är den svår att relatera till och blir därmed relativt långdragen och överflödig. Det är fullt förståeligt att bli sentimental på ålderns höst, särskilt när man aktivt försöker sammanfatta sitt liv. Men Wollter är betydligt mer intressant när han är politisk, energifull, eller till och med nostalgisk över det land och den tid som inte längre finns. Med detta sagt är det här en bok som ändå ger energi och inspiration.

Per J Andersson – New Dehli-Borås

Undertiteln till boken om Pikej är Den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige. Bokens omslag är färgsprakande och på baksidan finns en lite skämtsam bild på Pikej och hans fru Lotta på cykel. Grundaren till resemagasinet Vagabond, Per J Andersson, har skrivit den sanna berättelsen om hur Lotta och Pikej träffades.

Man verkar vilja lansera den här boken som positiv och humoristisk med en touch av så kallad BOATS-bok (based on a true story). Visst är det på sätt och vis en charmig historia. Pikej hörde till de kastlösa då han växte upp i Indien, ständigt utstött och mobbad av både vuxna och barn i sin omgivning. Han började försörja sig på att teckna folks porträtt på städernas gator och torg. Småningom träffade han på det sättet sin blivande hustru Lotta, cyklade genom många länder och kom slutligen fram till Borås. Idag har de två vuxna barn.

Problemet är att det inte är enkelt att på ett fängslande sätt sammanfatta två liv på strax under 300 sidor. I långa haranger sammanfattas Pikejs sätt att se på olika företeelser och saker som hänt i hans liv. Penseldragen i New Dehli-Borås är ofta svepande och gestaltningen uteblir. Resultatet blir någonstans mellan reportagebok och roman, svårt att ta till sig. Viljan att skoja till det gör boken ganska banal och den lyckas inte nå mig på djupet.

Emylia Hall – Sommarboken

Beth är en ganska vanlig engelsk student med en mamma i Ungern och en tystlåten, kuvad pappa. Det är först när pappan oväntat vill komma och hälsa på som hennes vardagslunk sätts ur spel och ersätts av en minneskavalkad som utgör Sommarboken. Man pratar mycket om det här med spoilers, vad man kan avslöja och inte för att inte förstöra en läsupplevelse. Och om det ens är relevant i en bokrecension, om man bör resonera så. Det är ju inte en reklamkampanj för boken utan ett inlägg i en diskurs. Men i det här fallet väljer jag ändå att hålla tyst om det mesta av handlingen, eftersom romanens twist är en grundläggande förutsättning för läsupplevelsen.

Vad jag däremot kan avslöja utan att skämmas är att Emylia Halls debutroman bär ett stråk av vemod i sig, som levandegör den och framkallar rysningar hos mig när jag läser. Det gör att jag har överseende med de stundtals klichéartade skeendena (de där jag inte får avslöja) och beskrivningarna. Det handlar inte om sentimentalitet utan just vemod, ett slags sorgmättad nostalgi över en förlorad barndoms- och ungdomstid, en förlust jag tror att de flesta kan känna igen sig i. Skildringen av ett barns relation till sina föräldrar väcker viktiga frågor till liv. Frågor om moderskap, uppväxt och familjeband löper som sicksacktrådar genom den dramaturgiskt skickliga berättelsen.

Romanen är lite av en typisk bästsäljarroman, där huvudgestalten vinner viktiga instinkter och där dramaturgin liknar en klassisk amerikansk film – vi lär känna huvudpersonen, huvudpersonen utsätts för något oväntat eller en prövning och vi får följa hur huvudpersonen löser samma prövning. Målet är väl att läsaren inte ska lägga märke till att en dramaturgi existerar, för att historien ska vara så pass gripande. Emylia Hall lyckas med det till viss del ­.

När Beth har fått Sommarboken skickad till sig glömmer hon tid och plats och slungas tillbaka till barndomens somrar i Ungern. Efter att mamman hade lämnat pappan, när hon hade en ny man som målade tavlor. Beths minnen är både ljuva och bitterljuva. Minnen av sommarromanser med ungerska pojkar och inspirerande stunder med mammans nya man, blandas upp med svarta stråk av svek och lögner.

Språkligt tycks översättaren Marianne Mattsson ha gjort ett ypperligt jobb – språket flödar fram utan att någonsin hacka till. Det är inget fantastiskt språk, men det lämpar sig väl till berättelsen i sin böljande karaktär.

Katherine Boo – Bakom det evigt vackra

Så kallade based on a true story-böcker (BOATS) har ganska dåligt rykte, ofta välförtjänt. Inte sällan är de sentimentala och taffligt skrivna av en person som varit med om något hemskt. Journalisten Katherine Boo baserar visserligen sin bok Bakom det evigt vackra på sanna händelser – allt material i boken om Mumbais slum är autentiskt och baserat på intervjuer hon gjort på plats. Men i och med att hon är journalist lyckas hon skriva en berättelse som inte dippar över i sentimentalitet. Dock är det inte heller en reportagebok. Katherine Boo försöker istället skriva en berättelse ur de olika personernas perspektiv, en hybrid mellan roman och reportage.

Boken utspelas i slumområdet Annawadi, nära Mumbais flygplats. En ung kille samlar på avfall och försörjer sin familj på att sälja det skrot han får tag i. Han är ett typexempel på hur personerna i den här boken tycks ha ett stort hopp om sina liv, trots det armod och den slum de lever i. De vet inget annat, och gör det bästa av sin situation. Som Asha, kvinnan som tycks ha mer makt än de andra i Annawadi och som styr och ställer. Många står i kö för att få hennes hjälp. Dessa två är bara några av alla personer som passerar revy under berättelsens gång och som hittar egna, kreativa sätt att klara sin vardag.

Situationen för kvinnor i Indien har aktualiserats i och med den fruktansvärda våldtäkten på en kvinna i Dehli – på så vis kommer Katherine Boos bok vid rätt tidpunkt. Vi i västvärlden är inte bortskämda med skildringar av indiers vardagliga liv.

Även om Bakom det evigt vackra emellanåt är gripande och även om det tidigare nämnda hopp som genomsyrar berättelsen är en intressant kontrast till fattigdomen och maktlösheten, är det något som gnager i mig medan jag läser. Till slut förstår jag vad det är. Den visserligen nyskapande hybrid som Katherine Boo skapar fungerar inte riktigt. Språkligt haltar berättelsen rejält och alla romanfigurer är svartvita i sina egenskaper – en ond, en god och så vidare – på ett sätt som inte speglar människors verkliga och mångfacetterade väsen. Dessutom saktar berättelsen av flera gånger, vilket gör den segdragen och, trots det intressanta och viktiga ämnet, långtråkig.

Katherine Boo satt på extremt originellt material efter att ha tillbringat flera år i den indiska slummen. För att väcka en debatt om hur de här människorna tvingas leva, borde hon istället ha valt det fullt ut dokumentära anspråket. En reportagebok med autentiska intervjuer, alltså. Effekten hade förmodligen blivit starkare och boken betydligt mer intressant att läsa.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Bestående intryck #4

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

Sommarhus, senare av Judith Hermann är en läsupplevelse jag minns känslan av men inte det specifika innehållet. Jag minns hennes språk som otroligt imponerande, fascinerande kanske är ett bättre ord. Kompakt och intensivt och samtidigt fullt av innehåll. Novellerna innehöll ett sug som gjorde att jag direkt införskaffade Bara spöken av samma författare (den har jag dock inte läst än).

Agneta Pleijels En vinter i Stockholm är ännu en bok jag borde ha bloggat om direkt efter jag läste den, den var helt magisk! En sådan där bok där allt kändes relevant och fullt av visdom utan att bli pretentiöst.

Maria & José av Erlend Loe är en bok med fina svartvita illustrationer och skrivmaskinsinspirerat typsnitt, en kort berättelse där illustrationerna nog var det som gjorde starkast intryck på mig.

Mitt intresse för Anna Achmatova väcktes när jag läste Tolv månader i skugga av Lukas Moodysson. Sedan hade jag turen att hitta hennes Ett poem utan hjälte på en loppis och även om jag inte gillade alla dikter i diktsamlingen så hittade jag några riktiga pärlor.

Från Malin 25 år till Malin 36 år av Malin Skogberg var ett slutprojekt på Forsbergs för några år sedan och jag är bekant med Malin. Boken innehåller illustrationer och tankar kring hennes dåvarande livssituation. Jag minns att jag själv höll på med liknande projekt som barn, att jag skrev brev till mig själv som jag skulle öppna när jag var äldre. Men jag lyckades aldrig hålla mig utan öppnade dem några år senare och läste girigt dess innehåll. Det är något fascinerande med att skriva till en äldre version av sig själv, man vill ju liksom verkligen fånga sitt liv på ett meningsfullt sätt. Malin Skogberg berättar dock rakt upp och ner om sitt liv och vad hon har för sig på dagarna. En fin bok!

Oskuldens tecken av Patti Smith är en fantastisk diktsamling, men framförallt är det en lång dikt som består i mitt minne och som jag numera ofta läser om. Den är som ett enda ös, en smältdegel av det fruktansvärda och vackra i vår samtid, en flera sidor lång rasande nonstop-dikt, en av de bästa dikterna jag har läst. Patti Smith är (som bekant?) min gudinna über alles.

Bära mistel av Sara Lidman. Jag minns norrländska skogsvägar, en ensamhet, en väntan, uppträdanden på folkdanstillställningar, om jag inte minns fel. Jag kan minnas fel. Men jag minns att jag verkligen tyckte om Bära mistel och jag kommer garanterat att läsa mer av Lidman i framtiden.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell var en gullig bok med fint språk, en härligt sprakande ungdomsbok. Jag kände mig kanske lite för gammal för den men som present till en tonåring tror jag den passar perfekt.

Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. Den här boken måste helt ha försvunnit in i minnets outgrundliga mörker för jag minns inte ett skvatt förutom att jag inte blev överförtjust, trots att titeln är väldigt originell.

I Hitlers tjänst av Traudi Junge är berättelsen av Hitlers sekreterare. Hon som befann sig bara ett stenkast från avgrunden, som såg allt men som ändå inte fick veta några detaljer. Hennes berättelse är inte så välskriven men så klart på något sätt skandalöst intressant och obehagligt fruktansvärd. Den väcker också, precis som boken om Zarah Leander, frågan om när man kan ställas ansvarig för att ha befunnit sig mitt i helvetet utan att protestera.

Vad gör alla superokända människor hela dagarna av Fredrik Lindström, jag har för mig att den är den mest lästa novellsamlingen på senare år i Sverige. Och visst har Lindström den där underfundiga tonaliteten som får mig att småle, men samtidigt gör novellerna inga djupare intryck.

Kung dam knekt av Vladimir Nabokov är inte den bästa Nabokov-boken jag läst men då sätter man ribban ganska högt, för språkligt är den liksom ända ut i fingerspetsarna perfekt (utan att kännas tillgjord). Jag minns miljön vagt, fina dyra salonger och en resa till något annat land? Jag minns inte mer än så. Men jag minns att jag läste boken snabbt och intensivt i soffhörnet.

Ni får stå ut ett litet tag till men snart har jag bloggat ikapp mig om böcker jag läst tidigare. Jag kan ju förstå att det här blir ganska tråkig läsning. Trösta er med att det inte kommer vara så länge till, för i framtiden kommer jag alltid blogga om en bok kort efter att jag läst den. Det har jag lärt mig av detta! 

Publicerat i Bokrecension | 1 kommentar