Runt Paul Austers författarskap finns något slags mytiskt skimmer. De som är upplysta (som alltså har läst Auster) får en hinna av beundran över ögonen när de pratar om den här intellektuelle New York-bon som skriver böcker om Brooklyn, om slumpen och om att vara människa i stort. Fast alltid med några specifika karaktärer i blickfånget, förstås. Jag har gått runt med en sådan där beundrande hinna i några år nu, ända sedan jag läste Dårskaper i Brooklyn.
Sunset Park, då? Miles har bott på olika ställen i USA ända sedan han flydde från sin familj i New York. Det har gått sju år utan att han hört av sig till dem en enda gång. Han bor i Florida och jobbar med att tömma ut lägenheter där folk har blivit vräkta och hankar sig fram hyfsat väl. Han håller bara kontakten med en person, en vän, från New York-tiden. Men så träffar han en yngre tjej och det ena leder till det andra, tills han slutligen finner sig själv på väg tillbaka till sin gamla hemstad. Väl där flyttar han in i ett kollektiv i ett fallfärdigt hus tillsammans med några konstnärstyper. Och när han är tillbaka i staden, så är steget inte långt att höra av sig till sina föräldrar igen. Trots det som hänt, det som fick honom att lämna staden från början.
Auster guidar skickligt läsaren mellan de olika kapitlena, som är skrivna utifrån olika personers synvinklar, och gör att jag inte för en sekund tappar läslusten eller koncentrationen. Språket är välformulerat och matchar berättelsen väl. Det kanske märks att jag inte är besviken, att den där Auster-hinnan inte kommer suddas bort från mina ögon den här gången heller. Tvärtom så var jag fast i Sunset Park från första till sista sidan. Det här är verkligen en läsvärd roman.
Det enda jag har att anmärka på är att vissa av Austers böcker påminner en hel del om varandra, och att det därför kan vara värt att vänta en längre period mellan dem. Gör man det, så blir det lika njutbart varje gång. Om man läser två av hans romaner tätt inpå varandra, så kan det bli en aning förvirrande med samma miljöer och slumpen som den stora tärningen i människors liv.
Den här recensionen har också publicerats i den utmärkta kulturtidningen Nya Upplagan och jag får lov att publicera den här. Har ni läst denna bok, blev ni lika förtjusta? Tidigare av Auster har jag läst Dårskaper i Brooklyn och Illusionernas bok.
Jag håller helt med dig att det finns en viss likhet mellan personligheterna och Austers sätt att berätta en historia i alla hans böcker, men ändå kan jag inte låta bli att läsa honom så fort en ny bok kommer ut. Det kan också kännas lite tryggt med en författare som håller sig till samma berättarteknik om det är bra förstås. Min Sunset Park ligger just nu på min mans sängbord och jag står först i kön:)
Jag håller med dig helt och hållet om det du skriver, ofta är det ju också så att författare upprepar teman under hela sina liv faktiskt. Fast med olika variationer. Åh, tycker absolut att du ska hugga tag i Sunset park, för mig var den sådär att jag sögs in i den och inte kunde sluta läsa. Fint.
Jag blev så besviken på Invisible, plötsligt tyckte jag Auster var mest gubbsjuk och att det var samma bok en gång till. Sunset Park har blivit liggande i min hylla och samlat damm sen i somras. Måhända ska jag ge det en chans? Jag är mest orolig att en av min husgudar ska få ännu en bit avskavd av den skimrande ytan. Jag vill ju att det ska vara bra!
Jag har faktiskt inte läst Invisible, men den var alltså ingen höjdare? Jag tycker ändå att du ska ge Sunset park en chans ändå. Den ÄR verkligen bra. Härligt också med husockupation och konstnärer och sådant.
Jag vet inte riktigt om det var fel tillfälle för mig när jag läste Invisible men jag hade känslan genom hela boken att jag hade läst det förut. Allt annat jag läst har jag älskat. Skulle vara intressant att höra vad du tycker om Osynlig.
Jag är en gammal Austerräv som slukat och älskat det mesta han skrivit, men damn, jag blev gruvligt besviken på Invisible! Just på grund av gubbsjukan och en hel drös sexscener som jag upplevde som fullkomligt onödiga, ja, spekulativa rentav.
Mina Austerfavoriter: Moon Palace, The Invention of Solitude (om Austers far, otroligt drabbande!), Oracle Night. Just nu skriver han på en bok om åldrande, både moderns och sitt eget. Läste ett utdrag i Grantas skräcknummer härom månaden – sjukt bra! Tycker annars att han varit lite ojämn, den gode pålåster, de senaste åren. Eller så är det bara det att han har så oerhört tydliga teman som ständigt återkommer i hans författarskap. Lite less blir man, även om det alltid är läsvärt.
Då tyckte vi samma om Invisible, föll till föga och läser Sunset Park iaf. Lovande inledning!
Har visserligen inte läst invisible som sagt men visste väl att Sunset park skulle få dig på fall!