Ingredienser: Paris, 1800-tal, rivningshot, desperation, sorg, kärlek

Tatiana de Rosnay – Huset du älskade.

Jag har svårt för romaner som är mysiga, på ett sätt som ger en känsla av att författaren aktivt velat framkalla en myskänsla. Jag gillar när det skaver, när jag instinktivt vill blunda medan jag läser. Jag gillar när böcker utvecklar mig eller får mig att se saker på ett nytt sätt. Visst kan även jag njuta av lättsmälta och snabblästa njutningsböcker, men då ska det puttriga liksom existera naturligt i romanvärlden. Det här kanske är att ställa höga krav på läsning, jag vet inte, men då får det vara så.

När jag läste om handlingen i Huset du älskade, en Sekwa-roman, så kände jag att detta kunde bli hur bra som helst eller väldigt tråkigt. Romanens ingredienser: Paris, 1800-tal, läsning, hus som ska rivas, desperation, sorg, kärlek. Ni hör ju själva, det är nog få som kan motstå de här ingredienserna. Resultatet blev någonstans mittemellan.

För språket är otroligt överlastat, på ett sätt som förmodligen ska efterlikna hur en parisisk 1800-talsdam kunnat formulera sig. Problemet är bara att det inte är särskilt kul att läsa. Särskilt de stycken då jagberättaren skriver/talar med sin döde make, är plågsamma att läsa – en kuttrande puttrande högromantisk stil. Jag läser dem svepande, men ändå noggrann med att inte missa eventuellt viktig information.

Handlingen då, lite kort? Romanen handlar om en kvinna som bor i ett hus på en gata som ska rivas, till förmån för en stor boulevard mitt i Paris. Hon har bott där i evigheter. Hennes barn har vuxit upp där – dottern, som hon aldrig lyckats etablera någon nära relation till, och sonen, som hon stått betydligt närmare. Hon har levt där med sin make, numera avliden sedan tio år. Hennes man i sin tur, bodde också i huset i evigheter. Att det nu ska rivas är något vår protagonist vägrar gå med på. Hon tänker inte ge sig. Hon stannar där hon är. Det gillar jag, att hon blir rebell inom ramarna för sin vardag.

En hemlighet är invävd i handlingen – något som jag inte tänker avslöja här, men som ändå blev något av en antiklimax för mig. Något som kvinnan burit på i många år och aldrig vågade berätta för sin man.

Jag tycker att den här romanen är för mysig, den hade gott kunnat skava lite mer för att falla mig i smaken. Jag älskar dock delarna när kvinnan börjar läsa böcker. En bokhandlare rekommenderar henne försiktigt en roman som han nog tror att hon kommer gilla. En bok som heter Madame Bovary av en Gustave Flaubert (jag älskar den romanen, för övrigt!). Kvinnan börjar läsa mer och mer, och så ljuvligt det är för en bokoholist att följa det här förloppet! Jag har varit med om folk i min omgivning som inte läst böcker alls, med motiveringen att det inte är ”deras grej”, och som sedan sakta börjat läsa. Lite Marian Keyes, några serieböcker, kanske Flyga drake och sedan kan man sakta börja pracka på dem bok efter bok. Jag älskar sådant och det påminns jag om av Huset du älskade.

Och det är ingen dålig roman direkt, det kan jag inte säga. Den är dramaturgiskt skickligt utförd med spänningsmoment, engagemang i karaktärerna och några droppar svärta med några droppar ljus. Men den är rätt tråkig att läsa, ärligt talat, och jag engageras inte såsom jag hoppats.

Annars är jag som bekant en sucker för Sekwa-böcker. Mest av de jag läst gillar jag Ru, Utrop och No och jag. Dropparna av svärta får gärna vara fler än dropparna av ljus. Sådan är jag. Vad tycker ni?