Råtterdammer street, Projekt Rosie, Över gränsen, Ingmar Bergman, Kerstin Thorvalls uppror!

Alla mina recensioner nedan har tidigare publicerats på de gemensamma kultursidorna för bland annat Nerikes Allehanda och Västerås Läns Tidning. Anledningen till att jag publicerar dem nu är att jag håller på att blogga ikapp mig om alla obloggade böcker jag läste förra året, för att därefter kunna börja på nytt och blogga om en bok direkt efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

De överlevande från Råtterdammer Street – Ann-Christine Kihl
7a93c32a-4e9b-44a3-990c-a238009cfd7f
Det som överraskar mig mest när jag läser Ann-Christine Kihls originella roman De överlevande från Råtterdammer street är hennes förmåga att beskriva företeelser och människor – det är något med hennes språkbruk som känns nytt och fräscht. Berättelsen kretsar kring en väl stor mängd romanfigurer, vilket emellanåt förvirrar. Somliga av dem fastnar mer än andra, vilket får mig att tänka att alla kanske inte hade behövt figurera inom samma roman. Berättelsen sträcker sig över ett brett tidsspann. Kihls research måste därmed ha varit gedigen, eftersom boken på ett trovärdigt sätt kryllar av tidstypiska detaljer från de olika perioder den skildrar. De öden som ser dagens ljus i romanen är ofta fruktansvärda: det rör sig om våld, död, våldtäkt och ensamhet. Vivi-Anne är det nav kring vilket allt kretsar och hennes liv kantas av uppslitande händelser som kommer nära inpå. Jag kommer länge minnas kvinnan som jobbar på en gård och varje natt låter olika män besöka henne, för att sedan utsättas för ett fruktansvärt övergrepp. Kihls förmåga att beröra är intakt genom romanen, även om de många tidshoppen och det stora persongalleriet emellanåt förvirrar. Jag hade önskat att hon vågade lämna vissa av ödena till en framtida roman och inte berätta allt på en gång. Men boken är läsvärd, språket dansar fram och jag ser Vivi-Anne framför mig, såväl ung som gammal.

Projekt Rosie – Graeme Simsion
projekt-rosie
Vad händer om man skapar en enkät som potentiella hustrukandidater får fylla i, för att spara tid och oändligt antal dejter innan man inser att hon inte är hustrumaterial? Det självklara svaret är förstås att det inte blir så bra. I Projekt Rosie av Graeme Simsion möter vi Don Tillman. Han passar inte in i sociala sammanhang eftersom han har någon form av autism och missförstår oftast folks subtila signaler, eller tolkar dem bokstavligen. Därför har han också haft problem med att träffa en dam som förstår sig på honom. Han utformar en lista med alla de egenskaper han anser att hans kvinna bör ha – hon får inte röka, inte dricka för mycket, inte vara vegetarian och så vidare. Rosie dyker upp hastigt och stämmer inte alls in på Dons frågeformulär. Därför tycker han det är underligt att han ändå trivs så bra i hennes sällskap. Han måste också hjälpa henne att hitta sin biologiske far, vilket triggar honom till att fortsätta träffa henne. Och på den vägen är det. 

Projekt Rosie marknadsförs som en romantisk komedi. Visst är den både romantisk och emellanåt komisk, men jag uppfattar det som problematiskt att dess huvudsakliga komiska poäng är Dons behov av rutiner och hur han ständigt missförstår folk. Det är roligt i några sidor, därefter är det humoristiska inslaget urvattnat. Jakten på Rosies far räcker inte för att hålla lågan uppe, vilket gör att romanen slutligen går på tomgång. Möjligen skulle den funka som film – då kunde man mer effektivt illustrera de många dråpliga ögonblicken. Som det är nu slutar Graeme Simsions bok mest som en banal gäsp.

 

Över gränsen – Oline Stig
overgransen
Oline Stig har gjort sig mest känd som novellist, utöver att hon är verksam som skribent i bl.a Sydsvenskan och DN. Hon fick mycket uppmärksamhet för romanen Jupiters öga (Albert Bonniers, 2010). Titeln på Oline Stigs nya novellsamling, Över gränsen, sammanfattar väl bokens röda tråd. Novellerna utspelas ofta i relativt vardagliga kontexter där skruvade händelser och personer får tillvaron att dallra betänkligt. Det handlar om att bryta mot invanda normer och konventioner, men också att begå handlingar som i allmänhet betraktas som moraliskt förkastliga.

Språket är oftast sparsmakat och precist, vilket på ett effektivt sätt får novellernas själva händelser att bli än mer centrala. Just det faktum att många av novellerna innehåller en twist gör att jag inte vill avslöja för mycket av handlingen. Men det Oline Stig gör är att punktera myten om medelklassens jakt på perfektion, att hela tiden putsa ytan så att ingen får syn på sprickorna precis under den. Novellerna belyser just sprickorna, de skrämmande glimtarna av elakhet, egoism, girighet och svartsjuka. I blixtbelysning fångas detta fula. Den äldre svenska konstnären i Grekland låter sig duperas av en ung kvinnas skönhet, den unga killen utnyttjar lika unga tjejer på ett skrämmande vis. Ett grupptryckshat mot en chef är på väg att leda till mord, tack vare ett intensivt skitsnack och jag skäms när jag kommer på mig själv med att okritiskt ta deras parti. Sedan svänger Oline Stig historien runt sin egen axel och lämnar något som är skört, starkt och djupt mänskligt.

Ingmar Bergman, en berättelse om kärlek, sex och svek – Thomas Sjöberg
9174612255_0
Att skandalisera en erkänd och dessutom avliden regissör som Ingmar Bergman låter redan från början som ett omöjligt och ganska ointressant projekt. Det är dock vad Thomas Sjöberg verkar ha velat göra i den nya boken Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek. Sjöberg skrev för några år sedan den omtalade boken om kungen, där han avslöjade dennes förkärlek för kaffeflickor. Säga vad man vill om boken och tillvägagångssättet, men där fanns åtminstone nytt ”skvaller” att lyfta fram i ljuset.
I boken om Ingmar Bergman erkänner Sjöberg utan omsvep att han inte fått tillgång till det allra heligaste arkivet, då han inte ansetts som en tillräckligt välrenommerad skribent. Han får nöja sig med de dagböcker och texter som finns att tillgå för allmänheten, samt tidigare publicerade biografier och Ingmar Bergmans memoar, Laterna Magica. Boken har ett skvallrigt tonfall som gör den nästan outhärdlig. Sjöberg motiverar gång på gång sitt anslag med att Bergmans privatliv i så hög utsträckning använts i filmproduktionen, och därmed torde vara av allmänt intresse. Men boken blir en enda lång gäspning.
Det märks att Sjöberg väljer att betona vissa tendenser, såsom Bergmans vurm för nazismen under 30-talet. Men det känns i sammanhanget irrelevant med tanke på att regissören senare gjorde avbön från hjärntvätten och var relativt ung när nazismen härjade i Tyskland. Relationen mellan föräldrarna och den stränga uppväxtmiljön beskrivs ingående, med citat ur moderns privata dagböcker insprängda i texten. Inte ens där bränner det till och jag måste konstatera att Sjöberg nog borde ha struntat i att skriva den här boken, eftersom den inte tillför något i synen på Bergman eller kring dennes produktion. Åtminstone inte för mig.

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart – Beata Arnborg
ioq3nm84quvsuuhvw8dq

En biografi blir lätt alltför tyngd av detaljerad information. Därmed är det inte sällan jag tänker att den person som ska uppskatta en biografi verkligen måste vara enormt intresserad om biografins huvudperson. För någon som bara är lätt nyfiken på ämnet blir det trögrott och tar lång tid att traggla sig igenom. Det problemet lider inte Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall av. Personligen har jag ingen större koll på Kerstin Thorvalls liv – förmodligen var hon som mest omtalad innan jag ens var född. Men efter att ha läst artiklar om hennes ångestfyllda liv och vardag har jag länge varit nyfiken på att veta mer om henne. Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och rosa blir därför en ögonöppnare. Den är välskriven och berättad i ett lagom raskt tempo, som gör att läsningen aldrig blir långtråkig. Thorvalls liv är det inte min uppgift att recensera, gudskelov, men det verkar ha varit ständigt kantat av oro och ångest. Biografin inleds med en episod då Thorvall, vid det laget över 70 år gammal, blir inbjuden att framträda på Bagarmossens bibliotek. Hennes scenskräck har tilltagit så till den grad att hon nätt och jämt klarar att ta sig dit. Efter den inledande anekdoten fortsätter det i samma anda. Beata guidar oss genom hur Thorvalls föräldrar möttes, hur Thorvalls liv artade sig, hur hon betedde sig i förhållande till sina barn och så vidare. Arnborg skissar med van hand fram ett djuplodande porträtt av en av 1900-talets stora svenska författare, och hon gör det med bravur.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Bestående intryck #3

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

Valeria Parellas Väntrum läste jag i somras. Hittills har jag gillat i princip alla böcker utgivna av förlaget Astor, jag gillar verkligen grejen de gör. Och jag borde så klart ha skrivit om Väntrum direkt när jag läst den men det har inte blivit så i fjol, som sagt. Jag uppfattar Parellas roman, denna liksom den förra jag läste av henne, som intellektuella på ett icke-poserande sätt, vilket jag tycker är skönt. Ibland kan det dock bli lite väl snårigt men man får lov att tåla även böcker som ger motstånd. Men även om jag inte i detalj kan redogöra för min läsupplevelse så minns jag en mamma i världens värsta mardröm: ovetskapen om huruvida hennes lilla bebis kommer överleva eller inte. Hur tacklar man en sådan oro, vad gör man med sin tid? Man sitter och stirrar på kuvösen. Man väntar. Det gör åtminstone huvudkaraktären i Väntrum, en både nervig och stilfull roman.

Denis Johnsons Jesus’ son hör till Modernistas PULP-utgivning, sjukt snygga beiga böcker med röda kanter på boksidorna och ovanliga böcker, främst översatta från Amerikat. Även den här romanen läste jag i somras på landet och jag minns att jag imponerades av språket till en början, men att jag sedan tröttnade litegrann. Jag minns uppgörelser mellan kriminella, jag minns droger och ångest, sedan minns jag faktiskt inte så mycket mer. Annat än fåtöljen jag satt i medan jag läste boken, med benen i kors, medan solen sken utanför.

En biodlares död av Lars Gustafsson, här ännu en obloggad bok läst på landet. Jag kommer ihåg hur boken såg ut, en sliten pocket som jag hittade i bokhyllan på min pojkväns mammas land. Att jag tänkte att det kanske var värt att prova, jag har ju ändå hört så mycket om boken. Att den kanske var lite tråkig, eller så är det jag som är i fel ålder. Böcker om väldigt gamla människor fångar sällan mitt intresse – vad det sedan säger om mig/samtiden kan vi ta en annan gång. Biodlaren och döden och ensamheten, jag har ett vagt minne av brev och ensamhet. En känsla av att det var dags att wrap things up, liksom avsluta detta lilla jordeliv eller åtminstone minimera smärtan för efterlevande. Jag kan minnas fel, jag minns inte detaljerna eller knappt helheten. Men jag minns att jag läste merparten av boken liggandes i sängen på landet, det var tidig morgon eller kanske sen kväll. Lat eftermiddag?

Förgöra, säger hon av Marguerite Duras. Ja, det är ju rent pinsamt att jag inte kommer kunna klämma ur mig något vettigt om den här boken. Som jag älskar Duras, hennes författaraura, hennes språk, hennes klarsynthet. Jag har läst ett gäng böcker av henne och betraktar henne nu som en av mina favoriter. Och den här var mer spartansk än vanligt, den var nästan som en pjäs eller filmmanus. Kanske var det därför den inte fastnade lika mycket som andra Duras-böcker, för att jag uppfattade den som lite vag, för vag? Titeln = underbar, dock.

Innan männen av Nina Bouraoi vill jag ju skriva något smart och bra om. Men ni förstår nog redan varför den har hamnat i det här inlägget, för att jag inte minns annat än en lätt besvikelse. Var inte Bouraoi, denna författare som jag så länge velat läsa och sett folk i min omgivning falla för som furor, var hon inte mer än så här? Men det kanske blir bättre om tio sidor, kanske vecklas språket ut som en solfjäder som jag liksom kan lapa i mig? Eller? Jag minns den tanken, jag minns inte om den varade boken igenom men mitt intryck så här långt senare är en förvånad gäsp. Titeln är ju dock SJUKT snygg precis som Duras-titeln ovan.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Kristian Gidlunds vägsjäl

Nedan är min recension av Kristian Gidlunds I kroppen min – vägsjäl. Recensionen har publicerats på de gemensamma kultursidorna för bland annat Nerikes Allehanda och Västerås Läns Tidning.

Hur ska jag kunna recensera en människas liv och död? Kristian Gidlund hann beröra många människor med sin blogg I kroppen min, där han öppenhjärtligt berättade om sin obotliga cancer. Han blev bara 29 år gammal och avled i september i år. Hur hantera en obotlig cancer, hur stå ut med den monumentala smärtan och ångesten?

Nu har den andra boken med samlade bloggtexter kommit ut, den med undertiteln ”Vägsjäl”. Ena halvan består just av dessa starka texter – om den sista resan han gjorde med sina vänner till USA, om cellgiftsbehandlingar och hur han så innerligt önskade att han fick en chans till. Att han skulle slippa gå bort i förtid och lämna anhöriga i sorg och saknad. Andra halvan av boken består av fotografier på Kristian. Vissa av dem är djupt obehagliga, då han avmagrad och sjuk ligger i en sjukhussäng. Det är svartvita fotografier med korta, stämningsfulla texter intill.

Svaret på min initiala fråga är naturligtvis att det inte går att recensera en människas liv och död. Och även om texterna i boken, tagna ur Kristian Gidlunds blogg, garanterat har skönlitterära kvaliteter och ett otroligt särpräglat och originellt tilltal, så är de tyvärr sanna och på riktigt. Och de skär ända in i märgen, längre ändå. De vidrör det absolut mänskliga, utan att ta genvägar eller konstla sig förbi väsentligheter. Den som läser får förbereda sig på tårar och magont, men också kanske en ökad medvetenhet om vad det är att vara vid liv. Att faktiskt ha ett liv att förvalta och leva till fullo.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

SJUNK / DET ÄR SÅ DU FÖRLORAR HENNE

En text om Junot Diaz Sjunk/Det är så du förlorar henne. Texten har publicerats på de gemensamma kultursidorna för bl.a Nerikes allehanda och Västerås läns tidning.

När man öppnar boken från ena sidan möts man av Sjunk. Den som blev Junot Diaz stora genombrott och som översattes till svenska 1998. När man vänder på boken och öppnar den från andra hållet möts man istället av Diaz allra senaste produktion, även det en novellsamling. Den har titeln Det är så du förlorar henne.

Novellerna påminner mycket om varandra såtillvida att samma karaktärer återkommer och språket har samma flyt och driv, med många inslag av slangord på spanska.

Att man har valt att ge ut bägge böckerna i samma volym är ett otroligt bra initiativ, tycker jag. Till en början är det lätt att uppfatta berättelserna som ytliga och macho, men det är endast en chimär. Strax under ytan döljer sig ett bråddjup av utanförskap, ensamhet, fattigdom men också hopp och drömmar. Det som stör mig mest är all fixering vid folks utseenden. Bröst, rumpor, ögon och hår passerar revy i en sanslös kvantitet och det sänker intrycket betydligt. Samtidigt är väl också det en del av autenticiteten i berättelserna om de många unga, vilsna männen. Starkast intryck gör de längre novellerna, där en berättelse hinner målas upp och man som läsare hinner få en relation till karaktärerna. Junot Diaz har hittat ett format han hanterar galant.

Personligen blev jag otroligt positivt överraskad av denna novellkaskad, då jag inte alls var förtjust i Diaz roman Oscar Waos korta förunderliga liv.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Bestående intryck #2

Nu fortsätter jag med min serie med inlägg om böcker jag läst men inte bloggat om. Vissa av böckerna får egna inlägg, andra skriver jag lite kort om hur jag minns dem istället. Korta nödrecensioner är inte så roliga att varken läsa eller skriva, så det här blir ett alternativ till det. Jag fortsätter tills jag har bloggat om alla lästa böcker. Därefter kan jag åter börja skriva om varje bok kort efter jag läst den, på ett mer meningsfullt sätt.

monellesbok
Marcel Schwob – Monelles bok.
”Och vidare sade Monelle: Jag skall tala med dig om förgörelsen.
Detta är mitt ord: Förgör, förgör, förgör. Förgör inuti dig själv, förgör allt i din närhet. Gör plats för din själ och för alla andra själar.”
Det är längesedan jag läste Monelles bok och ändå minns jag så tydligt att dess poeticitet verkligen gjorde intryck på mig. Boken gavs ut i slutet av 1800-talet och Schwob hörde till symbolisterna. Han berättar om kvinnor som på grund av sin sociala bakgrund och fattigdom inte har råd att drömma. Självklart drömmer de ändå. Det är en tunn bok, men som rymmer oerhört mycket. En typisk Jessica-bok kan man säga. Paris, fladdrande kandelabrar, brustna drömmar, poetiskt och ändå precist språk. Otroligt bra!
DSC_0396
Yoko Tawada – Talisman, Förvandlingar.
Den här boken innehåller dels en essäsamling och dels föredrag som Yoko Tawada hållit. Jag föredrar helt klart essäerna. Det finns dels sådana som resonerar kring skillnaden mellan den japanska och tyska/europeiska kulturen (Tawada kommer ursprungligen från Japan men bor i Tyskland), dels essäer om språk men också sådana om människor som läser böcker på pendeltåget, om att längta och leta efter en tillhörighet. De gjorde stort intryck på mig så det är synd att jag inte skrev om boken direkt när jag hade läst den. Jag nappade åt mig den på bibblan tidigare i höstas och det är en sådan bok som jag liksom vill ÄGA och kunna återkomma till när jag vill. Även om den i sina stunder blev ganska långtråkig, vissa av essäerna skummade jag mig igenom (beroende på om ämnet intresserade mig eller inte), så var helheten verkligen tankeväckande.
DSC_0570
Merethe Lindström – Dagar i tystnadens historia. 
Den här romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 2012 och jag har varit nyfiken på den sedan den kom ut. Slutligen gjorde jag slag i saken och lånade den på biblioteket. Den handlar om ett äldre par, där mannen slutar prata på grund av åldersförvirring. Efter att ha delat dagliga ord med sin fru, lämnas hon plötsligt i en enorm tystnad. Dels en djupare tystnad, den som har präglat deras äktenskap och funnits mellan det som sagts (den som handlar om andra världskriget, bland annat) och dels denna nya, påtagliga tystnad från maken. Romanen väcker många tankar kring det som sägs och det som, likt elefanten i rummet, hela tiden finns där utan att man pratar om det. I romanen finns en långsamhet som jag inte är van vid och som gjorde mig nästan uttråkad emellanåt. Inte för att den är dålig, alltså, utan för att jag är van vid ett högre tempo på något sätt. Men jag tror att den där långsamheten och noggrannheten kanske är ett måste för den här berättelsen, eftersom den får tystnaden att framstå så mycket tydligare, och outhärdligare.
DSC_0397
Lena Ackebo – Fucking Sofo.
Egentligen är den här typ av serier inget för mig, jag föredrar de mer öppet satiriska serierna. Men jag skrattade högt flera gånger, åt karaktären Jörgen i boken. Jörgen är en typisk bedagad söderkis som klagar på det mesta och pendlar mellan proggare och ”jag är inte rasist, men”-typen. Ackebo skildrar honom mitt i prick, såväl språkligt som i det han säger, och det fick mig att skratta. Idag är söderkisarnas dagar räknade, Södermalm har ju som bekant ändrats de senaste 30 åren. Men några finns kvar och de är inte sällan som Jörgen. Annars handlar seriealbumet om de två tjejkompisarna som går ut på krogen och diskuterar allt mellan himmel och jord, som stöter på såväl lattemorsor som blåsta bimbos och B-standupkomiker.
DSC_0573
Simon Gärdenfors – Simons 120 dagar.
Bilderna är ofta enkla och seriealbumet går fort att läsa. Jag tror det jag gillade mest var själva projektet, det väcker ju så himla mycket nyfikenhet. Gärdenfors bestämde sig för att under 120 dagar bo hos främmande människor och göra ett seriealbum om det som skedde under tiden. Alltifrån att han hånglade med gymnasiebrudar när föräldrarna hade gått och lagt sig till att han stötte på problem mellan himmel och jord. Folk fick anmäla sig på en hemsida och erbjuda Gärdenfors sovplats, sedan hade han ett schema som han följde till punkt och pricka. Jag hade gärna sett att det utvecklades mer, det blir en form av skandaleffekt som gör att jag vill veta mer. Dessutom får inte alla plats i boken, utan ett stort antal hinner Gärdenfors inte berätta om. Roligt projekt!
Har ni läst någon av dessa böcker? Vad tyckte ni?
Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Spelets konst

Nedan är min recension av boken Spelets konst av Chad Harbach. Recensionen har också publicerats på de gemensamma kultursidorna för Nerikes Allehanda, Västerås läns tidning och Arboga tidning.

Chad Harbachs roman Spelets konst, översatt till svenska av Ylva Mörk, skulle kunna kallas för en baseballroman och därmed nå endast en begränsad målgrupp i Sverige, då baseball knappast innehar samma respekterade ställning här som i Harbachs hemland USA. Men romanen innehåller en hel del andra aspekter också, som gör den svårare att kategorisera som enbart en roman med sporten i fokus.

Vad sägs om en bedagad rektor för ett college, som på äldre dagar går och trånar efter en ung och lovande manlig baseballspelare? Rektorns dotter dyker oväntat upp och flyttar in hos honom, efter att ha gift sig med en äldre man och flyttat hemifrån i mycket ung ålder. Hon har flytt från sitt äktenskap, som inte känns rätt längre, och träffar en annan baseballspelare som hon inleder ett förhållande med. Hon engagerar sig i sin faders liv och upptäcker saker hon tidigare inte haft en aning om.

På okonstlad prosa flyger den här berättelsen fram, lättläst och ljummet engagerande. Mest engagerande är den manliga rektorns liv – Harbachs drag att placera homosexualitet i sportsliga sammanhang uppfattas dock förmodligen som mer provocerande i puritanska USA än här. För en person som undertecknad, som inte ger mycket för baseball, blir de utdragna beskrivningarna av matcher och resultat närmast outhärdligt tråkiga. Likaså vilar en däst stämning över berättelsen i stort, något som gör att den aldrig riktigt rycker tag och inte säger mig särskilt mycket.

Publicerat i Bokrecension | Lämna en kommentar

Ännu mer radikal grej än hyllvärmaråret 14: KÖPSTOPP!

Jag har gjort det tidigare och fixat det. Men jag fuskar ju lite genom recensionsexemplar, så egentligen är det inte så jättesvårt. Litterärt köpstopp, pratar jag om. Tack vare mina olika köpstopp har jag kommit bort ifrån det där hetsiga bokkonsumerandet som jag sysslade med tidigare. För vad tjänar det egentligen till, annat än att bokhögarna bara växer? Bättre då att försöka läsa de böcker man har hemma innan man skaffar nya. Och gud vad jag låter vettig och förnuftig nu – jag är inte lika förnuftig inne på ett antikvariat, kan jag säga.

Men jag tänkte ändå köra litterärt köptstopp under 2014 med undantag på bokbordet i augusti (hela Drottninggatan fylls av billiga böcker, det är liksom årets högtid för mig). Plus ett undantag till, någon gång under året, då jag tänker tillåta mig att beställa lite efterlängtade böcker från Bokbörsen och nätbokhandeln. I övrigt: niente!

Vem är på? Detta är ju perfekt att kombinera med HYLLVÄRMARÅRET 14.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer