Det här med staden

jessicaritar

I skogen trivs jag inte och bada har jag ju inte gjort på 13 år förutom nu i mars i Budapest (men i sommar ska jag bada) – så det handlade nog mest om att bara komma någonstans som inte var hemma. Och vara där och göra saker som jag gjorde hemma.

Nu har jag inte alls samma aktiva behov och längtan ut till ett lantställe som jag hade då. I stället vill jag som alltid vara så mycket som möjligt i den absoluta stadsmiljön, i city eller på söder eller så. I efterhand tänker jag att jag kanske inte mådde så bra då, psykiskt och fysiskt, och att jag därför behövde en plats som inte var hemma och där jag bara kunde koppla bort på något sätt. Mitt naturliga habitat är stadsmiljön. Jag älskar myllret av människor, ljuden, bilarna, stegen mot asfalten, kaféerna, butikerna, gatukonsten, graffitin. Jag älskar när hundratusentals människor med olika åsikter, klädstilar, etniciteter, tankar, drömmar blandas i ett sammelsurium. Jag älskar känslan av att en tant ler mot mig och jag ler tillbaka i ett myller av människor (jo det händer faktiskt ganska ofta!). Jag älskar neon och innerstadsbussar och kaféer och uteserveringar. Detta kan jag vältra mig i. Den miljön kan jag oupphörligen skriva och rita om. Där får jag energi.

Men nu är det 21 maj och det börjar äntligen bli lite varmt och jag tänker att det vore najs att åka ut till landet och gå på grusvägar i några dagar och få vara lite lat. Den här gången är längtan dock inte en längtan bort ifrån något, mig själv, vadsomhelst. Utan en längtan till något annat. Miljöombyte. Fast allra mest längtar jag till Berlinresan som väntar runt knuten för vilken härligare myllrande gatukonstvänlig storstad går det att föreställa sig än just Berlin? Avslutningsvis: Det känns fint att jag har kommit på det här, varför jag så ofta ville till landet förut och varför behovet nu inte är så akut. På köpet fick jag skriva en sådan där härligt storstadsromantisk harang och visa upp en stadsteckning.

Vad är ert förhållande till stad och land?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det här med staden

  1. Agneta skriver:

    Efter alla terrorattacker undviker jag centrala stan helt.Jag vet att det låter väldigt negativt, men man står sig själv närmast och detta är mitt beslut. Som Londonbo finns det så mycket att göra i ytterområdena ialla fall.Och detta är verkligen en sommarstad. =)

  2. Annika skriver:

    Är precis tvärtom! Jag har ett behov av staden men det räcker med en gång i veckan. Jag mår bäst när jag får höra vindens sus i träden, porlande vatten och fågelsång. Jag älskar blommor och att köra ner fingrarna i jorden. Jag blir nedstämd av tunnelbanor, trängsel och graffiti. Tänk så olika vi är. Tur att det finns en plats för oss alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s