Katastroftankarna – att leva med worst case scenario

Kolla, jag fick en så fin kommentar:

Är så glad och tacksam för ditt sätt att prata om katastroftankar. Jag har dem själv, och du har verkligen hjälpt mig att kunna se på dem mer objektivt. Har inte nått den punkt där jag kan prata öppet och obehindrat om det, men har äntligen kunnat öppna mig för min pojkvän efter tre år tillsammans, vilket känns stort. Tack så mycket!

Den kommentaren fick mig att fundera. På varför vi är rädda att prata om sådant här? För mig har mina katastroftankar sen kanske fem-sex år tillbaka alltid innehållit någonting komiskt. Alltså att vara så dramatisk, det blir ju till slut lite roligt.

Jag har helt enkelt lärt mig att mina nojor blir så mycket lättare att hantera om jag

  1. Avdramatiserar dem rejält! It is what it is liksom. Att skämta om det kommer inte göra att katastroftankarna inträffar i högre eller lägre utsträckning.
  2. Pratar om dem! Och för att kunna prata om jobbiga saker kan humor vara ett lämpligt sätt att närma sig dem.

Det här har funkat gällande min vikt och kropp och mitt förhållande till socker. Men också mina nojor och orosmoment – alltså mina katastroftankar. Det här är saker jag tidigare typ gått och lidit med i tysthet mer eller mindre. Sen jag bara släppte lös de här grejerna har de blivit så otroligt mycket lättare att hantera! Det är inte skämmigt att vara tjock eller inte kunna äta socker. Det är inte skämmigt att ha katastroftankar. Tiden och världen är redo för att vi visar upp våra kroppar och hjärnor och personligheter och klädstilar som de är. Jag tänker Girls, jag tänker poddarna, jag tänker bloggarna, jag tänker de trygga rummen i olika facebookgrupper på facebook. Jag förstår att alla inte är redo att skoja om det och jag tycker inte att man ska liksom banalisera det hela.

Det är jättejobbigt att alltid tro det värsta och att alltid gå och oroa sig för att dem man älskar ska dö (och min vanliga brasklapp: ja, jag har provat kbt och annan terapi nä, jag kommer aldrig prova det igen hehe). Men just med katastroftankarna så är de oftast inte så rimliga och även om de får mig att gråta ibland och bli utom mig av oro så känns det skönt att kunna småle åt dem i stunder då jag mår bättre.

De är mina krösa-maja som går och har sig och ”vojne vojne huvvaligen” och närsomhelst går världen under och nu går jag här på Hötorget och närsomhelst kommer terrorattacken och närsomhelst får jag cancerbeskedet och närsomhelst försvinner någon jag älskar.

De är vedervärdiga.

Fördelen med dem är att de gör mig tacksam för det jag har, jag värdesätter verkligen människorna jag älskar och min tillvaro. Nackdelen är att de i stunder gör mig väldigt ledsen. Men de går alltid över igen. Och ingenting blir bättre av att inte våga prata om dem. Och de påverkar inte min vardag så mycket längre – kanske just för att jag har vågat börja avdramatisera dem? Det får mig att inse att det är bara tankar och sällan särskilt realistiska och är de realistiska så måste jag ju ändå fortsätta leva. För jag vill inte sluta våga hänge mig åt människor jag tycker om, jag vill inte sluta våga vara på folktäta platser i staden. Och cancern kan komma oavsett.

Virrig text? Ja kanske. Men katastroftankarna är också ganska virriga till sitt väsen, så det får vara okej. Om någon kan finna tröst i att jag pratar om dessa tankar så gör jag det mer än gärna.

Vad tänker ni? Vad har ni som ni skulle må bättre av att prata mer om? Var anonyma i kommentarsfältet och prata ut, passa på vettja!

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Katastroftankarna – att leva med worst case scenario

  1. M skriver:

    Så bra inlägg! Så fint hur internet har blivit en plats för att öppna upp sig om sånt som brukar ses som skämmigt och så. Lever också med katastroftankar. Har fått diagnoserna GAD och hypokondri, så tänker mest på sjukdomar och döden, men också framtiden och typ livet i största allmänhet. Är ganska öppen med min hypokondri, men tenderar skämta kring det, vilket ju är avdramatiserande, men jag tror också att folk lätt ser på den som en ”kul grej”, ett quirky drag snarare än att det är något som ibland nästan slukar en :/ Fast tror ändå att humor är ett bra vapen liksom. Anyways, tack för en bra blogg!

    • Louise Johansson skriver:

      Jag lever med katastroftankar dagligen. Har varit med om en svår olycka samt även en stor händelse som gav mig en svår chock. Har varit hos psykologer många gånger men det har inte hjälpt mig. Fick nu rådet att börja gå på avslappningsövningar på rehab,hoppas på att det ska hjälpa.

      • Jessica Johansson skriver:

        Ja hoppas att det hjälper, jag lever också dagligen med katastroftankar. Det är inte kul 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s