Med nostalgi minns jag alla de platser jag besökt

Jag är så extremt nostalgisk! Jag kan komma på mig själv med att sitta på bussen och minnas strukturen på garderoben uppe i hallen i huset där jag växte upp. Den var tapetserad med en ljust blommig, lite engelsk, tapet men blev lite avskavd nära handtagen efter att mina barnhänder i många år öppnat och stängt garderoben för att plocka fram kläder.

Jag kan upptäcka att jag steg för steg minns vägen till skolan i mellanstadiet. Gatan fram, sedan snedda över den lilla gräsplätten, över gatan på övergångsstället, in mellan husen. Där bodde min gamla dagisfröken. Där bodde min barndomsväns pappa. Dörren som en gång stod öppen på vid gavel när jag och min vän skulle hämta någonting där och hur rädda det gjorde oss. Intill det huset viker jag av på en kort sträcka genom skogsdungen för att komma fram på andra sidan. Dofterna från nyklippt gräs, trygghet, kottar och dagis.

Mamma och jag som promenerade längs den långa vägen och nyfiket kikade in genom fönstret på husen vi passerade. Jag gör fortfarande så när jag promenerar, tittar in genom människors fönster lite diskret och undrar hur de människorna har det och var de har köpt sina krukväxter.

Jag kan vältra mig i minnen av vårt förra hus, trots att jag inte saknar själva lägenheten. Den var liten och full med grejer. Men trapphuset, grannarna, sopnedkastet vars handtag man vred åt sidan för att öppna, takterassen med utsikt över centrala Stockholm. Innergården med de få trappstegen och den lite ruffiga estetiken. Stenplattorna som ruckades hit och dit när jag korsade gården för att komma in i andra huset och ta mig vidare ut på andra sidan. Det pålitliga ljudet av kyrkklockor från balkongen, hissen som liksom hoppade till lite innan den stannade på rätt våningsplan. Den gamla gamla damen med det röda röda håret och den svarta pudeln. Hon som plirade så skarpt och tyckte om att gå på auktion. Fru Jansson som hängde bananskal på mitt dörrhandtag, för var ska man hänga ett bananskal när man är gammal och inte minns.

Rom! Den sunkiga lägenheten med studenter från olika delar av världen. De långa diskussionerna om vems tur det var att tveksamt ta tag i bergen av disk på diskbänken. De långa nattliga samtalen med Holly i soffan, våra gapskratt som aldrig tog slut. Ljudet av tåget som åkte förbi precis utanför, bussarna som inte hade några tidsangivelser på tidtabellerna. De kom när de kom. Trammen, spårvagnen, som man bara ville gå av så fort som möjligt. Allt det jobbiga och projektartade och skitiga till trots så älskade jag Rom så himla mycket.

För vissa kanske sådan här typ av nostalgi kan framstå som bakåtsträvande. Är jag inte nöjd med livet nu? Varifrån kommer behovet av att se tillbaka? Men faktum är att jag är väldigt nöjd med livet nu, jag älskar mitt liv. Men jag älskar också att få stanna upp och minnas detaljer från tidigare i mitt liv. Alla perioder vill jag inte minnas, i perioder mådde jag dåligt och de perioderna tänker jag nästan aldrig på. Inte som förträngning utan bara att jag är klar med dem. Därför ser jag det som någonting fint att få leva ut sina känslor av saknad och nostalgi gentemot de många fina ögonblicken och platserna, utan att för den sakens skull vantrivas i nuet.

Vad tänker ni?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s