Klarar jag ens det här

Senaste dagarna har jag känt stort tvivel på mig själv. Jag vet utifrån ett rationellt perspektiv att jag har klarat så mycket senaste året. Antagligen mer än något annat år i mitt liv. Men det rationella hjälper mig föga när det känslomässiga tar överhanden.

Jag tvivlar på om jag någonsin kommer att uppnå mina viktmål och få ordning på allt. Jag gissar att det vore nästan omänskligt att alltid vara hurtig och peppad och motiverad och stark. Inte ens önskvärt tänker jag. Och därför måste det ju få synas även i bloggen när tvivlet knackar på dörren och vägrar ge sig iväg.

Eftersom man lätt blir lite lösningsorienterad i någon form av halvpanik över tvivelkänslorna så har jag famlat efter snabba lösningar på hur jag ska få tillbaka den där peppkänslan som jag hade bara för någon halv vecka sen.

Jag tänker att tvivlet beror på att jag först inte gick ner i vikt fast jag åt så bra, sen fick jag något slags ryck och skulle köra LCHF. Sen valde jag att sluta med det och bytte tillbaka till hur jag åt innan. Och nu är jag jättesvullen och lite trött och somnar tidigt på kvällarna och kan inte riktigt uppbåda den där megakraften inombords som jag faktiskt oftast har. Har inte vägt mig men har nog gått upp av de hastiga kostbytena. Men: Alla de här stora och omvälvande grejerna kan väl göra vemsomhelst lite tveksam i några dagar. Det släpper säkert snart. Jag kanske ska prova att ta till alla mina egna motivationsknep på samma gång, de jag skrev om nyligen.

Vad brukar ni göra när ni tvivlar på er själva och inte känner er på topp?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

36 kommentarer till Klarar jag ens det här

  1. Anna skriver:

    Allra bästa Jessica,
    Jag måste strax rusa in på ett möte, så jag skriver hastigt och kanske inte så välformulerat. I dina senaste inlägg har du skrivit att du känner dig svullen och i detta inlägg att du är lite deppig. Om jag minns rätt, skrev då för någon dag sedan att du ska ha mens när som helst nu. Det är inte så att du har pms? Jag hade inte alls det när jag var yngre, men ju äldre jag blir (och i och för sig också efter barnen fötts) har jag fått mer och mer bekymmer med det och mår ungefär som du beskriver – svullen, trött och opepp. Bara en tanke… Kanske är det inte alls så och du har helt rätt i det du skriver – man kan inte alltid vara på topp och det är faktiskt ok att inte vara sprudlande glad alltid, även utan att man har någon ”anledning” till det. Man får må dåligt bara för att man mår dåligt, helt enkelt. Hoppas i alla fall att det släpper snart. Nu: möte! 🙂 Kram på dig!

    • Anna skriver:

      Aaaahhh…. nu kommer jag för sent, men insåg att jag måste bara tillägga det här: SÅ KLART ATT DU KLARAR DET! Det känner jag ingen tvekan inför. Svackor har alla, men visst kommer du att klara det!

  2. K skriver:

    Mitt råd: fortsätt sitta lugnt i båten och vänta ut att humöret vänder! Tror också detta är hormonellt. Skickar pepp, kärlek och styrka!! Du klarar det! 💚💙💜

  3. Ingrid skriver:

    Vad tråkigt att det känns tungt. Tyvärr är man (människan) på jakt efter snabba resultat och uteblivna sådana är sååå frustrerande. För att få resultat krävs en ordentlig kraftansträngning. En viktnedgång kommer inte av sig själv. Jag har följt dig under en längre tid och tycker synd om dig som har fokuserat på ett sunt leverne under många år nu utan att lyckad gå ner i vikt så mycket som du vill. Jag råder dig igen till strikt lchf. Det funkar tyvärr inte att göra undantag. Om du följer detta kommer du känna resultat snabbt. Vilken ”metod” du än väljer är det så att det är en uppoffring innan man kommer in i det tänket. Dessutom tror jag att det är bättre att du väger dig oftare än du gör. Detta för att bli positiv när du ser viktnedgång och ta tag i en liten ökning direkt.
    Jag önskar dig verkligen lycka till.

  4. Anna skriver:

    Jag väger mig varje morgon ( har gått ner 35kg) ser jag att det är plus ett halvkilo el nåt äter jag mindre den dagen , lätt att det barkar iväg igen tänker jag …

  5. Annie skriver:

    Jag vet att du är emot kalori-räkning men jag tror ändå att det skulle kunna vara ett bra verktyg att ta till, iaf för att enklare kunna komma framåt? Tycker det känns så synd att du har en målsättning där du ej når fram, det skapar stress i längden och väldigt stort fokus på vad man ska äta heöa tiden. Jag Menar ej att du ska räkna på maten varje dag osv, men att tex räkna ut så du ser hur mkt av kcal, kolhydrater/protein/fett du äter en ”typisk dag”. Då har du något att utgå ifrån och kan se vilka måltider och livsmedel som kan justeras för att du ska Hamna på rätt nivå (ex 500 kcal under ditt energibehov om du vill tappa 0,5 kg/vecka, dock endast en teoretisk uträkning). Det blir då också enklare att utvärdera vad som är ”fel” om resultaten uteblir. kanske kan en sådan sak minska detta tvivel du ofta verkar känna om du valt rätt metod osv, för om man vet att man ligger på ett underskott i kcal så kan man kanske lättare lita på att resultat kommer bara man har tålamod :). Detta med undantag för om man har fel på hormoner eller annat, men sådant har du ej nämnt vad jag vet iaf.

    En annan aspekt är att man ofta ser att viktminskning är enklare om man äter lite mer enformigt, alltså kunde du tex ha två olika frukostar och ex tre olika luncher som du alltid äter på vardagarna…..sen kan middagen vara lite mer varierad lm du behöver det för motivationen? Jag äter personligen nästan alltid likadan frukost och oftast samma lunch. Då vet jag att mkt av mitt näringsbehov är Täckt och jag har fått i mig bra och näringsrik mat vid två mål som grund den dagen, oavsett hur middagen sedan komponeras 🙂

    Det kanske inte alltid innebär att maten och träningen känns lustfylld varje dag, men det kanske krävs en period för att gå ner de kg du vill bli av med? Alt att du släpper ”kravet” på viktnedgång och bara fokuserar på att hitta balans i de sunda vanor som du ändå lyckats forma fram till idag?

    Bara några spontana tankar, men kanske kan det ge något litet…

  6. Moa skriver:

    Ditt inlägg väcker många tankar. För det första förstår jag verkligen att det är fruktansvärt tungt och frustrerande, så inget jag skriver är menat att förminska det.

    För det andra: Som någon annan nämnde ovan låter det du beskriver extremt likt det jag upplever varje månad pga. PMS, och det har med åldern gått från att vara i ca en vecka varje månad ca två veckor, även om det stegras ändå fram till mensen (superdeppigt, I know). Jag blir inte ilsken eller får humörsvängningar, men jag blir nedstämd, ser mörkt på allt och blir extremt svullen i kroppen. Några dagar senare, när mensen har kommit, så släpper allt och BH:n och allt annat sitter som vanligt igen. Och jag känner mig lätt och glad. Till två veckor senare. Det enda som hjälper är att ha koll på vad fan som händer, dvs. menscykeln, så att man kan ta det med lite mer ro. Nu kanske det inte är PMS-besvär som spökar för dig, men kika på det i alla fall, är mitt tips.

    För det tredje: Du nämner att du har varit väldigt trött på kvällarna. Kanske behöver du bara vila massor då? Kroppen mår ju olika av olika anledningar som man ibland inte kan härleda, men det behöver inte betyda att man har gjort något fel. Kanske reagerar kroppen på att det har blivit mycket ljusare, till exempel. Solljus under dagen påverkar väl melatoninnivån som hjälper oss att sova på natten, så kanske är det en omställning? Jag tycker att PT-Fia skriver väldigt bra i sin blogg om det här med att lyssna på kroppens behov. Du kanske redan läser henne, men annars är det ett tips!

    För det fjärde: Även om jag fattar att du vill ha mer resultat på vågen så HAR du redan lyckats. Det låter klyschigt, men resan är ju ändå målet. Du äter väldigt hälsosamt och gör fantastiska saker för din hälsa genom att träna. Det finns folk (i alla fall 20-åringar…) som lever på smågodis och rostade mackor och aldrig tränar men ändå är pinnsmala. Det är orättvist, men så är det. Någon form av justering borde hjälpa dig att få resultat på vågen, och det kommer att hända. Men så länge du gör ditt bästa har du INTE misslyckats.

    För det femte: Om du känner dig villrådig kring hur du borde äta för att få ännu bättre resultat och mer energi så kanske du kan ta hjälp av en expert? Jag har ingen aning om hur den branschen ser ut, men kanske vore det en idé att investera i några timmar med en bra dietist eller liknande och diskutera vad du skulle kunna göra annorlunda. Det borde ju vara avdragsgillt 😉

    • K skriver:

      Moa: Vilken fin kommentar! Jag tänkte på en sak när jag läste det du skrev om din långa pms. Vet du om att det finns medicinsk behandling för det? Vi tjejer är ibland lite för bra på att bara härda ut och ”gilla läget”, när det faktiskt kan finnas något att göra åt saken. För mig hjälpte det att ta vätskedrivande två dagar i månaden när min pms var som värst. Det var min läkare som föreslog det och sa att det ibland kan hjälpa mot irritation och den spänning man kan känna i kroppen. Det gjorde det också. Tror inte det är någon vedertagen metod, men det finns flera olika preparat som är särskilt riktade mot pms och hjälper mot den deppiga delen av symtomen. Ett viktigt ämne att prata om!

    • Moa skriver:

      Tack för tipsen, K!

      Jag har övervägt tabletterna som man kan ta mot det deppiga, och till och med fått sådana utskrivna, men bestämde mig för att strunta i det. Jag är inte emot antidepressiva läkemedel av principskäl, utan tror verkligen att det är lämpligt att ta dem i vissa lägen. Efter att ha väg för- och nackdelar kände jag dock att det inte var värt det i mitt fall. Med nackdel menar jag främst att det trots allt inte är bra att ta läkemedel i onödan. Och jag har inte känt att den känslomässiga biten av mina pms-besvär är på den nivån, utan ganska hanterbar om än påtaglig. Det kanske lät lite värre än vad det är när jag skrev att jag ser ”mörkt på allt”. Det är inte becksvart, om man säger så, men helt klart deppigare än vanligt, speciellt några få dagar innan mens då det stegras. För mig hjälper det väldigt mycket att bara vara medveten om varför jag mår som jag gör, och att veta att det blir bättre några dagar senare. Men man ska aldrig säga aldrig. Det är helt klart värt att fundera på om man går och lider i onödan!

      Mina pms-besvär är absolut främst den fysiska biten, och jag tror dessutom att det i sin tur påverkar mitt emotionella mående en hel del. Intressant tips om vätskedrivande. Jag ska kika på det!

    • Emelie Eliasson skriver:

      Jag har haft fruktansvärda problem med pms! För ett tag sedan fick jag veta, av en gynekolog, att det beror på att jag är överkänslig mot testosteron som ju frigörs i kroppen under pms. Jag fick B6-tabletter utskrivet och det har hjälpt mig jättemycket!!

    • Moa skriver:

      Intressant, Emelie! Det ska jag kolla upp.

  7. Emma skriver:

    Jag tycker att du är en fantastisk person på så många sätt! Du verkar vänlig och lugnt målmedveten, kreativ och produktiv!
    Jag har börjat lära mig (vid 41 år!) självmedkännande. Finns en meditation i self love här. Testa den ikväll!
    http://www.positivityresonance.com/meditations.html

    När det gäller kost: D-vitamintillskott, Omega 3-tillskott samt anti-inflammatorisk kost är min melodi.
    Jag brukar börja dagen på vintern med fiberhavregrynsgröt men nu har jag bytt till birchermûsli med fiberhavregrön, lite chiafrön och lite juice eller mandelmjölk som jag låter stå över natten, sedan på morgonen i med ett halvt rivet äpple, yoghurt och ceylonkanel! Håller mättnad och blodsockret stabilt!

    • Jessica Johansson skriver:

      WOW, tack för din underbara kommentar! Jag har börjat med D-vitamin igen, glömmer det så lätt. Och det låter som en jättehärlig frukost du äter!

  8. Josephine skriver:

    Hej Jessica!
    Jag uppfattar det som att du kör lite för hårt gällande vad du anser är en hälsosam livsstil. Att gå promenad varje dag och styrketräna 3 ggr/vecka är det inte många som håller år efter år. Dessutom blir man ju bara ännu mer hungrig, iallafall är det så för mig. Jag har precis som du år och år av dieter, hetsätning osv osv bakom mig tills jag insåg att jag ställde för höga krav på mig själv. Jag insåg att jag aldrig kommer älska att styrketräna tex och försökte tänka ”vad kommer hålla för mig år ut och år in?” både i 30årsåldern men också som kanske en trött 2 barnsmamma på 45 år eller en pensionär på 70 bast 🙂 jag satte som regel att styrketräna genom hela kroppen en gång i veckan och försöka äta näringsrik mat. Innan hade jag tex mål att promenera ett timme varje vardag och styrketräna två gånger i veckan, det enda som hände var att jag var hungrig typ hela tiden och det tog emot inför nästan varje satans promenad. Nu har jag de senaste 5 åren hållit att träna igenom kroppen en gång i veckan, promemerar när jag känner för det, går på något yoga pass någon gång i månaden om jag känner för det tex 🙂 det jag ville komma fram till är att jag tror det skulle passa dig bättre (vi verkar nämligen väldigt lika i sättet) att sänka ribban lite grann, alla människor kan inte vara fitnesstjejer eller anja forsnor (trots att jag inspireras supermycket av henne tex!) Vid varje vägning som inte går som du vill verkar du komma på en ny ”taktik” tex plocka bort bananer, promenera mer eller liknande, mitt råd är att skala av till det enkla, träna igenom kroppen någon gång i veckan för att musklerna och lederna ska må bra, ät riktig mat (som du ju gör!) promemera när det är sol ute och du känner för det, kör ett streetdance pass för att det är kul, mixa ihop en god smoothie ur anjas bok till frukost och helt enkelt tänk på vad du mår bra av 🙂

    • Jessica Johansson skriver:

      Åh vilken fantastisk och fin kommentar, tack!! Dock så gillar jag faktiskt att styrketräna, eller jag gillar att känna mig stark och att märka att jag blir starkare. Men visst, det är tveksamt om man orkar styrketräna tre gånger i veckan hela livet. Men om man gör det så tackar kroppen säkert en. Låter fint att du har blivit snällare mot dig själv och hittat en grej som funkar för dig! Jag ska spara din kommentar, den var så sund på något sätt! ❤

  9. Nanna skriver:

    Klart du klarar det det är ju bara februari då är men helt slut!
    Kram

    • Jessica Johansson skriver:

      Haha, vad fint skrivet. Så enkelt och självklart. Men ja, det här känns som typ världens längsta vinter? Tar den aldrig slut. 😛

  10. Sofia skriver:

    Bästa Jessica, efter regn kommer alltid solsken. Ibland tror jag att vi måste ha våra dippar för att kunna njuta extra mycket när vi har våra toppar. Det är säkert bara hormoner som spökar och det går snart. Det är ok att ha självtvivel ibland och alla vi som också har kämpat med vikten känner igen oss. Du verkar väldigt stark och du kommer att klara detta också. Mitt tips är att när jag går och lägger mig för att sova så tänker jag på allt i mitt liv som jag är tacksam för just nu. Eller sätt på bästa låten på högsta ljudet och börja dansa o skutta även om du inte känner för det, energi föder energi så det blir omöjligt att inte bli lite glad av det.
    Skickar över lite glädje, mod, styrka, inspiration och en massa energi till dig!

    • Jessica Johansson skriver:

      TACK för din kommentar! Kärlek. Jag tänker också mycket och ofta på allt jag är tacksam för och skuttar faktiskt till bra låtar varje dag, haha!

  11. Anna T skriver:

    Tja…bara du själv kan avgöra om du verkligen innerst inne vill gå ner i vikt, promenera, gå på Pt i grupp, och göra en ”jobbig sak” varje dag. Om man verkligen vill nåt finns det ett inre driv, och inget kan stoppa en. Men om det är nåt som ”vore bra”, eller som ”man borde” göra… Då blir det lätt lite halvhjärtat.

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag är verkligen inte halvhjärtad. 🙂 Nu känner jag att jag klarar det igen. Fast de jobbiga grejerna har jag inte gjort än så just den biten kanske jag inte är så dedikerad i, hihi. Mina element behöver fortfarande torkas. 😛

  12. cecilia skriver:

    Jag tror också att det är hormoniellt – och det ändras ju hela tiden med åldern, som någon skrev. Nu har du inte fått barn men får man barn så har man ofta extra koll på hur pms ändrades osv – det kanske har smugit sig på en förändring för dig? För mig så är tiden från mens till ägglossning då jag svullnar och kan väga typ… nästan 2 kg mer än efter dag 13-14 i cykeln (jag har blivit tvungen att följa dagarna lite eftersom jag blev helt deppig av att ”gå upp” så mycket utan anledning…).

    Jag har precis som du en stor mental resa jag gjort och har kvar att göra och det är absolut sant att när man känner sig svullen, och tom vågen visar mera, så är det alltför lätt att ”skita i allt” och överäta osv – det är en sån stor risk. Men det gäller att härda ut – jag brukade väga mig varje morgon förut (tokigt!!) och nu undviker jag att väga mig ofta vilket är en stor vinst för mig. Nackdelen är att jag efter år av jojobantning och matfixering har NOLL koll på hur min kropp egentligen ser ut så mitt omdöme är inte det bästa när jag ser mig själv i spegeln… men det är väl så för många. Svårt att älska hur man ser ut även om man borde.

    Långt inlägg men med andra ord vill jag bara säga att vi är många i samma båt och det är skrämmande hur mkt hormonerna påverkar oss kvinnor. Kör hårt du är en bra förebild för många!

    • K skriver:

      Cecilia: Det är precis likadant för mig! Sen jag fick barn blev det mycket tydligare och nu vet jag varje månad vad som väntar. Vid ägglossningen går jag alltid upp minst 1 kg i vätska, och eftersom jag vet vad det rör sig om nu så känner jag inte längre stress över det utan väger mig som vanligt (har gått ned mycket i vikt och väger mig regelbundet för att se så det går åt rätt håll) och bara noterar att det är den tiden i månaden. Tidigare (före jag fick barn) var mina övriga pms symtom mycket värre så då blev jag hjälpt av att, på doktorns ordination, äta vätskedrivande två dagar i månaden. Men nu behövs inte det längre eftersom jag inte upplever något annat än just lite extra vätska (tabletterna hjälpte även mot mitt irriterade humör och den spänningskänsla jag hade k kroppen).

      • Jessica Johansson skriver:

        Jag äter p-piller så vet inte om det blir riktigt samma sak för mig men jag blir ju absolut jättesvullen innan mens. Har också tänkt att både mitt psyke och min kropp är helt förvirrade efter alla hastiga kostförändringar och därmed också mentala förändringar. Men nu känns det som att det börjar stabiliseras igen! 🙂

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag har också vägt mig varje morgon i perioder, det känns sååå destruktivt.. Jag har lätt att falla in i det igen tyvärr, och i en viktgrupp jag var med i på fb förut så kändes det tyvärr som att de flesta typ vägde sig varje dag och tyckte att det inte alls var konstigt. Lite knas där helt klart. Jag har också NOLL koll på hur min kropp ser ut. Jag kan se den i spegeln men jag ser den inte. Sen jämför jag med andra på danspasset i spegeln och inser hur stor jag faktiskt är. 😦 Undrar om man kan få tillbaka synen på hur ens kropp ser ut egentligen? STORT tack för din omtänksamma och fina kommentar!

  13. Eva skriver:

    Förstår att det känns tufft, men håll ut så känns det snart bättre igen! Tror det blir påfrestande att hela tiden analysera och utvärdera efter så korta perioder. Du hinner inte se resultaten, det måste vara mer långsiktigt. Försök istället bara acceptera att du känner så här just nu och att det snart förändras. Du behöver inte ändra något, fortsätt med den kosthållning som du har just nu (som du ju verkligen verkar trivas med egentligen; för bara en vecka sedan kändes det ju så rätt)!

    OM du ska ändra nåt så tror jag på att variera träningen mer. Vet att du gjort vissa förändringar, men det har ju gått så kort tid så det är kanske svårt att se resultat redan. Entimmespromenader fem gånger i veckan tror jag är för ineffektivt och tar upp alltför mycket tid i planeringen och kanske kan kännas betungande då?. Lägg hellre in bara ett träningspass till i veckan, och få in mer oplanerad vardagsmotion istället, typ promenera till affären istället för att ta bussen dit, eller ta trappor istället för hiss.

    Du kommer klara det, men försök att ta det hela med lite ro. Kram

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja du har nog rätt, alltså att man inte ska utvärdera och analysera hela tiden haha! Ja du kanske har rätt, dock så är det ju också väldigt skönt med prommisar även om man kanske inte förbränner mer än 2-300 kalorier på en timme… vardagsmotion försöker jag absolut få in i vardagen. Stort tack för din omtanke. KRAM!

  14. Anna skriver:

    Går i vågor hela tiden. Jag släpper de gamla misstag jag gjort. Slutar älta allt dåligt jag ätit och träningen jag skippat och börjar om. Sen kanske jag faller tillbaka om ett par dagar lr veckor (tyvärr) men då ska jag inte tänka att ”äh nu har jag redan slarvat hela dagen då kan jag fortsätta hela kvällen”. Heja dig! Jag följer dig och blir inspirerad och motiverad. Har samma tankar att kommer ja nånsin lyckas…

  15. Liselotte skriver:

    Vill spontant skriva: Klart du gör! Men eftersom jag själv har svårt för peppiga utrop när jag tvivlar och deppar skickar jag istället bara en stor KRAM!

    Själv har jag landat i att jag går upp och ner (och då rätt långt ner) hela tiden – och på nåt sätt gör det att jag inte stressar upp mig när jag befinner mig där nere; när jag minst anar det känner jag mig on top of the world igen 🙂 (eller – som mestadel av tiden: på en helt okej nivå där livet rullar utan för mycket grus i maskineriet). Och så tillåter jag mig att gråta och gnälla och vara drama queen när jag ”behöver” – så länge jag mellan snörvlandet puttar in några ”Jag är bara känslig, jag vet att det går över” står min man oftast ut med att lyssna 😉

    Men som sagt: kram!

    • Jessica Johansson skriver:

      Stort tack fina Liselotte, kul att se dig här i kommentarsfältet igen! 😀 ❤ det låter som att du har hittat en vettig strategi. Alltså jag är ju ALLTID överkänslig, haha, men oftast går det över efter en liten stund. Kram till dig också!

  16. JEANETTE skriver:

    Du är så BRA!!!

  17. Lina skriver:

    Jag tror att en matsedel att följa är bra. Och fyll frysen med matlådor. Att äta mer varierat tror jag kan hjälpa. Tex. kycklingfilé, fisk eller köttfärsbiffar med olika grönsaker till. Keso (som du kryddar själv med tex örter) kan du ha som ”sås”. Grytor är ju också bra. Gröt till frukost (med sparamt med mjölk till), och som lunch är mitt tips omelett (variera med olika tillbehör/kryddningar).

    Försök att inte salta maten, och om man binder mycket vätska är det bra att dricka lite extra mycket vatten. Du kämpar på bra! Hoppas att du snart känner dig lite bättre.

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja du har rätt! Dock såå svårt med perfekta rätter som funkar att frysa in men jag ska rota i mina receptgömmor och laga några rätter i dagarna. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s