Jantelag och skryt

jessica_ritar Teckning av mig, fler finns här och här!

En sak jag tänker ofta på: Det här med jantelag. Alltså begreppet är ju egentligen ganska urvattnat och jag tror att missunnsamhet – som kanske finns i de flesta länder och kulturer – är ett mer rättvisande begrepp egentligen. Men typ: ”Hon går runt och tror att hon är så himla märkvärdig”, eller ”Men vem tror han att han är egentligen?” Och så använder man det om någon som kanske vågar hävda sig eller vågar vara stolt över sina prestationer.

Jag tycker att vi spolar ner de här tendenserna i toaletten och vill också uppmana alla att rannsaka sig själva. Om du är en missunnsam person kanske du i stället ska försöka förändra något i ditt eget liv, så att du inte måste känna de här destruktiva och småsinta känslorna.

Hursomhelst: Jag tycker att det är bra att vilja berätta när man har gjort något bra! Konstigt vore det väl annars? Om man delar motgångar med sina vänner och bekanta, så vill man väl också dela när det går bra. Själv är jag just nu omåttligt stolt över att jag vågade säga upp mig från mitt tidigare halvtidsjobb och börja på mitt nya drömmiga halvtidsjobb som copy. Jag är stolt över att ha startat F-skatt med mina teckningar och sålt tio original på bara en vecka nu (!!). Alla via min facebooksida för teckningarna. Jag är stolt över massa saker.

Men jag märker att den där jantelag-tendensen (”Men inte ska väl jag”) dyker upp även hos mig i ett enda sammanhang: När det gäller bloggen. Om någon ny bekantskap bara: ”Vad gör du på dagarna?” så svarar jag typ mina olika jobbuppdrag ”.. och så har jag en ganska stor blogg och ritar lite.” Och så nickar jag liksom generat. Men alltså NO MORE! Jag har hört Sandra Beijer prata om hur hon länge kände sig tveksam inför att presentera sig som bloggare men numera gör hon det med stolthet. Det ska jag också börja med.

Det är så lätt att dras med i de där jantelagiska tendenserna men just i det här fallet tror jag mer på den amerikanska grejen, att vara stolt över sina framgångar och våga berätta om den. Till slut kommer ju det göra att den där gamla gråa missunnsamheten självdör. Jag ser ingenting konstruktivt med den och den känns väldigt mycket år 1951.

Vad tänker ni?

Följ gärna min nya facebooksida för bloggen, Jessica osv.

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner, samhällskritik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Jantelag och skryt

  1. cecilia skriver:

    Absolut – håller helt med dig! Jag bor ju i USA sen ca 10 år tillbaka – och bodde förut i Frankrike där jag trivdes minst lika bra så ingen jätte USA-älskare generellt men jo jag trivs. Det som jag blev mest överraskad av då vi kom hit, och som jag än idag älskar, är just att alla – barn, vuxna, vem som helst – kan berätta om något dom har gjort utan att det låter/verkar/uppfattas som skrytsamt och det är ju just för att många berättar och delar med sig av sina erfarenheter om t ex hälsoresor, karriär, barnuppfostran mm mm och så blir man inspirerad av deras entusiasm eller positiva attityd snarare än att bli avundsjuk. Det är verkligen helt annorlunda mot Sverige och när vi kommer hem på somrarna till Sverige slås jag alltid av hur jag liksom försöker att inte nämna för mycket vad jag gör/gjort eller åtminstone inte vara för glad åt det som gått bra utan alltid samtidigt nämna något som gått dåligt. Helt knäppt men det är ju för att inte bli sedd som skrytsam.

    • Marie skriver:

      Eller hur Cecilia! Visst är det härligt att kunna ”skryta” om sig själv och prestationer. Jag har fortfarande svårt för det och tyckte det var pinigt och jobbigt när mannen berättade för hela sin släkt att jag blev befordrad på jobbet. Flyttade från Sverige till USA 98 men ränder sitter så djupt i mig. Men något som jag verkligen älskar att göra att sprida komplimanger, stöttade ord, och pepp till vänner och kollegor. Det är så himla kul och kan verkligen göra skillnad på mottagarens dag och även min dag.
      Med det sagt, Jessica, du är grym!!! Keep up the good work!

      • Jessica Johansson skriver:

        Jag älskar också att sprida komplimanger och pepp!! Visst är det härligt 😀 och tack för din pepp!

    • Jessica Johansson skriver:

      När jag är inte heller någon stor USA-älskare men just det där med att få vara stolt över sina prestationer/medgångar utan att framstå som skrytig – den grejen tror jag bara är bra! Intressant att höra att du verkligen har noterat en skillnad. Jag har väl tänkt att det är lite så och tycker det är så onödigt med den här missunnsamme känslan som finns i Sverige.:/ Nog för att man ska vara ödmjuk men det ena behöver ju liksom inte utesluta det andra!

  2. Marina skriver:

    #fuckjante som jag brukar säga 😉 Klart vi ska vara stolta – men också ödmjuka – över det vi åstadkommit! Det kommer alltid att finnas människor som inte kan glädjas åt andra, men det är DERAS oförmåga och har inget med vad JAG har uppnått att göra! Jag har nått hit, på mitt sätt och mina vägar, det är kanske inte ditt sätt, det är bara olika. Olika är bra. Du är bra! Hejja dig Jessica!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s