Min personliga text om kent

kent

Allt började när jag var 13 år. En äldre vän sa: ”Jag ska spela in ett band till dig. Jag har någonting som jag tror att du kan gilla”. Tillbaka fick jag ett blandband med grön framsida. Bandet innehöll hela kents första skiva. Vi spolar tillbaka. För jag minns inte säkert om det var så allt började, eller om det är en efterkonstruktion? Minnet är bedrägligt. Jag kan ha hört om dem på annat håll. Men det spelar ingen roll. Det förändrade hursomhelst hela mitt liv.

”Överdriver du inte nu?” tänker någon. Nej, jag gör faktiskt inte det. Förutom att jag bytte ut min kickersinspirerade klädstil till en mer rockinspirerad på grund av kent, förutom att jag tapetserade hela mitt rum med kent – så började jag skriva mer igen, svårt inspirerad av kents tidiga texter med mycket ”verkligen”, ”ingenting”, ”helt perfekt” och mycket mörker. Jag och min vän B blev totalt kentifierade, så till den grad att nog ingen i min högstadieklass kan tänka på mig utan att också tänka på kent. Kanske hade jag inte börjat skriva på det sätt jag gjorde om det inte vore för kent och idag handlar ju allt jag gör om att skriva i olika former.

kent

Vad var det som nådde in i våra små tonårssjälar? Jag tror absolut att det var det mörka, poetiska, de starka känslorna och de stora gesterna. Att få vara svår, att få gå in i det mörka som finns i livet på samma sätt som det ljusa. Att inte sopa under mattan. Att skippa den glättiga ytan, liksom, för man har inte tid med sådant.

Jag kommer absolut inte hinna skriva om allt i den här texten. Jag kommer inte hinna berätta om alla de gånger jag satt och sjöng högt och falskt på mitt rum och önskade att jag skulle bli vuxen någon gång. Jag kommer inte hinna berätta om hur jag och B gjorde en bok med våra kenttolkningar som vi fick en vakt, på en av alla kentspelningar vi var på, att faktiskt ge till Jocke Berg (gud så pinsamma tolkningarna säkert var, och tvärsäkra, men jag tänker att vi är förlåtna för att vi var bara 14 år). Jag kommer inte hinna berätta om alla de timmar då vi stod i signeringsköer eller var på plats klockan 11 inför en konsert på Hovet. Jag kommer inte hinna berätta om alla vänner vi träffade på det sättet, förenade i våra tonårshjärtan som klappade för kent. Blåmärkena på våra magar efter att ha stått tryckta längst fram mot gallret på alla konserter. Att jag hade en kent-mejladress (man kunde ha det på den tiden!). Att jag hette kevlarsjälen på skunk. Alla tunnelbaneperronger vi satt på (på marken, så coolt tyckte vi) i väntan på tåg som skulle ta oss till någonting kentrelaterat.

 

Jag växte upp och kent fortsatte att följa mig genom åren. Nya skivor, nya sound. I nästan tio år bodde jag bara några kvarter från Jocke Berg (vilket jag så klart inte visste när jag flyttade dit, för vid det laget var jag inte längre tonårsbesatt) på Kungsholmen. Även om jag inte var lika fanatisk längre så hoppade mitt hjärta över ett slag varje gång jag såg honom i mataffären eller passerade honom på trottoaren. Även om jag inte sprang fram och skrek, som jag skulle ha gjort tio år tidigare, så ilade det till i själen. För ingen musik har gett mig så mycket.

Ett tag tappade jag bort dem i vimlet och livet. Sedan hittade jag dem igen och nu tror jag aldrig att jag kommer tappa bort dem igen. Varje gång jag är riktigt ledsen går jag omedelbart till datorn och lyssnar på kent på hög volym. Jag sjunger med med samma inlevelse och samma falska röst som i tonåren och plötsligt känns det ledsna inte så ledset längre. Varje gång jag är riktigt glad lyssnar jag på en kentlåt eller tio och sjunger med och så blir jag ännu gladare.

Jag har sett många i sociala medier banalisera det faktum att kent ska lägga ner. Det är helt okej att inte bry sig, jag bryr mig själv inte om melodifestivalen eller fotbolls-VM eller På spåret, så jag förstår känslan. Samtidigt tänker tonåringen inom mig då: Ja, men de förstår inte. De fattar inte vad kent kan betyda för en människa. Då skulle de inte banalisera den kentkärlek som nu fyller deras flöden. De är rädda för allvaret och skrattar åt det och kallar det pretto. Men de fattar ingenting.

I torsdags var jag med om ett magnifikt avsked för bandet. Men musiken kommer jag aldrig ta farväl av.

PS. Av outgrundlig anledning lyckades jag och min vän missa pop-up-affären i torsdags när vi var på konserten, om någon har kantaffischer eller en tygkasse att sälja till mig, mejla gärna på jessicajohansson85@gmail.com. Det vore kul att ha någon affisch och en svart tygkasse!

Annonser
Det här inlägget postades i Kultur. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Min personliga text om kent

  1. Emma skriver:

    Åh vilken träffande beskrivning av just hur det mörka kan vara det som dragit en mot Kent, har aldrig tänkt på det så. Att det såklart är en naturlig del av livet men som man så sällan får anamma. Och Kent gör det så självklart. För mig är det mörk rock med discobeat som jag både kan bli glad och deppig av, beroende på mående. Det är inget förutbestämt i känslan musiken vill förmedla och det är så befriande tycker jag. Hade kunnat skriva på i evighet men tänkte bara säga att jag har beställt härifrån och där verkar det fortfarande finnas grejer: http://kent.scm.se/sv/ (finns mer än man först ser om man klickar runt lite).

    /Från en kevlarsjäl till en annan

    • Jessica Johansson skriver:

      Åh tack för din fina kommentar! ❤ håller med om att man kan bli både glad och deppig av kent. Du får gärna skriva på i evighet för min del, det är bara kul. De hade bara en affisch på den sidan och t-shirts men jag brukar inte använda t-shirts. Men jag beställde en affisch och så får jag fortsätta leta efter en svart tygkasse. Stort tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s