Svar till läsare: Anhörig med matproblem

anhörig till någon med matproblem
Teckning av mig. Fler finns här och här.

För ett tag sedan fick jag en fråga från en läsare i kommentarsfältet och nu tänkte jag besvara den. Obs att jag bara svarar utifrån mitt eget perspektiv, det finns nog lika många svar som det finns människor. Men ändå. Här är frågan:

Jag levde tillsammans med en man i 14 år som hade problem periodvis med överätning. Han var/är en riktig periodare och körde i omgångar som vegetarian/viktväktar/hetstränare… ja, you name it. Jag hade så svårt för besattheten till slut eftersom jag visste att det skulle sluta med att han åt ett kilo skinka på fyllan/drog i sig en pizza/ skaffade sig en massa ursäkter för att inte träna. 

Själv är jag en av få lyckligt lottade tjejer som faktiskt inte har nojjat sönder min tonårstid med att skamma min egen kropp. Älskar mat men kan hålla en okej nivå på onyttigheter, har alltid gillat att röra mig. Jag ligger runt BMI 24-25, så jag är ingen pinne, och det känns bra ändå.

Att leva med en man som inte hade normala matspärrar var så svårt. Hur stöttar man utan att skuldbelägga? I början var jag väldigt engagerad i hans viktväktande och träning. Peppade och hjälpte. Gick också med i viktväktarna o räknade och stod i. Men när jag år lades till år och jag märkte att det kommer ändå ta slut, så blev jag mindre entusiastisk. I slutet av vår relation köpte jag godis till mig själv trots att han var inne i en period av återhållsamhet men jag kände bara ”suck, skyll inte på mig, du kommer själv avsluta denna bantning iom en rejäl fylla där allt går överstyr…” 

Vår relation tog så klart slut, inte pga det just, men det kanske var ett symtom på det som var fel. Vår oförmåga att stötta varandra på rätt sätt. Han bär fortfarande på övervikt, vilket jag är ledsen för eftersom jag vet att han inte vill ha det så. Jag har en ny man i mitt liv som har ett helt annat förhållningssätt till mat o träning. Mer balanserat o självreglerande. Vi peppar varandra till träning och bra mat på vardagarna. Det är inga konstigheter och det är en sådan stor skillnad. 

Men jag kan ju inte låta bli att tänka – hur borde jag ha stöttat? Hur finns Jens där för dig? Kan en partner hjälpa att ändra den delen av personligheten (överätandet, periodandet)? Jag trodde uppenbarligen inte det eftersom jag tillslut gav upp. På vilket sätt är Jens delaktig i din matresa, för jag antar att det är den som påverkar hans vardag mest? Och för all del, hur hanterar din syster och dina föräldrar ditt nya tänk och mål? Jag vet ju att du står dem nära. 

Det är ingen lätt fråga det där med att stå bredvid någon med ett beteende-problem. Jag var bara nyfiken på din personliga upplevelse av det. Dela gärna med dig om du har lust!

Tack för en fin blogg! Fortsätt jobba så bra som nu på alla fronter, för att nå dit du vill! Du är grym!

Mitt svar:

Tack för din fråga och vad underbart att höra att du inte mådde dåligt över mat/kropp under din tonårstid – tyvärr är det ju ganska unikt tror jag! Jag ska försöka ge mitt personliga svar. Jag är ju ingen expert, men har själv många års erfarenhet av att jojobanta, vara besatt av mat osv. För mig skulle det aldrig funka om Jens var på mig hela tiden och bara: ”Skulle inte du göra si eller så?” eller ”Vad ska du äta till middag idag?” osv. Han stöttar mig hundraprocentigt i det jag vill göra men låter mig sköta det själv. Om jag äter för mycket mellanmål så påpekar han det aldrig. Om jag någon gång i mataffären har velat köpa något dåligt, så kan han lite försynt säga: ”Men skulle inte du sluta köpa nötter?” (utan skuldbeläggande ton) och då kommer jag oftast på att det är onödigt och skiter i att köpa dem. Om jag inte går och tränar någon dag så lägger han ingen värdering i det heller.

Han själv har inget behov av att gå ner i vikt men följer gärna med mig på mina promenader då och då. Ibland äter vi olika mat men sitter tillsammans och det är verkligen ingen stor grej, tänker jag. Han tycker inte så mycket om godis och chips och sånt. Vi har ju aldrig sådant hemma men det är inget han lider av. Ibland köper han typ en bulle eller pizza eller så, men jag blir aldrig suktad av det. Han äter en del färdigmat och det är ju hans val. Alltså, vi gör helt enkelt ingen grej av allt det här så det är avdramatiserat och skönt.

Så, mitt svar är, att nej – jag tror inte att en partner kan ändra den överätande delen av en person. Jag tror inte ens att det är önskvärt. Förändringen måste komma när personen själv är redo, utan tjat eller pekpinnar. Samma sak gäller ju för alkoholister, till exempel. Jag tror bara att det handlar om att finnas där för sin partner men inte fokusera eller lägga sig i maten. Så har åtminstone Jens gjort med mig och det har känts tryggt och bra. Min syster och mina föräldrar har ju varit med sen scratch, de stöttar och peppar men lägger sig inte heller i på detaljnivå och det är skönt. De har själva inga liknande problem.

Tack för dina fina ord och hoppas att mitt svar gav något. Andra läsare får gärna bidra med sina egna synsätt i kommentarsfältet!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Svar till läsare: Anhörig med matproblem

  1. Åsa S. skriver:

    Säger bara…Läs sockerbomben 3.0 av Bitten Jonsson, eller ge den till den du vill stötta.
    Den förklarar allt, ger tips och råd. Inget skuldbeläggande, den får dig att förstå vad som påverkar en sockerkänslig eller sockerberoende person. När du förstår problemet kan du ändra dina vanor och ditt förhållningssätt till mat, du får verktyg.

  2. Sofia skriver:

    Jag tycker att ditt svar är väldigt klokt, ödmjukt och genomtänkt ❤

    I alla år som jag mådde dåligt och hade kraftig övervikt så hade det inte spelat någon roll vad min partner eller någon annan sagt eller gjort. Förändringen kom när jag var redo. Hade jag däremot haft någon i min närhet (krävs nog någon som hade exakt samma problematik) som kunde upplysa mig om att det finns något som heter sockerberoende, så tror jag att det skett tidigare. För det var med kunskapen jag fick insikt och därmed mod att förändra.

  3. Johanna skriver:

    Tack för att du skrev detta inlägg. Tack till läsaren som skrev fragan. Jag lever i en sadan situation. Min man har med aldern blivit överviktig. Han har pendlat mycket upp och ner mellan aren. Förr var jag väldigt engagerad, läste pa om kolesterol m.m. lagade mat som var bra för honom och pushade för att han skulle träna osv. Jag erkänner att jag även tjatade och brakade med honom om det. Men jag kom till insikten att jag är mer engagerad än vad han är. Det spelar ju ingen roll hur nyttig mat jag lagar om han pa jobbet käkar pizza och kebab och hemma pa kvällen äter massa godis, chips och choklad framför tvn. Jag har själv inga som helst viktproblem, äter varierat och överlag bra och tränar regelbundet. Är intresserad. Sa jag tycker att jag skulle kunna vara en rätt bra inspiration och stöttepelare om han bara ville och hängde pa. Men han är rätt ointressad. När hans bror hade en hjärtattack för nagot ar sedan började han plötsligt träna superhart. Varje dag cykel och styrka, tills han skadade sig… Sedan dess har han gatt upp ännu mer. Han tycker nu att han är för ”tjock” och maste börja träna igen men hinner inte. Jag försöker sa frön genom att säga att det är viktigt att skapa bra rutiner, göra de lätta förändringarna först. Byta ut vad man kan i vardagen. Men det ger ingenting. Hans familj och vänner säger till mig ”du maste sluta laga sa god mat 😉” och ”du maste ta bättre hand om honom”. Det gör mig sa ledsen för jag är orolig för honom men han maste ju ta bättre hand om sig själv. Han vet var jag star och jag har för länge sedan sagt att jag inte kan sköta detta at honom. Men om han vill finns jag där för honom. Om han inte tar ansvar för sin situation spelar det ju ingen roll vad jag tycker och gör. Jag tycker att det är sa svart att sta pa sidan av och se hur hans hälsa försämras.

    • Anna skriver:

      Åh, vilken fin kommentar. Den lyser av kärlek och omtanke. Jag är ”din man”, dvs. jag är den i förhållandet med viktproblemen och när jag läser det du skriver börjar jag stortjuta. Du sätter så bra ord på hur en ordentlig övervikt kan skrämma anhöriga och göra dem oroliga. Och ändå är det så svårt att gå ned de där kilona (i mitt fall väldigt många och klart ohälsosamma kilon). Jag fick mig en tankeställare (låter så naivt för det här borde jag så klart redan ha fattat, men det är något i dina ord som gör att polletten liksom trillade ned). Stort tack för det! Och kram till dig! Förresten, kommentarerna från hans släkt är ju elaka! Ett sånt jäkla sätt att skuldbelägga dig! Du är i din fulla rätt att säga ifrån!

  4. Linnéa skriver:

    Tack så mycket för ditt svar, Jessica! Det slog mig, när jag läser både ditt svar och kommentarerna här, att om det är två som är fullt engagerade i viktminskningen så är det också två som blir besvikna och kanske lägger skuld när det inte går så bra. Onödigt! Precis som du skriver är det ju en resa en måste göra själv. Partnern kan finnas och stötta på ett annat sätt, snarare än i detaljerna.

    Härligt att Jens och familjen finns där och stöttar DIG snarare än dina aktiviteter för att nå en hälsosammare livsstil. Det låter så bra i mina öron.

    Återigen, tack för ditt svar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s