Sådan är min ätstörning

Ibland glömmer jag att den här bloggen har ganska konstant 60 procent nya läsare och 40 procent återkommande. Många har alltså inte följt min livsstilsförändring från början och därför tänkte jag nu återigen berätta om min ätstörning, eftersom det var längesedan sist.

Ätstörningar förknippas oftast med anorexia eller bulimi. Dock finns ju även andra varianter. Min är en form av överätar-ätstörning. Någonting destruktivt, någonting som gör mig nästan maktlös inför ätstörningens otroliga kraft. I så många år lät jag det vara så. Jag stretade på i perioder och i andra perioder släppte jag kontrollen helt och liksom hängav mig åt ätstörningen på ett himla destruktivt sätt. För när jag har hängivit mig åt den är den allt. Jag kan prestera på andra fronter samtidigt, men mitt hundraprocentiga fokus är på mat och kropp. Aldrig har jag väl känt mig så tjock eller fel som när jag har hetsätit nästan varje dag.

För en person som inte har den här problematiken är det nog svårt att förstå. Det kan jag verkligen fatta. Den personen har inte det här mörka och destruktiva förhållandet till mat och kropp. Jag tror att alla som har haft olika ätstörningar kan spegla sig i varandra. Den totala besattheten och samtidigt en form av maktlöshet. Att veta att det är så himla himla dåligt och sorgligt och fel. Men göra det ändå. Kasta sig in i elden och veta att den som kommer ut på andra sidan är en lite svagare, lite tröttare och lite ledsnare människa.

För en person som inte varit ätstörd kanske det är gränslösheten som blir obegriplig. Varför göra något som är så dåligt? Oavsett om det är att hetsäta och kräkas eller att svälta sig eller att äta alldeles för mycket utan att kräkas. Det är samma gränslöshet i den ätstörda personen (eller åtminstone i mig, jag pratar ju bara utifrån mina egna erfarenheter) som hela tiden måste tyglas för att livet ska bli uthärdligt. Jag skulle aldrig kunna låta bli att äta, oavsett hur gärna jag ville gå ner i vikt. Jag skulle heller aldrig kunna kräkas. Så jag har ätit och ätit och ätit och sedan somnat i soffan i förra lägenheten, alldeles utmattad av socker och kolhydrater. Det är inte vackert att ha en ätstörning. Det är hemskt.

Jag försöker undvika mina triggers: Socker, att titta på serier med för smala och perfekta människor (det triggar mig oerhört i mina mörka tankar), att läsa modetidningar där alla är smala osv.

Det är ju svårt just med ätstörningar för faktum kvarstår: Man måste ju äta. Och jag älskar att äta och är inte en sådan person som önskar att det fanns piller i stället för mat. Mat är fantastiskt. Men för mig kommer ätstörningen, även om jag inte längre hänger mig åt att hetsäta, även om jag har lyckats tygla både sockermonstret och äta-för-mycket-monstret, alltid att vara en del av livet. Jag kommer aldrig kunna släppa taget eller sluta tänka efter, för då blir resultatet att jag äter för mycket. Alltså kommer ätstörningen, även om jag aldrig mer vill hänge mig åt dess destruktiva mörker, alltid att vara en del av mig. Men numera är den det som någonting jag kämpar emot och har lämnat bakom mig, snarare än någonting jag längtar efter att hänge mig åt.

Om inte det i sig är en livsstilsförändring, ja då vete tusan.

Förresten: I min podcast som jag hade förra hösten så handlar ett avsnitt just om Myter om ätstörningar. Där pratar jag med Hanna Kihlander från föreningen Frisk & fri och det blev en otroligt viktig och intressant intervju. Sök på ”Jessica osv” på Acast eller podcaster-appen eller klicka här för att lyssna.

Vad tänker ni?

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa, Sockerberoende. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Sådan är min ätstörning

  1. Åsa S. skriver:

    Jag tänker på allt bra som Bitten Jonsson skriver om i Sockerbomben 3.0
    Du är ju en bokmänniska så jag antar du har koll.Den förklarar så bra vad som händer med oss som är känsliga för socker. Det är biokemin i hjärnan som är olika hos oss människor och det finns lösningar på det problemet. Många har fått aha upplevelser när de läst den. Kram

    • Sara skriver:

      Såvitt jag vet är 12stegsprogrammet det enda sättet som löser sånt här. Jag förstår inte hur man ska bli frisk på ” egenvilja och kontroll ”. Då blir man ju besatt av kontroll och triggers? Och besatt av mat och vikt. Det är ju det vi ska slippa och få ett liv med massa annat innehåll? Mitt tips för alla med problem med mat att googla 12 stgs program för matmissbruk. Inget har hjälpt mig förutom d.

    • Lotta skriver:

      Jag tror att boken Sockerbomben är utmärkt för att lära sig om sjukdomen Sockerberoende och 12 stegprogrammet är ett verktyg för att bli frisk. Bitten förespråkar ju dessutom till 12 stegprogram hela tiden i boken.

      Många tror att det bara är kosten man måste ändra, men det är ju så mycket mer än så.

  2. m skriver:

    Apropå böcker så har jag precis fått tips av min terapeut att läsa boken ”Fat is a Feminist Issue” av Susie Orbach (Ös. ”Fett är en kvinnofråga”, verkar vara knepig att få tag i). Har inte börjat läsa än, så kan inte direkt rekommendera, men undrade om du känner till den?

    Jag har precis samma problematik som du, och jag måste faktiskt tacka dig, för jag har, med inspiration av ditt tankesätt och din livsstilsförändring som jag har följt här i bloggen, faktiskt slutat med allt socker (och snacks) helt sedan några månader tillbaka. Jag har en bestämd tidsperiod (6 månader), men efter den kommer jag att fortsätta antingen på samma, troligen med en ny tidsram, eller med någon tydlig strategi som jag vet att jag kan hålla, t.ex. att äta något med socker en gång i veckan, som då skulle kunna vara att jag får ta honung till yoghurten en gång eller en kaka om jag går ut och fikar. Så jag har inte kommit riktigt lika långt med att acceptera mitt beroendeförhållande, men jag vet hur som helst att jag alltid kommer att behöva ha tydliga regler för mig själv. Hur som helst måste jag säga att det har varit en stor befrielse att ha en så tydlig ram och att inte behöva förhandla med mig själv längre om jag ska ta en bulle ändå eller köpa smågodis när jag är på affären, en förhandling som pågick typ dygnet runt, som det kändes. Det har varit tvärt nej. Och jag har på riktigt börjat vänja mig vid att ”mys” inte måste innebära mat. Det är ett enormt steg i rätt riktning. Så tack!

  3. Susanne Delastacia skriver:

    Kämpa på! Viktigt att läsa texter som denna, för att förstå det som för mig är helt främmande. Bra att öka kunskapen för att nå ett bättre bemötande. Kram

  4. Ulrika skriver:

    Äter din man på ”samma sätt” som du? Är ni lika engagerade i mat båda två?

    Här hemma är det jag som hittar recept, handlar, bär hem och min man lagar, pööörfekt! *L*

    Tack för en bra blogg!
    Hälsn. läsare i Gbg

  5. Marie skriver:

    Tack Jessica för att du påminner då och då. Har läst din blog i kanske ett år nu och blir peppad av din resa. Jag tycker du är så jäkla stark som kan göra detta. Jag har också ett problem/besatthet av mat…eller kanske mer godis/nötter. Jag klarar av att vara ”duktig” i några veckor någon månad sedan ser jag att det här går ju bra och så börjar jag slappna av och slarva. Inom kort trillar jag dit igen. Jag vill så gärna kunna äta en liten efterrätt med socker i utan att det blir en trigger. Jag vill kunna äta en chokladbit utan att det leder till botten av träsket. Jag kan/vill inte förstå att det inte går. VARFÖR ska inte jag kunna???? Det är som du säger, man vet att det är så fel när man sitter där och trycker i sig godiset. Varje godisbit jag tar tänker jag, faaaan, detta är inte bra, varför gör jag det? Jag kan inte svara på frågan varför jag gör det. Jag vet inte. Jag straffar mig själv hela tiden och förstör genom att misshandla min kropp och mitt psyke med socker.

    Vad har du för strategi nu till julen? Julen är alltid en svår tid för mig för det ska ju kokas knäck, bakas pepparkakor, kola, choklad och hela faderullan.
    Hur gör du Jessica?

    Tack för en bra blogg!
    kram

    • Lotta skriver:

      Läs boken Sockerbomben 3.0 så kommer du att förstå precis 🙂 Det är den bästa boken ever för sådana som oss.

    • Jessica Johansson skriver:

      Tack för din kommentar och för att du delar med dig, Marie! ❤ Jag tror att du också är sockerberoende, personligen har jag inte fått ut något alls av Bittens föreläsning på youtube eller Sockerbomben men jag har så svårt för populärpsykologi och sådana typer av faktaböcker så du kanske kan bli hjälpt av dessa? Jag vet att jag är beroende av socker och har insett att jag aldrig mer kan äta rent socker som godis, kakor osv. Det gäller att våga vara ärlig och fundera på vad du klarar att äta utan att överäta och vad du inte klarar och också utvärdera det längs vägen. Jag är inte alls sugen på att äta sötsaker längre och julen känns inte svår för mig. min mamma brukar göra rawfood-bollar till mig och ha clementiner hemma och då står jag mig på det ❤ saknar inte längre att äta massa choklad på jul, det är väldigt befriande. I år är nog första året som det inte alls känns sorgligt att jag inte får äta pepparkakor, lussebullar, choklad och knäck. De sakerna är borta ur mitt liv men clementiner smakar faktiskt godare för mig numera, tro't eller ej. Man får äta sig mätt på lite extra julmat den dagen i stället. 🙂 Heja dig, om jag har klarat det här så klarar du det. Säg hej då till sockret och börja utforska andra roliga saker, tänk lustfyllt och färgglatt i stället för förbud och undantag. Så gjorde jag. ❤

    • Lotta skriver:

      Jessica, du läste väl aldrig ut boken Sockerbomben så jag kan förstå att du inte blivit hjälpt av den. Dessutom läste du väl den första versionen, den är ute i 3.0 nu, och är betydligt mer lättläst samt som att det har hänt en hel del med forskning och kunskaper kring socker. Hon skriver också mycket om biokemisk reparation i denna som jag tror väldigt mycket på. Kanske du ska ge den ett nytt försök? Tycker det är lite synd att kalla den populärpsykologi, Bitten har ju ändå utbildad i och har behandlat beroendepersoner i 30 år, så det är ju ingen självhjälpsbok med lite tramstrams. Hon vet vad hon snackar om verkligen, och uppdaterar sig hela tiden på den senaste forskningen. Finns mig veterligen ingen i detta landet som har mer kunskaper om ätstörningar och beroenden än Bitten?

      Det låter som om du fortfarande har den där besattheten av mat och vikt. Dina tankar kretsar fortfarande oerhört mycket kring mat, nästa måltid och dina mellanmål. Nu ska du försöka använda din viljestyrka till att äta mindre mellanmål och jag tror inte att det är hållbart i längden. Du klarar av att minska mellanmål ett par dagar eller veckor och sedan är du tillbaka på ruta ett igen och för mig är det ett tecken på besatthet/kontrollförlust som är så signifikativt för beroende. Jag tror att du hade varit hjälpt av mer kunskap kring dit beroende. Det handlar om så oerhört mycket mer än att bara äta rätt.

      Jag vet att du är väldig motståndare till både Bitten och tolvstegsprogram så du kanske kan försöka hitta något annat som passar just dig bättre. Kanske hitta någon annan som är expert på sockerberoende? Och då menar jag någon som verkligen har erfarenhet och inte en person som aldrig haft ett överätar/sockerberoende och som bara tror och tycker en massa (typ de flesta kostrådgivare/dietister som finns).
      Har du läst boken Vitt Begär? Eller kollat in Artegets hemsida?

      • Jessica Johansson skriver:

        Jag upplever det inte som att jag är tillbaka på ruta noll, tvärtom så har jag nått oerhört långt. Men tack för din input och ha en fin dag! 🙂

    • Lotta skriver:

      Åh nu blev det tokigt ,-) Du missförstår mig och tolkar det negativt (tillhör också sjukbilden), du har ju kommit jättelångt på din resa, jag menar det där med att minska på mellanmålen 🙂

  6. Mia skriver:

    Hej. Klickade mej in här för nån månad sen o har läst dina inlägg sen dess, men jag har aldrig kommenterat. Inte förrän nu.

    Jag inser att detta kunde vara jag. Jag har ätstörning på precis det sätt som du beskriver. Jag äter o äter o äter. Helt sjukt… maten blir liksom ångestdämpande samtidigt som jag bara mår sämre av att äta. Jag har oxå efter jag blivit mamma fått svårare att se mina egna behov och orkar så mycket mindre. Skulle verkligen behöva komma ut ur detta….

    En fråga till dej, även om det kanske står i bloggen eller i podden. Hur gjorde du när du bestämde dej för att sluta och ändra livsstil? Hade du nån hjälp då, eller har du gjort resan på egen hand?
    Kramar!

  7. Liselotte skriver:

    Bra skrivet. Inom Frisk & Fri försöker vi ständigt föra fram att ätstörningar verkligen kan se olika ut, och inlägg som detta hjälper!

    Tyvärr lyfter media fortfarande främst anorexi (tacksamma sensationsbilder är nog en stor anledning här, i och med att det är den enda tydligt synliga ätstörningen…). När det gäller att äta mycket är det fortfarande bulimi (med kompensatoriska inslag) som är mest ”känt”.

    Bra också att du påpekar att det är dina egna erfarenheter du talar om; för även om alla ätstörningar har vissa gemensamma drag kan strategierna (båda fasthållande av och avståndstagande till sjukdomen) vara väldigt personliga.

    p.s. Vi på F&F säger inte ”ätstörd” – utan ”drabbad av en ätstörning”, för du Jessica, är definitivt inte störd 🙂 d.s.

    • Lotta skriver:

      Min erfarenhet är tyvärr att många ätstörningskliniker har alldeles för lite kunskap om sockerberoende. De flesta bulimiker jag träffat har ett sockerberoende i botten. Vad är din erfarenhet kring detta? Är ni utbildade på beroende och framför allt sockerberoende?

  8. liv skriver:

    jag börjar nästan gråta när jag läser detta. som att läsa om mig själv. jag är fri från min ätstörning sedan länge men ibland kommer den och hälsar på igen och då är det som att jag är tillbaka i det där mörka. du beskriver det på pricken, det är en mörk del av en själv som man inte vill ha men som man liksom inte kan värja sig mot. ”Att veta att det är så himla himla dåligt och sorgligt och fel. Men göra det ändå. Kasta sig in i elden och veta att den som kommer ut på andra sidan är en lite svagare, lite tröttare och lite ledsnare människa.” det är jag, varje gång jag äter för lite, försöker begränsa mig, hetsäter och kräks, varje gång jag får ångest för att jag ätit en godis för mkt och istället vräker i mig resten av allt tills jag mår illa å spyr upp allt. en ätstörning sitter i huvudet, det behöver inte synas. jag är smal/normalviktig sedan flera år. majoriteten av min tid är jag ”normal” men den där mörka sidan finns kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s