Därför är fettskräcken så stor

Jag har läst att undersökningar visar att många hellre skulle få cancer än att bli tjocka. Eftersom jag är kritisk mot ca allt (det är nog därför jag ofta är så nyanserad i inläggen här i bloggen) vill jag inte lita blint på någon undersökning men det ger åtminstone en fingervisning om att många är väldigt rädda för att bli tjocka.

Jag har själv mått himla dåligt över att jag är tjock emellanåt men kan samtidigt säga att så himla farligt är det inteMin största skräck är däremot allvarliga och dödliga sjukdomar så det är ju verkligen osmakligt om någon hellre önskar sig sådana än lite hull. Vi lever i ett samhälle präglat av sjuklig fettskräck. Hur har det blivit så här?

Populärkulturen. I populärkulturen ser vi sällan tjocka personer om inte för att de är just tjocka. Och då är de klumpiga, eller en form av comic relief, den som alltid säger tokiga och lustiga saker. Eller så är de med i egenskap av just tjocka. Sjukaste exemplet är väl den där filmen där en kille blir jättekär i en fet kvinna och alla runtomkring honom ba WHAAT men han ser en jättesmal och vacker kvinna. Budskapet är väl någonstans att size doesn’t matter men jag menar PLEASE. Däremellan är filmen ett enda vältrande i att det skvätter jättemycket vatten när hon hoppar i poolen, att hon äter jättemycket osv. Min stora kärlek tror jag den heter. Så vidrig film. Och bara ett exempel av ca 1 miljon.

Media. Det är ju en ganska trött spaning att skylla saker på media men när kvällstidningarna fortsätter att ömsom påpeka hur farligt det är med tjocka magar och hur mycket pengar tjockisar kostar staten, ömsom tipsa hur man blir av med maghullet lagom till x högtid om tre veckor – ja, då är det bannemig något som inte står rätt till. Inte konstigt att folk är livrädda för att bli lite runda när vi är omgivna av sådan kroppshets och fettskräck-spridande skräpjournalistik.

Plus size. Hur kul är det att vara hänvisad till en egen avdelning i klädaffären, liksom HÄR kan du nog hitta kläder lilla runda människa med dålig karaktär. Självklart vill ju alla hitta fina kläder varsomhelst i en butik och inte behöva stå och skämmas i ett hörn av tältliknande svartvitmönstrade tråkkläder.

Uttryck som tjock och ful. Tjockochful, hur många gånger har man inte hört den meningen? Alltså även om man inte fått höra den själv så är den liksom en automatisk sägning. Typ som: ”Nej gumman, du är inte tjock, du är jätteFIN!” Språket har betydelse.

Bilderna vi ser. Precis som i media så ser vi bara bilder på tjocka människor i viktnedgångssammanhang, eller före-bilder i före-och-efter-reportage. Representation är ju verkligen skitviktigt. Det här börjar ju sakta luckras upp och förändras tack vare alla fantastiska kroppsaktivister. Fast fortfarande medverkar de främst i sammanhang där de pratar just om sin kroppsaktivism.

Tipziga tipz och fatshaming. Att få tips när man ber om det (som jag ibland gör i bloggen) är ju det bästa som finns. Men när någon vagt bekant person, utan att man har pratat om vikt, ba: ”Duuu… har du provat LCHF?” eller när någon bara: ”Det är viktigt att röra mycket på sig”, som om jag inte skulle veta detta pga tjock. Tjocka personer är inte lata och karaktärslösa per definition. Tjocka personer vet säkert ofta mer om mat och träning än många normalviktiga.

Jag har ju skrivit om det här förut men det tål att funderas på igen. Och jag kan meddela, härifrån tjockiskroppen, att sååå himla farligt är det faktiskt inte! Och det går att vara fin och tjock. Tjock som en prinsessa, smidig som en tjockis (sagt utan ironi liksom).

Relaterade inlägg:

7 saker alla måste sluta säga till tjocka personer 
Tjockskola: Myter om tjocka människor
Kolla min kategori fatshaming här, här finns hur mycket som helst på temat

Nu ska jag jobba. Men vad tänker du om det här?

Annonser
Det här inlägget postades i Fatshaming. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Därför är fettskräcken så stor

  1. Emma Hällbacka skriver:

    Åh alltså den filmen du nämner där i början är så sjukt triggande för mitt eget internaliserade fetthat. Jag är tjock, inte jättetjock men BMI 32, och jag har i långa perioder hatat min kropp. Ibland kommer jag in streaks där jag konsumerar amerikansk underhållning av den här typen, typ teenagefilmer och romcoms, och bara sitter och glor på alla smalisar och ser hur de behandlar tjockisarna illa och sitter där och odlar fetthatet och tänker på hur jag ska bli smal så att jag nästan börjar dregla. Så jävla destruktivt. HATAR. SKITEN.

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja det är verkligen vidrigt. Även Desperate housewives brukade jag kolla på och alla var så smala och jag bara kände hur jag AVSKYDDE mig själv. :/ vältrade mig i det på ngt sätt och fick typ 40 procent mer kroppsångest av den men fortsatte ändå kolla. Den innehåller väl ingen fatshaming vad jag vet men bara att kolla på superdupersmala och perfekta kroppar kan ju vara triggande för kroppshat tycker jag. Tur att vi har Girls och andra alternativ numera! ❤

  2. Katarina skriver:

    En sak som inte bara gäller vikt, utan pengar, prylar, resor mm är att vi tror att vi kommer att bli lyckligare/få ett annat liv bara för att vi tappar vikt, ökar mängden pengar, får fler prylar, sticker utomlands o s v. Detta är ju helt klart reklampåverkan som fått oss att tro det. Det är säkert därför äldre (där jag i princip är nu!) inte har reklam riktad till sig. Ju äldre man blir desto tryggare är man i sig själv och vet vad man vill och inte tillräckligt påverkbar, dvs bang for the buck i reklamkampanjer blir lägre på oss. Unga människor är som svampar och ska identifiera sig med allt och alla, har mer drömmar än verklighet i sina referensramar (något jag kan avundas!) och är allmänt osäkra. Väldigt lätta offer med andra ord.

    Den enda sak som kan påverka ditt liv positivt på många sätt är faktiskt träning, i vårt stillasittande västvärldssamhälle. Träning leder till bättre stresshantering och bättre hälsa, oavsett storlek och form på kroppen. Av allt du räknat upp som påverkar vår självkänsla, så skulle jag vilja plocka bort träning. 🙂

    Träning är nästan något man får tjata om, på sina barn (gå ut och lek!), på sina vänner (som klagar på ryggont, knäont, dålig sömn, ömma axlar, inte orkar delta i vanliga aktiviteter som att cykla en runda mm), på sina gamla föräldrar (undvika benskörhet (börjar tidigt för kvinnor!) och bli allmänt bättre på att parera fall pga sämre balans).

    Och de tjocka som jag känner tränar också minst av alla jag känner. Vilket som är hönan och ägget skall jag ha osagt (dvs vill man inte gå och träna pga att man inte vill visa sig på ett gym för att man är tjock eller man tränar inte och därför har man för dålig förbränning och blir tjock). Min BFF är tjock. Hon har varit ännu tjockare förut men då var hon också yngre, friskare och tränade också mycket mer. Sedan gick hon ner, men slutade träna (inte helt direkt, men det avtog snabbt) och då kom alla sjukdomarna. Jag tjatar om att hon måste träna och hon säger själv att hon vet att hon borde men att hon är så lat och bekväm…hon har ju självklart börjat gå upp i vikt en del (mkt sämre förbränning) och det förbättrar ju inte alls hennes hälsa (värst är nog det höga blodtrycket). Jag är genuint orolig. Jag vill att hon ska leva länge, må bra och ha kul. Men det kräver motion! Så, med det sagt, jag tycker att träning skall undantas från fatshaminglistan och hamna på listan över universalmedel för människans välmående! 🙂

    • Jessica Johansson skriver:

      Intressant kommentar som alltid! Håller verkligen med om att träning är bäst, jag har ju inte med det på min lista heller 🙂 Tror absolut inte att träning hör ihop med fatshaming, har heller aldrig upplevt sådant i gymmiljö faktiskt! Jag är oerhört tacksam över att jag tränar så mycket. Men jag tränar mer än typ alla smalisar jag känner så din tes stämmer inte alltid faktist, hihi. Kanske kan du föreslå att du och din vän ska ses över promenader, så blir det liksom inte kopplat till tjat utan ett roligt sätt att umgås. 😉

  3. Nanna skriver:

    Jag bara funderar…det där med att hellre få cancer än att vara tjock…kan det vara så (och detta är verkligen bara tanke-spröt) att det är för att cancer är något man inte själv gjort mot sig själv? Och att det vidare är så att ”lösningen” på cancer ligger på någon annan, sjukhuset och läkarna ska lösa det?

    Alltså att man inte väljer cancer för att fetma är så förskräckligt utan för att allt ligger utom den egna påverkan i den sjukdomen. Och övervikt är något där vi ”får skylla oss själv” liksom.

    Eller jag vet inte…det var bara nått som dök upp i huvudet på mig…

    • Jessica Johansson skriver:

      Hmm jo kanske? Intressant tanke. Tycker bara att blotta TANKEN på cancer får mig att vilja krypa ihop till en boll, vilket det inte gör att jag är tjock om du fattar vad jag menar? Men folk kanske tror att det är värre än det är att vara tjock? Eller hatar de tjocka så mycket, det är ju sjuuukt i så fall, det borde de gå i terapi för! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s