Allt jag har kan tas ifrån

Jessica_Johansson_ritar

Jag är så otroligt tacksam för allt jag har och människorna jag har omkring mig.

Jag har skrivit mycket tidigare här i bloggen om min känslighet och mina katastroftankar. Jag måste säga att det verkligen är så otroligt mycket bättre nu än för några år sedan, men ändå. Det här gör att jag alltid är rädd att det jag har ska tas ifrån. Vad händer då? Antagligen löser jag det och hittar något annat bra i stället. I slutändan. Men ändå, just precis nu är livet så himla fint (om än inte omvärlden) och jag skulle vilja ha det prick så här för många år framåt.

Med min älskade Jens som jag har så mycket kul med, min fina katt (som, trots sin busighet och sina sattyg, är världens gosigaste och coolaste katt), min fantastiska familj, mina vänner, och jobben. Den här bloggen som är det bästa jag vet, copyjobbet, Forsbergs, det här passar mig så himla bra. Kanske är det just därför de där tankarna kommer tillbaka? Tänk om jag vaknar i morgon och allt tas ifrån. De människor jag älskar dör, jag blir av med alla jobbuppdragen, jag slutar bry mig om min hälsa.

De här tankarna är irrationella ibland. För som min mamma eller pappa sa nyligen, ska jag sitta och tänka på döden varje dag även när jag är 80 år (om jag nu har den enorma ynnesten att få bli så gammal (vilket jag alltså inte tror haha)), alltså liksom ägna hela livet åt oro i stället för liv? Nä, det låter ju inte särskilt lockande.

Jag försöker tänka att det här kanske gör att jag anstränger mig lite extra på alla fronter, eftersom jag liksom hela tiden är medveten om hur värdefullt det är. Aldrig ta något för givet, alltid verkligen vårda de jobbuppdrag jag har och de människor jag älskar.

Det är förresten en grej jag har börjat med tack vare bloggen (en av en miljon bra saker som bloggen har lett till), att vända mina nojor och knäppa tankar till någonting användbart. Det gjorde jag igår med L.A-tankarna och det gör jag idag med katastroftankarna. Sedan går det inte alltid att tänka så, men om man ändå har oförbätterliga drag i sin personlighet (som nojorna i mitt fall, ingen terapi har hjälpt, hehe) så är det ju lika bra att vända dem till någonting positivt.

Känner någon igen de här tankarna? Hur brukar ni hantera dem?

SYSTERSKAP-uppmaning: Även om många har peppat och stöttat Sandra Beijer i en svår tid, så kan ännu fler göra det. Tänk vilken känsla med hundratals kommentarer som stöttar och lyfter. ❤ Gå in på hennes blogg och peppra henne med kärlek i kommentarsfältet. ❤

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Allt jag har kan tas ifrån

  1. Nanna skriver:

    JA!(idag igen!!!) Ondska och nöd och död och eviga tankar på katastrofer det håller jag också på med.

    En del tycker att jag ältar för mycket. Jag tycker jag går igenom tänkbara scenarier.

    Några säger att jag är för orolig. Jag tycker själv att jag är rolig och fantasifull, jag känner mig iallafall bra på att hitta på.

    En del säger att att jag borde ta det mera med ro allt ordnar ju sig…Jag svarar att ”Alla kan inte vara Puh och Nasse är också populär.”

    Det bästa jag vet är att vara ifred med mina mörka demoner ett tag och tex storstäda utan att någon stör mig, helt utan musik eller poddradio eller lyssna-böcker och så bara kör jag stenhårt och låter tankarna mala på och (det här är det bästa) pratar jag högt med mig själv!!! Så gör jag.

    • Jessica Johansson skriver:

      Det betyder mycket att du känner igen dig, eller liksom att få höra att vi är fler. Intressant att du skapar utrymmen i vardagen där du får katastrofa loss men tänker du mindre så i vanliga fall sedan? Själv mår jag bra av att städa ifred med podcast i öronen, då blir jag full av ro och de spända axlarna sjunker några centimeter. 🙂

    • Nanna skriver:

      Jag vet inte om det hjälper. Inte kanske så på ett psykologiskt vis. Ibland tänker jag att mina tankar liksom är som filmer. Som filmer och dom spelas på nått vis upp i mitt huvud och det enda sättet att bli av med dom är att spela filmen klart. Om jag inte alls skulle få ”släppa loss” mina negativa filmer skulle jag …ja…spricka???!!! till sist.

      Dom positiva tanke-filmerna är det ju ingen som klagar över att jag släpper fram i vanliga livet eller i samtal. Det är också socialt accepterat med lite smånegativa tankar typ, ”Vad kallt det blivit” ”Så tråkigt med magsjuka” ”Oj oj vart är vi på väg Trump vann” ”Vad tråkigt att Xxxx ska skiljas”

      Men jag har bara så många verkliga skräck scenarier som jag dessutom spetsar till och kryddar lite extra med sorg eller skräck och dom är också en del av mig.

      Puh… Så nej det hjälper nog inte för att sluta oroa sig.

      En kul sak medan jag skriver detta till dig är att jag kommer på att när jag var ung så RITADE jag jätte jätte mycket just när det kändes sådär mörkt. Och det blev en ventil för att låta demonerna pysa fram. Lite på samma sätt som mina städ rassior blir idag.

      Hmmm … intressant.

      • Jessica Johansson skriver:

        Jag fattar vad du menar… Det är jobbigt med katastroftankar. Men som du säger, rita hjälper, du kanske borde prova det igen? ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s