Jag känner mig otillräcklig 9 dagar av 10


Gammal selfie från ett ögonblick då jag inte kände mig otillräcklig.

Nu ska jag skriva lite personligt om något som jag tror att ca alla kan relatera till, åtminstone känns det så. Jag hoppas att det inte är så men misstänker det. Alltså, relaterar ju till Fitter happier av Radiohead en del.

Grejen är nämligen att jag nästan alltid känner mig otillräcklig. Har jag inte ätit för  mycket så har jag inte tränat tillräckligt eller misslyckats med att uppfylla mina sinnessjuka mål för varje dag/vecka/månad. Jag skulle alltid kunna prestera lite mer och lite bättre. Jag skulle alltid kunna klämma in lite skönlitterärt skrivande eller ett extra träningspass eller några timmars matlagning eller fler och bättre blogginlägg.

Jag skulle alltid kunna göra mer.

Eller?

Kanske är det så att en människa äger en viss mängd energi (himla mycket i mitt fall tror jag ändå) och sedan går det liksom inte att pressa ur mer prestationer ur en dag eller en vecka. Det tar stopp och då måste jag lägga mig på sängen och vila, trots att den tiden hade kunnat ägnas åt att skriva ännu en text eller träna ännu ett pass. I teorin hade jag kunnat maxa tiden, i mina drömmar hade jag kunnat maxa allt jag gör. I praktiken måste jag nöja mig med att aldrig känna mig tillräcklig, för att inte gå sönder.

Jag tänker att vi kanske kan avdramatisera den prestationspress vi sätter på oss själva genom att prata om den? Kanske till och med skratta åt den, för det är verkligen min bild här i livet, att det mesta går att skratta åt. Och det man skrattar åt kanske är jättejobbigt egentligen men i stunden vi skrattar åt det så känns det pyttelite lättare.

Låt mig exemplifiera med den här veckan: Jag har ätit för mycket flera dagar. Jag har haft mycket mer i kalendern än annars och därmed haft mindre ork över till annat än jobb. Jag skulle ju träna ett onlinepass om dagen men igår somnade jag ”när jag bara skulle vila en liten stund” och sedan var det natt när jag vaknade. Idag var jag först på Forsbergs och sedan åt jag lunch och hade ett möte, sedan hem och jobba, sedan födelsedagsmiddag på stan för Jens syster, sedan promenad och nu sitter jag här och har ingen energi kvar. Det borde ju verkligen kännas okej, i stället gnager det i magen av allt jag inte har gjort den här veckan, som jag kunde ha gjort. Men jag har ju också gjort så mycket, kämpat så mycket liksom. Så mycket jag orkat.

Varför kan vi inte lära oss att vara nöjda med det vi faktiskt presterar? Vi gör trots allt, för det mesta, så gott vi kan. Vi presterar en hel dag och så sitter vi i slutet av dagen och känner att vi borde ha gjort ännu lite till. Varför gjorde vi inte det? För att vi inte mäktade med. För att vi är människor. För att det inte går att vara perfekt på prick alla fronter, prick jämt.

Mitt nyårslöfte var att vara snäll mot mig själv i år. Jag har nog aldrig varit så medveten och jobbat så aktivt med ett nyårslöfte. Men just den här prestationskänslan är ju inte särskilt snäll. Jag ska jobba på det. Försöka. Fast medan jag skriver de här raderna tänker jag ändå innerst inne att jag vill äta superdupernyttigt, promenera PRICK varje dag, träna PRICK alla pass jag vill, skriva skönlitterärt varje vecka, jobba (jobbet sköter jag ju alltid), gå ner ett kilo i veckan och lyckas med allt jag vill lyckas med. Gud vad man håller på, eller hur!

Missförstå mig inte, jag ÄLSKAR att blogga, jag älskar mitt nya jobb, jag älskar att få vara på Forsbergs – alla mina jobbuppdrag just nu är underbara och drömmiga och det roligaste jag någonsin gjort, prestationskänslan har blivit lite bättre sedan drömlivet började men den finns fortfarande kvar, oavsett hur tillvaron ser ut liksom.

Hur hanterar ni era känslor av otillräcklighet (snälla tipsa mig inte om KBT please och amen men berätta gärna om era egna tankar kring det här)?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Jag känner mig otillräcklig 9 dagar av 10

  1. Marina skriver:

    Jag fokuserar på det jag har gjort istället för det jag inte gjort. Jag väljer att se mina dagar som resultat av val jag gjort inte som något som ”hänt” mig. Jag undviker att tänka att jag ”borde” göra/ha gjort ditten eller datten och istället tänka att jag inte har valt att göra det, eller inte har prioriterat det just idag. För mig är nyckeln att inte bli ett offer för min egen otillräcklighet. Att inse att jag faktiskt har både kontroll och makt att styra mitt liv, att det är JAG som fattar beslut. Mitt liv händer inte mig, jag styr mitt liv.

    Jag har i veckan tvingats till ett byte av träningsanläggning och det hanterar jag på samma sätt. Att jag mentalt ser det som ett resultat av val jag har gjort, på det sättet blir det lättare att både acceptera och gå vidare. Så försöker jag hantera min prestationsprinsessa också!

    • Jessica Johansson skriver:

      Det låter som ett sunt sätt att hantera det. Jag vill poängtera att jag inte ser mig själv som ett offer, överhuvudtaget faktiskt (tror inte du menade så men ändå)! Jag måste bara inse att jag gör det bästa utifrån ork, vad jag har som måste göras osv. Jag har en viss mängd energi och den räcker till mängder av fantastiska och roliga saker varje vecka men för min inre prestationsprinsessa är det ändå inte nog, om du förstår hur jag menar? Jag ältar inte men känner alltid att jag borde göra mer, oavsett vad. Typ. Kanske låter flummigt/knäppt men så är det iaf. 🙂

    • Marina skriver:

      Din inre prestationsprinsessa behöver då tänka att hon har valt att sitta i soffan en stund, för att hon behöver det – också! Återhämtning är otroligt viktigt (säger jag som varit nere i utmattningsträsket och vänt) och en ”uppgift” lika viktig som något annat. Om du planerar din ”återhämtning” som en uppgift kanske hon nöjer sig med soffan enklare?

  2. Nanna skriver:

    Tror jag hört någonstans att någon sagt att det är just denna känsla av att inte vara nöjd som gjort att just människans utveckling drivits framåt.(men jag minns inte källa så kanske har jag bara hittat på)

    Sen tror jag att man faktiskt får uppfostra sig själv lite. Typ ”Skärp mig nu måste jag ta det lugnt” .Min gamla kloka svärmor säger alltid att ”Klockan 20.00 håller jag kväll det har jag bestämt annars hade man ju kunnat jobba jämt. Det tar aldrig slut med sysslor.”

    Men jag är inte helt bra på att göra realistiska planer heller. Kanske är det största problemet själva planen? Iallafall kan det nog vara så i mitt fall. He he he jag kanske borde gå en kurs i planering. Det är ofta jag står där med alldeles för lite dag kvar liksom bara halvvägs in i min att-göra-lista.

  3. Sirje skriver:

    Du har ju gjort massor! Det var helt rätt tycker jag i alla fall att prioritera jobb, födelsedagsmiddag och promenad och strunta i onlinepasset om allt bara känns för mycket. Jag kan lätt göra en lång lista på saker som jag vill göra varje dag: promenera, träna, ta ett bad, lyssna på avslappningsband, öva på spanska online… Listan kan bli hur lång som helst, men det är ju klart att man inte hinner allt varje dag om man ska jobba och sköta hem och familj också. Jag tänker att om jag gör några av de sakerna varje dag så får jag vara nöjd.
    Om du planerar att träna varje dag i sju dagar, skriv inte det i bloggen. Skriv om träningspassen efteråt, annars blir det väl lätt så att det känns som ett misslyckande om du ”bara” tränar ett pass, och så ska du inte behöva känna . Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s