Hälsohets, tjockisar och moral

Okej, varning för rant eller så:

Om man, som jag, följer några kroppspositiva konton på instagram och händelsevis råkar ögna igenom deras kommentarsfält så ska man fyrfaldigt häpna. Det är ingen hejd på supersmarta människor som är komna till denna jord för att upplysa tjockisarna om att det inte är H Ä L S O S A M T att vara tjock och att det inte är bra att visa upp sina T J O C KA  dallrande kroppar för andra eftersom det kan uppmuntra dem till fetma.

jessica_johansson_ritar

 

Om man som jag, som är tjock och har levt hela mitt liv utan tjocka förebilder (det skulle väl vara Bridget Jones då i första filmen som kom när jag var i den kritiska tonårsåldern men det faktum att hon kallades tjock av alla fast hon inte var ett dugg tjock och inte ens mullig gjorde ju att hela den grejen fick lite motsatt effekt), så kan man känna att det kokar en liten aning i huvudet när man läser dessa kommentarer. Lätta nervositetsryckningar i ögat liksom.

För det är ju inte så att dessa kroppspositiva konton bara råkar kalla sig kroppspositiva och lägga ut bilder på sina runda kroppar för att de inte har något bättre för sig. Och det är ju inte så att de lägger ut bilder på sina kroppar för att de driver en mission att prick alla i hela världen ska sätta sig ner på sina rumpestumpisar och äta chips tills magarna väller över alla byxlinningar som gud fader har skapat. Och då, när alla är tjocka och gymmen är tomma och reklamerna bara kan visa tjocka personer för att inga andra finns, då slänger sig kroppsaktivisten ner på en divan och känner sig nöjd med sitt förvärv.

De lägger ju ut bilder på sina kroppar för att skapa en yttepytteliten motvikt till alla de anorektiskt smala, slimmade, retuscherade kroppar som vi ALLA möts av dagligen i våra liv utan att vi har bett om dem, i media och i kassan till mataffären och på teve och i tunnelbanan (på reklambilder, i tidningar osv). De lägger ut bilder på sina tjocka kroppar för att någon ska kunna pusta ut några sekunder i sitt instagramflöde och bli påmind om att de inte är de enda som har lite fett på kroppen. De lägger ut bilder på sina tjocka kroppar för att avdramatisera den tjocka kroppen. Bristningarna, det oproportionerliga, fettet som dallrar när de dansar i vardagsrummet. De lägger ut bilder på sina tjocka kroppar för att inte 100 procent av de bilder vi ser ska se ut på samma sätt.

De är ett andrum, ett minimalt litet andrum i en ocean av någonting annat. De kommer aldrig få en normalviktig person att sluta röra på sig och börja äta för att se ut som dem. Det funkar inte riktigt så.

Och då kan man, om man är jag, känna – när en petimetig person kommer in och ba ”DU KANSKE BORDE TÄNKA LITE PÅ VAD DU ÄTER” i de här kommentarsfälten – att man kokar över en smula i huvudet. Att de här obehagliga fatshaming-kommentarerna som vill trycka till den kroppspositiva personen och få henne att känna att hon trots allt inte får ha det där andrummet ifred – att de kommentatorerna skulle kunna vara tysta i det där andrummet. Ta in det, fundera på det, suga på den karamellen en stund. Eller bara strunta i att titta på bilderna, jag är säker på att det finns tusentals pinnsmula supermodeller att följa på instagram om man föredrar sådana bilder och upplever att de förespråkar sunda ideal.

Det är så lätt att moralisera, liksom direkt påminna om den norm vi alla lever med dagligen och som begränsar våra möjligheter att tycka om oss själva som vi är. Det är så lätt att tänka att tjockisarna inte har någon koll, HUR KAN DE LÅTA DET GÅ SÅ LÅNGT, kanske man tänker medan man knaprar på sin råa blomkål (obs, inget fel på rå blomkål och jag försöker inte skuldbelägga hälsomedvetna människor, gudbevars, jag försöker ju själv bli det) och i smyg längtar efter att bara CHILLA en smula.

Du som läser min blogg är säkerligen inte en av de där personerna som kommenterar på det där viset och vill ge tjockisarna lite TIPZIGA TIPZ. Det vet jag nästan säkert eftersom jag har typ världens bästa bloggläsare. Men om du är en av dem får du hemskt gärna göra något annat med din instagramtid, och om du ser sådana kommentarer får du hemskt gärna orka svara på dem. Snällt men bestämt.

Det var allt för mig. Eller nä förresten, kolla min teckningskampanj till förmån för flyktinghjälp (scrolla ner några teckningar på sidan), pågår t om söndag. Så, det var allt. Nu ska jag köra ett onlinepass och sen blogga igen. Ja, så får det bli!

Läs också följande blogginlägg av mig:
Myter om tjocka människor
Låt den feta äta hur många bullar hon vill
7 saker alla måste sluta säga till tjocka personer
Den smala människans makt

Massa mer inlägg finns under kategorin ”Fatshaming” bland annat.

Annonser
Det här inlägget postades i Fatshaming. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hälsohets, tjockisar och moral

  1. L skriver:

    Jag började faktiskt följa din blogg för att jag tyckte det var ett bra sätt att upplysa mig om hur det kan vara att leva med sockerberoende, övervikt och kost/hälsotänksomställning. Jag kunde innan komma på mig själv att tänka lite för enkelt om överviktiga att ”det är väl bara att ta tag i det”. Fastän jag förstod att det inte var så enkelt. Inte för att jag skulle skrivit det till någon, men ändå – bara tanken. Nu har jag nog en lite bättre förståelse och bild av hur det kan vara. Tack för det Jessica! Självklart behövs alla varianter av kroppar, känslor, intressen och hjärnor få synas. Hur tråkigt vore inte livet annars?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s