Kommer jag alltid behöva tänka på mat och vikt?

En sak som jag har funderat på senaste dagarna: Kommer jag alltid i resten av mitt liv behöva tänka på mat och vikt?

Svaret är: Ja.

Anledningarna är många. En av dem är att jag aldrig kommer kunna hantera socker, alltså är det något jag alltid kommer behöva vara medveten om och göra aktiva val i. Men egentligen är det inte så sorgligt tycker jag. Inte alls! Det är skönt att vara fri och inte behöva tänka på att äta godis hela tiden. Om priset för det är att jag måste vara lite medveten i olika sammanhang är det helt klart värt det. Jag stöter titt som tätt på (snälla) personer som undrar om det inte är jobbigt att inte få äta kakor eller godis eller bullar. Nä, det vore jobbigare om jag skulle göra det faktiskt. För då skulle jag inte nöja mig med en bulle. Då skulle mina tankar sedan enbart vara fokuserade på när jag kunde få äta fler bullar, mer choklad. Det är inte att vara fri, tänker jag.

En annan av anledningarna är att jag har jojobantat i mängder av år. Gått ner massor i vikt, gått upp ännu mer än jag vägde innan jag började gå ner (hängde ni med i den krångliga meningen). Och så har jag hållit på sådär. Nya tag, ner igen och sedan wiiiie äta äta äta och så upp igen. Det här beteendet går inte kroppen obemärkt förbi. Den som är intresserad kan läsa på mer (själv har jag inte orkat läsa på så mycket eftersom just den biten bara gör mig nedstämd) men på något sätt är det i alla fall så att den som i ung ålder har bildat många fettceller alltid kommer ha svårt att hålla vikten och alltid kommer att känna mer hunger än gemene person.

Jag kommer alltså alltid behöva vara medveten om det här. Men jag försöker att inte fokusera på de negativa bitarna. I stället tänker jag på det som är roligt: Att prova nya grönsaker och matkombinationer. Att få känna glädjen efter ett träningspass. Allt sådant. Ibland faller jag ihop till en liten pöl av hopplöshet också, det är en del av livet, men då beror det snarare på att resultaten kommer långsamt (eftersom jag inte orkar riktigt hela vägen på matfronten) än någonting annat. Samtidigt är den här livsstilsförändringen kanske 20 procent vikt och 80 procent resten av kunskaperna och insikterna jag får med mig. Det är bara att hjärnan är en underlig filur som gärna fokuserar för mycket på just det där med vikten.

På ett sätt är det lite sorgligt att ett helt liv behöva vara så medveten om det här, att det nog aldrig kommer gå ”på räls” för mig. Men att vara medveten om det gör mig också friare, eftersom jag slipper monstret inombords som vill att jag ska trycka i mig sötsaker från morgon till kväll.

Hursomhelst har maten och träningen gått osedvanligt bra den här veckan och jag är 100 procent på banan igen! Anledningen till att det inte har blivit någon matdagbok här är att jag har ätit ganska mycket samma, men kanske borde jag köra matdagbok ändå. Vad tycker ni? Är det kul med matdagbok i bloggen? Jag vägde mig för någon vecka sedan och då hade jag ju gått upp så nu får vi se i morgon om jag har gått ner det igen. Hoppas! Annars fortsätter jag förstås ändå.

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa, Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kommer jag alltid behöva tänka på mat och vikt?

  1. Erika skriver:

    Jag tror som du, att du nog alltid kommer behöva tänka ett extra varav kring kosten. Men å andra sidan kommer det ju att gå mer och mer på rutin. Tänk när du gått ner till din målvikt, då kommer du ju kunna fortsätta äta som du gör nu (ev lite mer). Även om du kanske inte gått ner som du önskat i sommar, har du ju faktiskt inte heller gått upp. Tack för inspirationen!

  2. Sofia skriver:

    Ja, det är en riktig sorgprocess det där att gå igenom. Att inse att man aldrig kommer att ha ett normalt förhållande till mat, att tom efter ganska lång tid är det lätt att glida tillbaka. Men efter en tid så började i alla fall jag känna en tacksamhet istället, tacksam för alla erfarenheter om mig själv, om socker och kost samt tacksam för alla dessa människor jag mött i samma situation. Jag känner mig också tacksam för att det var just sockerberoende jag fick och inte något annat beroende. Den här ibland svåra resan har gjort mig till en mycket bättre människa och jag skulle inte vilja vara utan den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s