Impulsen att äta för mycket

jessica-johansson-ritar
Teckning av mig.

Om jag inte är typ 100 % fokuserad och hur bestämd som helst, så är min naturliga impuls att äta för mycket. Det där är väl olika, gissar jag. Personligen häpnar jag när jag hör någon säga att hen tycker det är så jobbigt ”att behöva äta hela tiden” (och med det syftar på tre mål mat om dagen). Jag älskar att äta, och det är väl en bidragande orsak till att jag ofta har haft problem med vikten. Det i kombination med svaghet för söta saker och massa andra anledningar, ja, ni vet. Ingenting är så enkelt som det kan verka vid en första anblick.

På sista tiden har jag absolut inte fallit ner i något mörkt hål fullt av mat och godis och pasta och bröd i mängder. Som jag gjort så oändligt många gånger i mitt liv. Det där hålet kikar jag ner i ibland, men jag ramlar aldrig längre ner i det. Jag har lagt hålet bakom mig och har ingen längtan tillbaka. Detta faktum är jag stolt över. Däremot har jag ändå fallit för den där impulsen att äta för mycket. Inte fel mat, inte socker, men likväl för mycket.

Varför? Antagligen pga slentrian helt enkelt, har jag kommit fram till! Alltså att jag hade så himla mycket jobb 1 augusti-15 september att jag liksom inte hade kraft kvar att orka styra impulsen att äta. Det har blivit lite nötter här, lite frön där, lite för mycket mellanmål, mellanmål flera gånger, kvällsmål för ofta, slarv med promenaderna och styrketräningen. Ekvationen säger att det inte blir viktnedgång av den kombinationen.

Men senaste dagarna har jag styrt om skutan. Jag har stått emot impulsen att äta, stannat upp och tänkt: Men är jag verkligen hungrig nu eller kan jag vänta till mellanmålet/lunchen/middagen? Bara den tanken, att stanna upp de där två minuterna har räckt för mig. Medvetenheten och närvaron innan jag slänger i mig några nävar av det ena eller andra (om än inte onyttigt) eller tar en andra portion.

Senaste dagarna har jag alltså inte ätit en mandel eller nöt eller frukt för mycket, utan alldeles som jag vill. Det har också gjort att jag blir lugnare i magen, och humöret. Tänk att det kan bli skillnad så snabbt med så små metoder. Igår somnade jag nöjd och även om jag kanske inte hinner få minus på fredag jämfört med för två veckor sen (vi får se) så är jag på rätt spår igen.

En till lärdom: Att aldrig tillåta mig själv att spåra ur totalt och plötsligt ha gått upp 15 kilo igen. Utan bara hamna lite snett på spåret och sedan putta upp mig och fortsätta i avsedd takt.

Vad tänker ni om impulsen att äta för mycket och hur hanterar ni den?

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa, Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Impulsen att äta för mycket

  1. Karoline skriver:

    Precis så där som du beskriver funkar jag med. Det är mycket enklare att stå emot att äta för mycket, när allt är bra och jag inte är så stressad. Men ibland är jag som ”radiostryrd” och äter för mycket innan jag ens uppmärksammat det. Men jag kämpar på och jag tänker att tillslut så skall det gå att gå ner i vikt och behålla en sund vikt. Du inspirerar mig. ☺

  2. cecilia skriver:

    Skrev den här kommentaren på ett lite gammalt inlägg 🙂 men känner att den nog pasar in här också eller tom bättre! Känner så väl igen det du skriver om sega veckor. För min del har det varit pga mindre o inte lika stimulerande jobb/studier som normalt vilket har gjort att jag inte varit helt peppad och generellt ganska låg och för första gången på säkert 1,5 år har jag ätit massa skräp på kvällarna! Så himla oproduktivt och inte alls bra för hälsan och det gör en ju inte precis mera pepp. Men nu igår (nja, några dagar sen vid det här laget 🙂 ) bestämde jag mig att nu får jag rycka upp mig och det känns SÅ bra och lugnt hittills. Inget drastiskt – bantning osv funkar ju som bekant inte – bara tillbaka till min ‘normala’ nyttiga livsstil. Men det har varit så ungefär 4 veckor till och från så jag har minst lagt på mig ett par kilon vilket är supertrist. Men det måste man väl också acceptera att ibland går det inte jättebra men så länge man kommer tillbaka på banan igen så är det OK. Men lite trist att börja hösten med bakslag men som sagt, det blir bara sämre av att banna sig själv för mycket!

  3. Lotta skriver:

    Så kloka insikter.
    Jag känner igen mig, och de flesta sockerberoende jag känner har också beroende av att överäta. När vi har slutat med socker/mjöl så överäter vi även vanlig mat och det finns en kemisk förklaring till det. När vi äter det vi tycker mycket om frigörs signalsubstanser som opioider och dopamin från hjärnans belöningssystem. De får oss att njuta och känna välmående, att slappna av och känna oss lugna. Så att överäta är ett beroende i sig. Precis som du beskriver så fint här och även i tidigare inlägg.

    • Lotta skriver:

      Ditt överätande kan även givetvis bero på att du fått i dig mat som din beroendehjärna triggar på, så att du får det där suget som är så svårt att stå emot som gör att du småäter eller äter för mycket av bra mat. Den lurar hjärnan att tro att den inte är mätt.

  4. Elin skriver:

    Jag tänker oftast ” det finns inga enkla kilo att gå ner” det finns bara ett oändligt pärlband av bra och lagom stora måltider. 100g ner här och 100g när där är det enda som till sist leder till de där kilona som man vill gå ner. Och varje mål gör ju skillnad. Både trösterikt och deppigt beroende på hur man ser det men det funkar ju till slut.

  5. Tessa i höghuset skriver:

    Jag äter mer om jag aktivt försöker låta bli. När jag fokuserar på annat och bryr mig lagom mycket om mat äter jag mindre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s