Jag har alltid vetat att jag är beroende av socker

Vissa saker vet man bara. De känns i maggropen. De är obekväma och jobbiga och helst vill man skaka på huvudet och få dem att försvinna. Samtidigt orkar man inte riktigt se sanningen i vitögat så man kör på. Så höll jag på för längesedan. Det där med att jag är beroende av socker. Jag insåg ju att det inte var normalt att äta så mycket godis och choklad stup i kvarten. Att äta det i smyg, med en van gest sticka ner handen i jackfickan och bryta av en bit. Smussla biten upp till munnen och tugga den fort. Ute på stan, på bussen, på tunnelbanan. Veta om att medpassagerarna ju omisskännligen skulle känna igen chokladdoften. Som en alkoholist som ju alltid luktar alkohol, hur många minttabletter hen än stoppar i sin mun.

Veta om att fingrarna också skulle lukta choklad, en obehaglig lukt och ett kladd som gick bort bara om jag sköljde händerna i vatten. Jag insåg att det inte var normalt att aldrig vara nöjd med en bulle eller tre kakor eller fyra chokladrutor. Att de där pyttemängderna var som en droppe i havet för mig. Att om jag smakade en droppe av havet så skulle jag inte nöja mig med mindre än hela havet. I min mage. Skvalpandes i magen. Jag förstod att det inte var normalt med den där tröttheten som kom efter att sockerkicken hade lagt sig. Att vara sådär fruktansvärt trött att jag bara ville lägga mig ner i en liten pöl och sova. Att det enda jag kunde göra för att orka hela resten av dagen var att fylla på. Med mer choklad, mer smågodis, mer vitt bröd, mer m&m. Stora påsar med m&m som jag slukade på 20 minuter.

Långt innan jag hade formulerat det eller ens funderat på det, så visste jag att mitt förhållande till socker inte var som många andras. De tycktes kunna äta fyra godisbitar ur bridgeblandningen när de var bortbjudna och nöja sig med det. Själv ville jag ha fyra påsar eller inget alls. 200 gram choklad eller inget alls. 100 gram tog ju slut så fort. Tre minuter så var den slut. I min mage, där den bildade en klump av ångest och otillräcklighet. Jag som skulle äta så bra mat. Jag som hade skrivit ett kontrakt med mig själv. Jag som hade köpt hem frukt och grönsaker. Jag som ännu en gång bröt alla löften till mig själv och fyllde en halv plastpåse med godis och choklad och naturgodis och kakor.

Ja, jag visste långt innan att jag var beroende av socker. Att sockret styrde mig. Jag styrde inte mitt sockerintag. Och så följde åratal av: Quick fix-metoder (vars produkter ofta innehöll socker och därmed aldrig dämpade mitt sug och därmed gjorde tillvaron ganska jobbig men jag förstod inte att läsa innehållsförteckningar på den tiden, jag visste inte då att viktminskningsföretagen fyllde sina produkter med socker för att folk skulle vilja ha mer). Långa perioder av ”nyttigt leverne” då jag ändå åt bröd och naturgodis och alltså ändå fick i mig socker. Och jag som ville vara så nyttig. Varför var det så svårt? Återfall i socker. Undantagsdagar fulla av choklad och chips och kakor. Som följdes av plågsamma söndagar då allt jag tänkte på var, just det, choklad.

Varför skriver jag det här inlägget? Kalla det bekännelselitteratur om ni vill, är inte sådant viktigt för människor. Igenkänning. Tröst, jag är inte ensam i det här, man är ju aldrig ensam om någonting egentligen. Allt man känner, känner också någon annan. När jag insåg att det inte var vanligt att äta i smyg, stora mängder varje dag. När jag insåg att det inte var vanligt att behöva börja dagen med en chokladkaka på väg till skola/jobb (skola var det väl på den tiden). När jag insåg att jag inte kunde sluta, att jag inte kunde säga nej, att kraften var som en obehaglig tornado inuti mig som skrek efter mer. Då förstod jag det jag hade viskat tyst till mig själv i många år. Att jag måste sluta med sockret. Att jag aldrig skulle må bra med socker i mitt liv. Att humörssvängningarna, trötthetsdipparna, skammen, chokladandedräkten. Att allt det skulle försvinna om jag bara en gång för alla tog farväl av sockret.

Det skulle aldrig hjälpa att hälla ut lösgodis i sjön där jag bodde när jag var tonåring, som en dramatisk gest av farväl. Inte så länge jag ändå fortsatte äta naturgodis och mörk choklad och vitt bröd och danskt rågbröd. De dramatiska gesterna var förgäves. Tills jag valde ett clean break.

Hej då, choklad. Hej då, lösgodis. Hej då, naturgodis som utger sig för att vara nyttigt men innehåller oceaner av socker. Hej då, vitt bröd och bröd på vetemjöl.

See you never.

(Det har gått lång tid nu, jag vet inte riktigt hur lång tid, men åtminstone ett och ett halvt år? Eller ett år utan bröd och längre utan godis och sötsaker? Någon läsare kanske har bättre koll. Men jag saknar det aldrig, hursomhelst. Det är skönt att vara pigg och alert och lagom mätt och slippa äta saker i smyg, vad det än må vara)

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner, Sockerberoende och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag har alltid vetat att jag är beroende av socker

  1. Anna skriver:

    Härligt att du prioriterar att må bra framför en tillfällig godiskick, och att du äter riktig mat! Jag läste nånstans rådet ”ät mat och inte produkter”. Jag brukar tänka på det när jag ser alla produkter i affären med sötningsmedel och annat skit. Det finns andra goda smaker än sött. Jag är en sån som älskar beskt: endiver, ruccola, gul grapefrukt.
    Den här intervjun med Martin Ingvar tycker jag inspirerar till ett bra liv: http://www.svt.se/plus/hjarnforskare-om-socker-ta-kommando-over-din-hjarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s