Ett liv utan barn

 

Jag är i den där åldern, ni vet. Barnafödaråldern? När alla runtomkring en plötsligt har små gulliga ungar och fullt upp och aldrig får sova. Och när folk nyfiket undrar: ”Börjar inte ni bli sugna på barn?” Reproduktionen är ju så att säga en förutsättning för mänsklighetens fortlevnad, så frågan är egentligen inte konstig. Jag tar inte alls illa upp av den frågan (till skillnad från den, i mitt liv, ständigt återkommande: ÄR DU GRAVID? som jag tar mycket, mycket illa upp av). Även om jag, som många andra, tycker att frågan: ”Jaha, hur kommer det sig att ni vill skaffa barn?” är minst lika relevant som ”Jaha, hur kommer det sig att ni inte vill skaffa barn?” (ingen av dem behöver ju vara arroganta frågor, utan kan ställas av ren nyfikenhet).

Men ändå. Jag är 31 år och hittills inte alls sugen på att skaffa barn. Jens känner samma sak. Vi trivs bra med vår tillvaro som är full av inspiration och skapande och skratt och kärlek och en katt (som förvisso kräver betyyyyydligt mindre ta-hand-om-ande än ett barn men som ändå är en liten varelse att ta hand om). Vår tillvaro känns inte alls tom eller meningslös utan barn. Vi var på vår första utlandsresa tillsammans i juli (efter 6 år tillsammans) och är sugna på att resa mer. Ja, argumenten är ju hundratals egentligen men alla de argumenten hade förstås blivit irrelevanta om någon av oss ville ha barn. Nu känner ingen av oss det suget, och jag tänker att man verkligen vet i hela sitt system om man vill ha barn eller inte.

Det här kan förstås ändras. Om tre år kanske vi jättegärna vill ha barn och då får vi börja försöka. Jag kommer nog behöva hjälp om jag vill bli gravid någon gång, eftersom jag har brist på olika hormoner osv (it goes way back till när jag hade en tumör i hjärnan som spädbarn osv, ingen story jag orkar dra just nu) men det får man ju försöka i så fall. Jag håller absolut inga dörrar stängda men just precis nu: Noll lust till barn. Jag älskar barn och att leka med andras barn och skulle gärna göra det oftare, och vill gärna ha barn i mitt liv. Att ge böcker och teckningar och inspirera till skapande och sådant livsviktigt. Men egna barn, inget sug.

Det är märkligt att det här ska vara så uppseendeväckande egentligen. I mitt huvud är det inte alls konstigt att inte vilja ha barn. Det är ändå ett enormt engagemang. Samtidigt är det naturligtvis inte konstigt att vilja ha barn heller. En icke-fråga som ändå tycks vara en fråga-fråga. Normer, hörni. Vad förhärskande de är. Vad tänker du?

Inlägg av mig som är relaterade till ämnet:

Alla vill inte ha barn
Nej, hon är nog inte gravid
7 saker alla måste sluta säga till tjocka personer

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Ett liv utan barn

  1. Madde skriver:

    Tyckte du tog upp det på ett bra sätt. Alla vill inte ha barn så enkelt är det. Själv har jag 4 men dom är vuxna nu och väntar på barnbarnen som kommer nästa år. Däremot har jag svårt att förstå folk som inte tycker om barn. Det är samma sak med djur. Hur kan man inte tycka om? Älskar djur, men skulle aldrig kunna tänka mig ha en gård. Nöjer mig så bra med en katt och hoppas på en hund snart.

    • Katarina skriver:

      Håller med fullständigt! Hur osympatiskt är det inte med vuxna som säger sig ogilla barn eller djur?! Det är vi ju programmerade för att gilla; vi är ju de som dessa varelser (barn och tamdjur) behöver förlita sig på. Och det handlar inte om att vilja ha allt i sitt eget hem utan att bara uppskatta deras existens.

      Vad gäller att vilja ha möjligheten att få barn (man skaffar inte barn; det är med försynens försorg som de som försöker ibland lyckas) så är det att ta in individer i sitt hushåll som också skall kompromissas med (förutom sin respektive) så självklart påverkar de ens liv. Barn går att ta med på resor, precis som vilken annan människa som helst. 🙂 Barn tycker också om netflix, middagar, mysfredagar osv. De är dessutom inte små så väldigt länge, dvs perioden när det krävs mycket omhändertagande är inte så himla lång. Och jag var själv inte överförtjust i småbarnstiden, men älskar att ha mina tonåringar omkring mig. Vi kan skratta ihop, snacka, diskutera, se film ihop, gå på teater ihop mm. Det är himla kul! Är man väldigt mycket en enstöring så är det nog alltid jobbigt att ha barn, men då lever man kanske snarare i singelhushåll också så frågan kanske inte är lika aktuell. Jag skulle vilja säga att väluppfostrade barn (som lär sig socialt accepterat beteende) är enkla att ha och göra med medan barn som aldrig fått lära sig gränser är tyvärr jobbiga att deala med (och det är inte deras fel utan deras föräldrars som ju uppenbarligen brustit i vuxenansvaret) så det blir litegrann vad man gör det till också. 🙂

      Och var och en bestämmer själv. Och nej, det är inte ok att fråga om barn finns i planerna heller bland sina vänner eller bekanta; de kanske desperat försöker få barn och orkar inte redogöra för detta hela tiden. Om någon vill berätta om barnalstrande så får de göra det.

      • Jessica Johansson skriver:

        Ja det är verkligen osympatiskt att inte gilla barn eller djur. Fattar inte heller hur ngn kan känna så? :/
        Tack för ytterligare en klok kommentar, jag tror säkert att det är jättekul med barn men känner mig ändå (åtminstone i nuläget) helt säker i mitt beslut att inte vilja försöka få barn. 🙂

    • Jessica Johansson skriver:

      Nej gud, att inte tycka om barn känns verkligen osympatiskt. :/ Visst är det mysigt med katt. Ren kärlek!

  2. malin skriver:

    bara ert egna beslut som är rätt!! sen tycker jag det är bra du gör resor och saker du tycker är kul och tar hand om din kropp nu ! för om ? ni beslutar att ha barn så bli det ofta andra prioteringar

  3. Anna skriver:

    Jag gillar inte att leka, tycker det är jobbigt att inte få sova och känner ibland att jag är låst när jag vill göra andra saker. Steget att bestämma sig för att försöka få barn var stort, men valet blev lätt när vi tänkte att barn är ju inte små hela livet! Jag vill ha familj och inte vara ensam när jag blir äldre. Tanken på vuxna barn och en egen ”flock” känns värt resan med bebis och småbarn.

  4. Catarina skriver:

    Bra skrivet och jag är lite ”på samma bana” som du i frågan. Jag har å andra sidan en sjukdom som gör att jag inte kan få barn särskilt enkelt. Kanske inte alls. ”När ska ni få barn”-frågan blir därmed svårare för mig att svara på, men jag är hellre ärlig än att fnissa fram nåt halvsvar. Jag vill liksom äga min story.

    Man vet heller aldrig hur livet blir. Argument som ”jag vill inte bli ensam som gammal” är inget jag supportar tex. Man kanske aldrig blir gammal, och blir man det (utan barn) så kanske man har lyckan att ha en god vän eller två. Inte alla som har det ens. Kanske bra att också ”utvidga” familjetankarna och se sina andra relationer som en del av den också. Jag vet inte, men jag tror det kan vara sunt att tänka lite så ibland.

    Skulle jag en dag ha turen att bli med barn/kunna adoptera så hade jag blivit otroligt lycklig. Men livet står inte och faller med det. Jag är väldigt tacksam och försöker så gott det går att inte ta saker för givet. Svårt men lärorikt.

    Det var några av mina tankar. Tack för att du delade dina.

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag har också en sjukdom som gör det svårt att få barn men eftersom jag inte vill ha barn (i nuläget) så känns det inte som ett problem. Hoppas att du hittar ett sätt att få barn om det är vad du vill. ❤ Tack för att du delar med dig av dina tankar! ❤

  5. Susanne Andreasson skriver:

    Så suveränt bra skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s