Det är inte skamligt att hetsäta


Jag, idag!

Hej, här är jag. Jag har hetsätit många år av mitt liv. Så många kvällar gått och handlat med bara ett mål: Onyttigt och mycket. Gått hem till ettan (där jag bodde då), satt igång en serie på datorn och ätit. Ätit utan att riktigt känna smaken. Ätit alldeles för snabbt. Ätit utan att tänka, eller så fladdrade tankarna mer då än någonsin. Jag har nog aldrig riktigt förstått varför jag har ätit på det där sättet. De som dricker alkohol på samma sätt, eller tar droger, blir ju bedövade. Alkoholen eller drogerna påverkar deras hjärnor. Kanske påverkade sockret min hjärna också, ett slags dimmighet som fick mig att slutligen somna där i soffan. Med o-borstade tänder, sminket kvar och en känsla av skam malande i hela kroppen.

Varför var känslan av skam så central? Varför är det skamligt att hetsäta? Det är en ätstörning bland andra, kanske vanligare än andra, och ändå är den så otroligt skambelagd. Inuti påminde jag mig själv om omvärldens förmodade röster: Behärska dig. KONTROLLERA DIG SJÄLV. Skärp dig, det är bara att ta tag i det. Har du ingen DISCIPLIN? 

Jag har i lika många år kunnat allt om näring och kost och hur man ska äta för att gå ner i vikt. Och hur man inte ska äta, kanske framförallt. Ändå har jag hetsätit. För det sitter inte där, det är en djupare psykologisk problematik som ligger bakom förstås. På väg till tunnelbanan har jag smusslat med tvåhundragramschokladkakor i väskan, brutit av en bit med vana och snabba fingrar, stoppat den i munnen med viss diskretion. Tuggat och svalt. Och så en bit till, alltid en bit till. Satt mig på tunnelbanan med en obehagligt sötsliskig känsla i munnen. Dämpat känslan med tuggummin. Ännu mera tugga. Fortsätta äta senare, så fort jag kommit åt. Kanelbullar och choklad, kakor och lösgodis.

Jag har inte hetsätit på länge nu och har absolut inga planer på att börja igen. Veckor när jag äter lite för mycket (som den som varit, förutom idag) så har jag ändå inte hetsätit. Ändå känner jag mig som en-sådan-som-har-det-beteendet, den känslan är djupt rotad i mig och jag kanske aldrig kommer få ett helt normalt förhållande till mat. Troligtvis inte. Jag kommer ju till exempel aldrig kunna äta rent socker igen (dit räknar jag sötsaker osv dock ej frukt!). Kommer alltid behöva skaka på huvudet när det bjuds på tårta. Det sörjer jag ibland, men inte så farligt. Framförallt sörjer jag att alla vi som har hetsätit eller hetsäter ska behöva göra det med en klump av skam i magen. Det gör det svårare att prata om, pinsammare att erkänna, jobbigare att söka hjälp för. Men det är inte skamligt att hetsäta. Och det går att sluta, men det är svårare med skammen.

Vad tänker du om det här?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner, Sockerberoende. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det är inte skamligt att hetsäta

  1. Cristina skriver:

    Jag tänker att ditt inlägg har det viktigaste budskapet:
    att det går att sluta, att oavsett hur djupt man känner att det inte kommer att gå att sluta hetsäta, så går det, och att det är livsviktigt att målet är att bli frisk från en ätstörning, oavsett vilken.
    Jag tänker också att känslorna av skam är ingenting man behöver bära med sig hela livet, men att de fyller en viktig funktion ändå. Att känna skam påminner oss om att vi gör något vi inte kan vara stolta för, och när vi förknippar ett beteende med något som får oss att känna skam, så måste det ändå vara ett första steg att inse att vi behöver hjälp.
    Jag kan alltså se att skamkänslan kan hjälpa en att inse att man behöver stöd utifrån. Efter det, tycker jag inte längre att man behöver ägna någon tanke längre åt skammen utan åt att stolt och aktivt söka stöd för att börja må bättre.

    Jag menar inte på något sätt att detta med att inse problematiken och söka hjälp är enkel att göra.
    Det kan ta lång, lång tid, men, åter igen, det går att bli frisk och då håller jag med dig fullständigt:
    inga skamkänslor här, utan stolt och med stor integritet be om hjälp när det behövs.

  2. mona skriver:

    uch vad jag känner igen mig !!!

  3. Åsa skriver:

    Det här inlägget kom väldigt lägligt. Håller precis på att kravla mig upp från fyra dagars frossande. Äter LCHF annars och det fungerar bra mot sötsug och orolig mage.
    Efter en lång extrapromenad i regn i torsdags så förtjänade jag lite smågodis. Vilket ledde till att jag inte kunde sluta. I fredags åt jag t o m sång jag inte tycket om men det var socker och choklad.
    Idag har jag mått illa och haft ångest. Men försöker hålla tillbaka suget.
    Jobbigast är att förlåta sig själv.

  4. Anna skriver:

    Jag tänker att nu vet du att du kan förändra ditt beteende och dina vanor. Nu kan inget stoppa dig från att genomföra de förändringar som du vet är bra för dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s