Om jag kunde vara en förebild

Förebilder är väl generellt någonting ganska uppdiktat? Ingen människa är perfekt och att leva i ett sociala medier-samhälle där man väljer att undvika att visa upp vissa saker – det har väl sina för- och nackdelar. Jag tänker att det alltid har varit så, men tidigare så skapade inte gemene man den här bilden av sig själv inför alla sina vänner på samma sätt, då var det ju mer medias berättelser om människor som man fick ta del av. Nackdelen är förstås kraven och prestationerna som kommer med det. Om ens instagramflöde innehåller 300 nystädade och ständigt föränderliga, kreativa hem så får man allt ha lite is i magen för att inte känna press om att alltid ha det fint själv (men då finns ju motpoler som facebookgruppen ”Family living – the true story” om man gillar sådant!).

Hursomhelst, jag skulle gärna våga vara en förebild inom de ämnen jag ”preachar” om. Alltså skönhetsideal, att vara tjock, normer kring kroppsform osv. Jag vill fortfarande hävda vikten av att här skilja på individer och struktur, jag tänker inte att jag hälsohetsar genom att själv gå ner i vikt så länge jag inte typ predikar om att svälta sig själv eller gå på pulverdiet eller så. Däremot skulle jag vilja våga bada, visa benen, ta sådana där Stina Wollter-bilder på mina valkar och gropar och mina kritvita ben som inte har sett solens ljus på många år. Jag märker ju hur positivt påverkad jag själv blir av sådana bilder, att faktiskt se andra kroppar än den som förekommer i media (den smala, vita, släta kroppen) och hur negativt påverkad jag blir av att för ofta se den där mediakroppen.

Nu är det dock så att jag inte vågar gå den biten. Jag är för feg. För osäker på min kropp. Att jag ens vågar visa bilder på mig själv i helkropp här i bloggen är något som aldrig skulle komma på fråga för tre år sedan. Det har förändrat mig att ha den här bloggen, och det är jag oändligt tacksam för. Ändå har jag inte varit barbent en enda gång den här sommaren och inte badat. Jag sitter inte och suktar efter att bada. Jag hade kanske inte badat även om jag vägde 20 kilo mindre (som ju är mitt mål). Eller? Försöker jag nu spela tuffare än jag är? Jag gillar inte att vara i solen, sola, ha picknick, spela brännboll, vara med i spex, gå på fest, göra ”natursaker” som att paddla kanot, segla, klättra, tälta. Det har jag aldrig gillat, det är liksom en djupt inmurad del i min personlighet som jag inte ens vill förändra. Redan som pyttelitet barn ville jag hellre läsa och rita än att klättra i träd eller vara ute och springa. Men ta ett dopp, gå med bara ben – jo, det hade jag nog gärna velat.

Varför gör jag det inte bara? För att jag inte vågar. Och varför vågar jag inte? För att min kropp är så oändligt långt ifrån ens plussize-modell-kroppsformen, den accepterade kroppsformen. Min kropp är oproportionerlig, magen är större än allt annat, benen är kritvita och oformliga, rumpan har inte alls ”rätt” form enligt idealen. Jag har vågat oändligt mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle under de senaste åren, på typ alla plan, och det har förändrat mitt liv och fortsätter förändra mitt liv. Men vissa saker går bara inte.

Någon kommer förstås säga att jag gör mig själv till ett offer genom att berätta det här (är inte det ett väldigt slappt sätt att internetkritisera, det känns som att folk drar till med det i kommentarsfält i tid och otid). Det gör jag absolut inte! Jag tänkte bara dela med mig av de här ganska personliga tankarna. Att jag nog gärna hade varit en cool Lady Dahmer-Stina Wollter-tjockis som bara gick ALL THE WAY i detta. Men jag vågar inte. I övrigt vill jag citera ett blogginlägg som jag skrev för några år sen, apropå detta med offer:

När jag skrev mitt inlägg om att jag inte har badat på tio år fick jag mest positiva reaktioner, men också några som tyckte att jag gjorde mig till ett offer genom att berätta om mina erfarenheter. Jag håller verkligen inte med. Är jag ett offer för att jag berättar om mina erfarenheter med en icke-normativ kropp? Är jag ett offer för att jag ärligt skriver om att jag inte har badat på tio år? Jag har ju inte suttit och tänkt: ”Åh, nu ska jag inte bada så att alla tycker synd om mig.” Jag har skämts för min kropp, som inte passar in i rådande skönhetsideal, och därför inte badat (den som inte hänger med alls får gärna läsa förra inlägget). När jag berättar om det gör jag för att jag tror att fler har samma upplevelse, och för att den här bloggen bland annat ska vara en plats där jag kan diskutera frågor som övervikt och skönhetsideal.

Andra tyckte att jag borde sluta skämmas och bada, för att visa att det går även som tjockis. Jovisst, det hade jag gärna gjort. Jag hade gärna varit den där kraftigt överviktiga sköna bruden som bara: Kolla på mig, jag skäms inte ens i min bikini. Jag tycker det är underbart och viktigt att det finns sådana förebilder. Men jag är inte en av dem. Gärna i tanken, gärna hur vi pratar om övervikt och skönhetsideal. Jag berättar gärna om hur jag upplever det att vara överviktig. På så sätt kanske jag kan vara en förebild, i bemärkelsen att jag i skrift bryter tabun. Men jag är inte den som vågar bada med den här kroppen. Och jag skyller inte bara på samhället, media, sjuka skönhetsideal eller normer. Inte bara. Det har också att göra med min eventuellt låga självkänsla. Men jag tycker framförallt att det måste gå att prata om sådana här saker utan att utpekas vare sig som offer eller en som borde skärpa sig och visa att det går.

Vad tänker ni?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om jag kunde vara en förebild

  1. Anna skriver:

    Du är en bra skribent och konstnär, och du förespråkar hälsa och välmående,så du ÄR ju en bra förebild!
    Att inte vilja visa upp sin kropp på Instagram mm är ett tecken på integritet och förstånd tycker jag. De flesta skulle aldrig drömma om det!
    På de stränder jag badar, mest vid små sjöar och mindre havsvikar, ser man kvinnor i alla åldrar och med alla typer av kroppar – dock inga fotomodellkroppar! Och glöm inte att de flesta har fullt upp med sig själva, så de tänker inte på andra. Så testa att ta ett dopp vettja! Vattnet är skönt så här års.

    • Marianne skriver:

      Klokt inlägg. Våga testa på väl valt vadställe! Om du vill, alltså. Fråga dig ” vad är det värsta som kan hända om jag badar?”
      Trots allt: Leva och låta leva – bästa mottot, ever, om du frågar mig.

    • Marianne skriver:

      Klokt inlägg. Våga testa på väl valt badställe! Om du vill, alltså. Fråga dig ” vad är det värsta som kan hända om jag badar?”
      Trots allt: Leva och låta leva – bästa mottot, ever, om du frågar mig.

      • Jessica Johansson skriver:

        Jag kanske drar med mig Jens och vågar prova men nu har jag ju ingen baddräkt/bikini och det känns onödigt att köpa ny när sommaren snart är Slut och jag förhoppningsvis ska ha gått ner ytterligare 20 kilo till nästa sommar (eller 10 eller 15). Men jag kan ju bada i linne och trosor. Hihi lite spännande! 😀

  2. Katarina skriver:

    Kanske är du inte en så kroppsligt frigjord person helt enkelt utan rätt o slätt pryd? Jag har alltid varit normsmal men ändå inte känt mig bekväm med för lite kläder. Badade absolut inte topless ens under 80-talet när det var modernt och ”alla” gjorde det. Det handlar kanske inte enbart om din kropps utseende utan mest en känsla av obehag inför avkläddheten? Nåväl, det kommer du att märka om 15-20 kg. 🙂 Nu i medelåldern är jag mindre känslig för min avkläddhet än jag var för 20-30 år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s