Skräpdieterna

Inte konstigt att man faller för konstiga dieter när man är tjock och allt man vill är att inte vara tjock. Inte konstigt då, när någon lovar en guld och gröna skogar (eller åtminstone att bli smal på tre månader), att hjärtat börjar bulta lite hårdare och något tindrar i blicken. Man vill gå ner. Och man vill gå ner fort. Man vill komma ur den obekväma känslan av att kroppen är alldeles för otymplig och inte orkar springa till bussen såsom man önskar.

Jag har själv varit där många gånger. Jag har tänkt: ”Jamen om jag kör den här pulverdieten nu tio veckor i sträck så är jag ju liksom KLAR sen och kan ägna mig åt annat”. Och så har jag skakat de där vidrigt äckliga pulvren och druckit dem snabbt samtidigt som jag försökt avvärja kväljningarna som letat sig upp i halsen. Sista gången jag försökte vara kanske tre år sen. Då klarade jag bara en förmiddag, sedan kräktes jag faktiskt (obs sant) för att det var så äckligt. Dagen slutade med att jag mumsade i mig en fantastiskt god grillad macka med sallad och sedan en granolabite på ett kafé. Den dagen lovade jag mig själv att aldrig någonsin mer utsätta min kropp och mitt psyke för sådana vidriga dieter.

Det är som att jag har tappat begreppen om sunt förnuft. Det sunda förnuftet säger ju knappast: Jamen drick bara pulver i tio veckor, det är jättebra för kroppen. Träna gärna samtidigt och drick 4 liter vatten om dagen och promenera varje dag. Öh, snacka om påfrestning för kropp och psyke?! Det säger sig självt att jag förr eller senare skulle falla tillbaka till mina gamla vanor och det med råge. En påse ostbågar smakar väl aldrig lika underbart som efter en pulverdiet och efterföljande mini-lite mat. Och jag vet, sådana företag lyfter ju gärna fram de positiva exemplen. De som hållit vikten. Jag snappade upp någonstans att ungefär fem procent håller vikten.

Vi har ju också de lite snällare metoderna eller kosthållningarna, som ändå förutsätter att man strikt håller sig inom en viss mall. Jag tror det är det där med strikt som gör även dessa metoder till skräp, åtminstone för mig personligen. Sedan finns det gränsland, där man är helt anti vissa livsmedel och gärna vill pracka på hela omgivningen hur dåliga de är. Gärna högljutt och i kvällstidningar, så att det till slut kan kännas som att de där människorna ju faktiskt måste ha en poäng.

Jag önskar att jag hade kommit till mina insikter mycket tidigare, samtidigt som jag aldrig ångrar något (trogen min idol Edith Piaf, liksom!). Allt jag varit med om har ju format mig till den jag är idag. Jag kanske aldrig hade klarat den här processen om jag inte hade vidriga pulverdieter och meningslösa viktmöten fulla av klyschor och tomma ord i mitt bagage. Jag respekterar allas val och jag fattar verkligen den som bara vill ner i vikt NU och ändå väljer de där skräpmetoderna. Samtidigt tänker jag att det ju aldrig kan vara den bästa metoden för kropp och psyke.

Det sunda förnuftet säger att frukt och potatis inte är farligt. Det sunda förnuftet säger att färgglad mat är bra mat (om den inte är en påse kemikaliskt färgat godis så klart!). Det sunda förnuftet är att jag måste äta mig mätt för att orka i längden. Annars kanske jag orkar tre månader, åtta månader, ett år, två år. Men till slut orkar jag inte mer. Och då vänder skutan igen och barkar rätt in i bergväggen. Det sunda förnuftet säger att maten måste smaka gott och varierat och krämigt och ljuvligt, för att jag ska orka. En torr kasslerbit med några kokta broccolibitar kommer aldrig göra mig lycklig. En maffigt färgglad sallad med god proteinkälla, en stor klick röra och lite frön kommer göra mig lycklig OCH få mig att gå ner i vikt sakta men säkert.

Jag har ju skrivit om det här förut, men eftersom vågen av erbjudanden om snabba dieter och religiösa kosthållningar är så massiv i vårt samhälle – så tänker jag att det tål att upprepas. Våga vägra skräpdieterna! Jag brukar föreställa mig själv om fyra eller fem år. Om jag kör en skräpdiet så står jag troligtvis på samma punkt som idag. Då har jag kört dieten och gått ner i vikt, harvat på, slutligen tröttnat och gått tillbaka till godishyllan och upp i vikt igen. Om jag äter som jag gör nu så kanske jag har nått min målvikt om fyra år (jag har 20 kilo kvar ca). Dessutom kanske jag fortfarande äter så här god och nyttig mat och tränar och promenerar. Utan att ha lurat mig själv eller behandlat min kropp och mitt psyke som skit.

Vilket alternativ låter bäst?

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa, samhällskritik och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s