När en prestationsprinsessa brister

Amelia har verkligen världens bästa kampanj just nu, om utmattning. Det är så viktigt att ämnet lyfts och att det inte stigmatiseras att vara utmattad. Jag tänkte bidra med mitt perspektiv. Bidra gärna du också, genom att använda hashtaggen #utmattad i sociala medier.

Känner jag mig någonsin nöjd med att sitta på kvällen i soffan och titta på en teveserie eller läsa en bok? Kan jag göra det utan att någonting gnager i maggropen eller att tankarna springer iväg till diverse måsten? Svaret är förstås nej. Väldigt sällan. Jag tycker att det borde vara okej. Kanske måste det också vara okej, för att vi ska orka bära det här lasset som är livet (på gott och ont)?

Jag vet att jag inte är ensam om att vara en prestationsprinsessa (den termen går så klart att diskutera, men den är ganska talande tycker jag). Det är lätt att ta på sig för mycket på jobbfronten och ha för höga krav på sig själv. Men jag tänker att det också är lätt att alltid känna en press utanför jobbet. Det finns ju alltid ett mejl att svara på, en tvättkorg att vika, en diskmaskin att plocka ur, en roman att skriva på eller någonting helt annat. Vänner att hinna umgås med. Familj att hålla kontakten med. Även roliga saker kan bli för mycket om det kokar över på alla fronter.

Sammantaget med jobb och andra åtaganden (träna, promenera, ta hand om sig själv efter bästa förmåga) så är det inte konstigt att många av oss blir alldeles slut emellanåt. Och om man inte lyssnar på signalerna då kan det förstås leda till utmattning. Själv känner jag mig periodvis väldigt slutkörd. Ingen extraenergi. Jag har varit nära att springa in i väggen många gånger, allra värst för kanske tre år sedan. Den gången hade jag närstående som tvingade mig att stoppa innan det gick för långt. Jag minns den där totala orkeslösheten. Jag hade presterat och haft så höga krav på mig att jag inte orkade prestera någonting alls. Frustrationen i det!

Det fick mig att varva ner, jag var ju tvungen. Jag bokade av allt utom det absolut nödvändiga i kalendern och efter en tid så blev det lite bättre. Något år senare var jag uppe på samma nivå igen, med hundra måsten för mycket varje vecka. Men lite vis blev jag nog av den där läskiga perioden. Jag försöker påminna mig själv om att en prestationsprinsessa kan brista närsomhelst. Och jag försöker låta det vara en ledstjärna när jag knåpar ihop mina eviga att-göra-listor. Är det inte typiskt att ha en att-göra-lista varje dag som är så lång att man omöjligt kan hinna med allt som står på den? Och det är inte svårt att lista ut vad känslan blir på kvällen efter en ofullbordad att-göra-lista: Jag borde ha hunnit mer. Jag borde ha presterat mer idag. Varför ansträngde jag mig inte ännu lite extra?

Mitt nyårslöfte i år var: Att jag skulle vara snällare mot mig själv. Snart har halva året gått. Jag har gått ner 9 kilo sedan dess. Jag tror att jag har klarat det på grund av det här nya, snällare tänket. Och även om jag fortfarande sitter där med listorna på morgonen, så tror jag att jag på riktigt har lyckats bli lite lite snällare mot mig själv. Lyssna lite mer på kroppen. Ställa klockan en halvtimme senare än vanligt när det är helg och jag ändå är ledig. Det går inte alltid men det går pyttelite bättre. Och förhoppningsvis kan det få mig att hålla mig borta från den där berömda tegelväggen. Eller som Thåström sjunger: ”Åh, när golvet kom emot mig. Åh, ni skulle sett mig då.”

Vad tänker du? Lyckas du vara snäll mot dig själv även när din inre prestationsprinsessa flåsar dig i nacken?

Annonser
Det här inlägget postades i Personliga reflektioner. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till När en prestationsprinsessa brister

  1. Jobbar stenhårt på att göra så lite som möjligt. Tränar på att chilla, ligga på gräsmattan, sörpla te och läsa bok.
    GLAD helg önskas fr sö Dalsland

  2. Eva Svärd skriver:

    Idag efter drygt två år som sjukskriven ler min psykolog och säger ”Ni fikar mycket”. Japp så är det, min man och jag sitter på vårt kvartersfik eller hemma i soffan titt som tätt och fikar OCH pratar med varandra. Mitt svar till psykologen är ”om jag inte ”hunnit” fika på tio år har jag många gånger att ta igen.” Idag njuter jag av våra fikastunder och våra samtal.

    Reflekterar även över att du skriver att även roliga saker kan bli för mycket om det kokar på alla fronter. Så är det, tro inte på de som säger ”ja lite mycket är det men det är bara roliga saker så det är ingen fara.” Varningsklockan bör ringa!

    Idag på min blogg http://www.evasvard.com skrev jag om ett par jobbannonser jag läst där de söker bl a stresståliga personer som gillar hög arbetsbelastning och gillar att hålla många bollar i luften. En annons stod det hela 50 bollar. Japp det är sant, arbetsgivaren ville att den de sökte klarade 50 bollar. Det är inte konstigt att människor blir sjuks när kraven är sjuka. Detta i en blandning med någon som dessutom älskar att göra många roliga saker och är en prestationsprinsess… Kan bara bli ett slut för en sådan person på en sådan tjänst. En arbetsgivares dröm ända fram till kraschen kommer.

  3. Ewa skriver:

    Sätt aldrig väckarklockan på ringning på helgen. det är rule No1

  4. Katarina skriver:

    Att ha mycket att göra och att inte hinna beta av en att göra-lista stressar inte mig. Så länge jag har koll på vilka uppgifter jag har att göra så är det lugnt. Väldigt få saker är så kritiska att något verkligen skulle skita sig rejält om det inte blev gjort vid exakt en viss tidpunkt, eller alls, för den delen. Jag är bra på att värdera ”risken” med olika uppgifter. Och som sagt, väääldigt få saker har någon långtgående negativ påverkan på något. När folk kommer och säger att det är jättebråttom med något så tittar jag på det och tänker: jaja, bråttom men inte viktigt…då kan det gott vänta. Mycket stress beror på hjärnspöken där folk lägger för stor vikt vid skitsaker och ägnar för mycket tid åt detaljer som inte adderar särskilt mycket till slutresultatet. Good enough räcker – allt annat är polish som bara slösar tid.

  5. Viveca Hansen skriver:

    Tack för ditt inlägg om prestationsångest. Har precis kraschat in i ”väggen” o känner mig ensam o har massa ångest. Känns skönt att läsa om att jag inte är ensam. Läs gärna på min blogg om min resa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s