Begreppen HEN och EN

Vet ni, jag har en lång lista med blogginlägg jag vill skriva (alltså extremt lång). Ett av de inläggen jag har haft på den där listan hur länge som helst är just att skriva om min syn på begreppen hen och en.  Och nu är det dags. I egenskap av copywriter, skribent, språknörd osv så gillar jag verkligen moderniseringar av språket. Jag gillar att vi hela tiden får in nya ord och begrepp, att språket är någonting levande och föränderligt. Precis som att tiden och världen är föränderlig.

Därför hade jag inte svårt att acceptera och anamma begreppet HEN när det slog igenom stort för några (? jag har svårt att hålla koll på tiden) år sen. Jag har däremot haft svårt att förstå varför folk varit så kritiska mot begreppet. Jag får för mig att många har föreställt sig att begreppet hen ska bidra till att könsneutralisera alla människor, att det typ inte längre ska vara okej att vara kvinna eller man. Jag uppfattade det i stället direkt som ett praktiskt begrepp rent funktionellt. Inte ett begrepp för att ersätta han eller hon, utan ett begrepp som i text förenklar en generalisering när man vill säga ”hon eller han”. Alltså:

Hen kan ju vara en person som varken är man eller kvinna, men det användningsområdet är mer ovanligt.
Vanligare är ju att helt enkelt bara använda det i sammanhang då man annars skulle ha skrivit ”om han eller hon vill så kan han eller hon välja trapporna i stället för hissen”. Där blir det helt enkelt smidigare med ”hen”, när man inte pratar om någon specifik person utan bara en random människa i största allmänhet. Jag ser det alltså som en språklig förenkling som enbart är positiv och rätt smidig att ha. ”En konstnär måste välja om hen vill måla eller strunta i det”. Ungefär så.

Så till begreppet EN, i betydelsen: ”Det är valfritt att sjunga med i sången eller inte. En får välja själv hur en vill göra.” Många i min omgivning har anammat detta begrepp med samma självklarhet som de anammade hen (enligt min förklaring ovan). Själv har jag haft betydligt svårare med ”en” och därför fortsatt använda ”man” (”Man får göra som man vill”). Betyder det här att jag plötsligt förvandlats till en språkkonservativ reaktionär knäppskalle? Nä absolut inte! Dels är det att en låter så dialektalt i mina öron. Dels att jag inte ser ett behov av att byta ut begreppet ”man”. I den fantastiska boken ”Kära Liv och Caroline” av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli (om du av någon outgrundlig anledning inte lyssnar på deras podcast ”En varg söker sin pod” så börja OMEDELBUMS!) hittar jag ett citat som jag gillar:

Liv: ”Jag tycker också att ‘hen’ är ett bra ord, som dessutom fyller en språklig lucka. Att säga ‘en’ i stället för ‘man’ är dock inte självklart progressivt, det finns feministiska språkkonsulter som menar att ‘man’ redan är könsneutralt, i meningen att det i språkförståelsen omfattar både män och kvinnor. När man syftar på en man måste man ju lägga till ‘en’, för att förstå att det är ‘en man’ istället för det allmänna ‘man’. Genom att använda ‘en’ så polariseras däremot ‘man’ på ett onödigt sätt och gör ‘man’ till något som enbart syftar på män. Det är komplicerat att modifiera språket och det är inte självklart så att man gör rätt när man gör det. Att till exempel säga ‘fittbärare’ istället för ‘kvinna’ är att på ett onödigt sätt understryka kopplingen mellan genitalier och könstillhörighet, vilket gör språkförändringen idiotisk och bakåtsträvande”.

Och detta citat på samma ämne, av Caroline:

”Jag tänker mig språket som ett fält att rumla runt på. Ska vi sätta kyskhetsbälte på hen som springer? Kväva ängen? Det må låta högtravande. Men all form av fascistoid stämning i närheten av konst är alltid dålig. För att konst och språk ska få vara fritt, måste man få göra vad fan man vill. Våga göra vad fan man vill, utan att för den skull bli ifrågasatt en millimeter på sin värdegrund. Om det innebär att skriva ‘man’ för att komma nära en gudomlig sanning i poesin, så måste man få göra det. Man måste få treva, utan att en ostkupa av mörker och moral sänks ner över en.”

Jag avser alltså att fortsätta använda hen när jag finner det passande, men ordet en kommer jag med gott samvete även i fortsättningen att välja bort. Man gör som man vill, right? Dock tycker jag det är väldigt intressant att även diskutera sådana här fenomen, så jag vill inte att den här texten betraktas som ett försvarstal utan snarare ett litet inlägg i diskussionen.

Vad tänker du?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Begreppen HEN och EN

  1. Agneta skriver:

    Jag håller helt med dig!

  2. Carro skriver:

    ”Hen” köper jag rakt av. Är ett lysande pronomen som du beskriver det i din text.
    ”En” har jag precis som du haft svårare för. Jag har också placerat det dialekt-facket, men i och mer att det har blivit mer frekvent, så går det bättre och bättre. Kan inte komma på att jag har använt det själv i varken tal eller skrift.

  3. AM skriver:

    Intressant att du tagit upp detta! Jag har väldigt svårt för båda. Jag skriver hellre om en mening för att undvika att behöva använda ”hen” eller så skriver jag ”hon eller han”. Konservativt? Må så vara. Man får göra som man vill 😉

  4. Sanna skriver:

    Jag har MYCKET svårt att ta texter med ”en” i seriöst, i mitt huvud läser jag det på bred småländska och hela texten blir som tagen ur ett avsnitt Emil i Lönneberga… Men det är väl en vanesak kanske 🙂

  5. Emma skriver:

    Jag tror att vi är på samma linje.
    Hen: Jag var ganska snabb med att börja använda det, istället för ”hon eller han” och inte minst för att jag stör mig på att folk så ofta tänker ”han” när man säger läkare eller chef. För mig är hen ett könsneutralt ord men jag har lite svårt att förstå folk som inte kan ta det som en abstraktion utan tror att det syftar på nån könlös/androgyn varelse, så är det ju inte utan grejen är att man inte vet (om chefen är en man eller en kvinna).
    En: Har jag jättesvårt för på det sätt som folk börjat använda det. Tycker också att det är dialektalt plus att jag alltid sett ”man” som ett neutralt ord, motsvarande ”one” på engelska.

  6. Katarina skriver:

    Jag är ju smålänning så ”en” finns redan i mitt vokabulär, även om jag efter mer än 20 år i Sthlm gått över till ”man” mer och mer.
    Hen är ett jättebra ord! Har aldrig gillat att behöva skriva han eller hon. Jag har då försökt med människan, men det låter kritiskt. ”Den där människan” är ju något som används för att beskriva någon man anser galen, oförskämd eller jobbig. 🙂 Jag är väldigt språkintresserad och älskar språkets utveckling. Jag tror att de flesta som gillar språk inte har ett problem med ett nytt ord utan det är de som redan är ordfattiga som har svårt att ta till sig ett nytt ord…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s