Går det att kombinera feminism och viktprat?

För mig är feminism någonting inkluderande och enbart positivt, åtminstone såsom jag väljer att tolka feminismen. Och en av mina stora hjärtefrågor är ju skönhetsideal, att det ska vara ok att vara tjock (om man vill) osv. För mig är det också någonting feministiskt, att värna och kämpa för alla kvinnors rätt till sin egen kropp. Sjukt basic men sååååå långtifrån uppfyllt i dagens samhälle. Jag älskar verkligen bodypositive-rörelsen som bara växer och alla fantastiska personer som visar upp sina icke-normsmala kroppar i sociala medier, sådant påverkar i allra högsta grad hur vi ser på kropp och skönhet. Det tar sig in i våra djävulska vrår som vibrerar av kroppshat och smalhets. Det kroppspositiva tar sig in där och lägger sig som en trygg hinna ovanpå allt det negativa. Men det tar tid, den där negativa hinnan har vi ju hunnit bygga upp till monstruösa höjder under alla dessa år. Det tar tid men det går!

Så till dagens ämne: Det kroppspositiva perspektivet känns för mig helt naturligt feministiskt. Att inte värdera en smal kropp högre än en tjock och att jobba bort de fördomar man har om tjocka personer (jag har faktiskt inga fördomar om tjockisar men så är jag ju en själv också!). Jag vill ha en hel värld av småtjejer som växer upp och bara embracar sina kroppar, oavsett om de är oproportionerliga, håriga, tjocka, långa eller spinkiga. Hur går det då ihop med att jag bloggar om min egen viktnedgång? Jag borde ju bara göra massa balla videos och ta massa bilder på dallrande fett och dubbelhakor?

Jag tänker dock att det inte finns någon motsättning mellan min kroppsfeminism och min egen hälsoresa. Så länge jag inte typ vikthetsar eller uppmanar andra att gå ner i vikt (jag skulle ALDRIG göra så) eller skriver negativt om tjockisar generellt, så tycker jag att det är helt försvarbart att jag skriver om min egen vikt- och hälsoresa. Jag berättar min historia och låter er som läser bloggen följa den, samtidigt som jag försöker balansera upp med andra inlägg. Som det här. Men det är svårt, så jag är nyfiken: Vad tänker du?

PS: Innan någon påpekar. Jag har många gånger fått frågan: ”Men du tycker ju att det ska vara ok att vara tjock och att tjocka inte ska diskrimineras, varför håller du då själv på att gå ner i vikt och träna så mycket?” Mitt svar: Skilj gärna på struktur och individ. Samhällsstrukturen diskriminerar tjocka personer. Det tycker jag är fel. Men jag vill själv (individnivå) förändra min livsstil eftersom min övervikt har påverkat min hälsa negativt på olika sätt. Så: Låt den tjocka äta så många kakor hon vill men låt mig också låta bli om jag inte mår bra av det. Det är ganska enkelt egentligen. Men tydligen också så svårt. ❤

 

Annonser
Det här inlägget postades i Fatshaming, Min hälsoresa, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Går det att kombinera feminism och viktprat?

  1. cecilia skriver:

    Jag tycker verkligen inte att du ska behöva ursäkta dig, eller ens fundera på sånt här. Som kvinna är du ju fri att göra precis hur du vill – att t ex träna och banta har inget att göra med att vara eller inte vara feminist, det ligger på ett helt annat plan. Dessutom skulle nog ingen ifrågasätta en kille som vill leva sunt. Tack för jättebra blogg!

    • Jessica Johansson skriver:

      Tack för din fina kommentar! Men jag tycker detta är superviktiga och intressanta frågor så jag funderar gärna på dem. 😀 det är viktigt att det görs också.

    • Linda skriver:

      Det känns lite som att din definition av att vara sund är att vara smal. Att vara tjock är inte alltid detsamma som att vara osund. Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg.

  2. moa skriver:

    Jag tycker att du har helt rätt i det du skriver, och jag är i en liknande situation. Jag är överviktig och vill gå ner i vikt, samtidigt som jag är feminist (fast frågan kan så klart gälla män också) och tycker att folk självklart har all rätt att vara hur överviktiga de vill utan att bli dömda och diskriminerade för det.

  3. Helvetet i alltihop är för mig är att jag blir fet av godsaker och grannen blir det inte. En sanning jag inte kommer överens med. Jag VÄLJER inte att vara fet för att jag tycker det är ok. Det är min KROPP som väljer att bli FET när jag äter samma som min granne. Så jag får gå och sukta och låta bli och gå emot mitt sug. Grannen slipper. Grannen ser likadan ut år efter år vad hen än trycker i sig. DET är vad som gör mig förbannad. INTE vad samhället säger eller tycker.

  4. Katarina skriver:

    Haha!! Gu vad folk är ologiska! Typ: om du är för homoäktenskap, varför gifter inte du dig med en av samma kön? Eller: om du är för individualiserad föräldraförsäkring, varför har du inte skaffat barn för att sedan dela lika? Eller: om du är för jämn könsfördelning i styrelser, varför sitter du själv inte i en styrelse?
    Det är så dumt så klockorna stannar…
    Självklart är att vi är emot diskriminering, oavsett anledning (kroppshydda, kön, etnicitet osv). Det betyder inte att vi alla måste bli funktionsnedsatta, svarta, tjocka, muslimska flator med astma & allergi för att kunna stå för den åsikten! 🙂
    Att döma människor enkom på deras val av livsstil finns det en hel drös av folk som gör, tyvärr. Det är därför vi har fenomen som nazism, fascism, elitism osv.
    Du väljer att skriva om din omläggning av livsstil. Varför det nu skall störa någon öht finns det ingen logisk orsak till så det är inget du behöver fundera över. Det finns liksom inget rimligt svar att söka. Missunnsamhet, kanske. Nåväl, låt det inte bli en smolk i din bägare.
    Fortsätt du så som du har gjort hittills; du har visat oss hur du har utvecklats i ditt tänkande kring hälsosam livsstil. Du har visat hur du var en ”invandrare” i hälsosamma landet och hur konstiga vissa saker tedde sig för dig, men som du sedan har anammat allteftersom du har provat på nya saker. Du har visat oss hur det går att utvecklas och ta in nya kunskaper och erfarenheter om man bara gör sig öppen för dem och ödmjuk nog att inte lägga prestige i att ens val måste försvaras, utan att andra kan ha gjort bättre val och att det går att tänka om och göra annorlunda. Dessutom på ett livsbejakande och positivt sätt. Du är fantastisk! ❤

  5. Kate skriver:

    Känner igen mig i dilemmat. Vet hur mycket bättre jag mår när jag går ned mina 10 kg (som har en osviklig förmåga att smyga sig på igen), men avskyr, avskyr, avskyr att lägga tid på att tänka på mat, motion och hälsa. Delar av vardagen upptas av veckotidningspräglade tankegångar, vilket stjäl energi från annat. Tid och engeri som många män i stället tycks kunna lägga på jobb, liv, fritid och, typ, ta över världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s