Hur ska en läkare bemöta en tjock person?

Jag fick en så viktig kommentar på mitt inlägg ”Saker jag fått höra för att jag är tjock” (typ ett av de inlägg som fått mest uppmärksamhet inklusive att expressen gjorde en grej av det. 😀 ). Hursomhelst, enough with the not so humble brag. En blivande läkare (underbar sådan, uppenbarligen, som ens tänker så här) skrev häromdagen:

Jag funderar mycket över det här. Kommer snart att jobba som läkare och vet liksom inte hur jag ska ta upp det här med övervikt/fetma.

Det jag tänker är att jag vill kunna ta upp det av omtanke för patienten, liksom att erbjuda den hjälp sjukvården har att ge. Att jag inte vill att personen framför mig ska dö ung eller få en stroke eller nåt annat farligt. Hur tar jag upp det utan att kränka personen? Jag tycker att det är svårt. Nån som har tankar eller tips på det?

Mitt svar, som helt utgår ifrån mitt eget perspektiv och är högst subjektivt:
Som sagt, så fint att du ens tänker så här! Wow! Jag får för mig att det finns många läkare bara ser valkar och sjukdomar när de har en tjock person framför sig. Jag har själv tyvärr flera dåliga erfarenheter av läkarbesök och vet att jag inte är ensam om det. Värst var typ när jag var på en akuttid hos en gynekolog (inte min vanliga gynekolog) för helt andra problem. Och hon tog upp min vikt direkt och sa flera obehagliga saker som jag fortfarande inte har lyckats skaka av mig. Jag har även hört om andra som varit hos läkaren för förkylning eller dylikt och läkaren tar upp övervikten. Direkt. Per automatik. Det får inte patienten att må särskilt bra, utan i stället känna sig utpekad. Enligt mig är det här inte ett seriöst bemötande utan en form av fatshaming. För låt oss konstatera: En tjock person vet att hen är tjock. Och att det kan leda till allt möjligt. Jag lovar och svär att det är så. En tjock person blir om inte annat påmind om det faktumet titt som tätt. Vidare, en tjock person kan ändå vara otroligt hälsosam – referenslitteratur: Julia Skotts ”KROPPSPANIK” samt gärna mitt inlägg ”Myter om tjocka människor”. Många överviktiga har provat ett antal dieter eller på annat sätt lärt sig om kost och hälsa. Inte alla. Men många. Övervikt har mycket sällan att göra med lathet eller dålig karaktär. Ofta finns andra underliggande orsaker, precis som en annan klok läsare svarade på din kommentar. Vi har också fenomenet skinny fat – smala personer som lever ohälsosamt men där det inte syns på utsidan. Alla varianter finns och som läkare bör du främst bemöta det problem personen söker hjälp för. Du ser inte på en smal person om den lever hälsosamt/kan mycket om kost, precis som att du inte ser det på en tjock person. Det vet du naturligtvis oändligt mycket mer om än vad jag gör, men ändå.
Tänk om den tjocka personen precis har kämpat i flera år och gått ner tjugo kilo. Eller om personen tränar fyra gånger i veckan på gym och promenerar varje dag. Eller har en ätstörning eller sockerberoende som hen kämpar med hela tiden. Det är ju himla känsliga frågor med kropp och sådant, kanske mer för kvinnor. Själv är jag fortfarande tjock men äter typ som en hälsoguru sen början av februari och tränar massor sen ett år tillbaka. Och har jojobantat sen jag var 13 år (är 31 idag) och kan mycket om kost, hälsa, näring osv. Sådant här tar ju sin tid om man har många kilon att släpa på. Och så sjukt mycket sitter i tankarna. Om man då söker för något helt o-relaterat till sin övervikt och läkaren direkt tar upp den, så kan det kännas lite som ett sting i magen. Som att det är allt man är, på något vis. Eller tänk om personen faktiskt trivs med att vara tjock – det måste också vara okej. Ett val som en människa har rätt att leva efter utan att ideligen få det påpekat för sig hur farligt det potentiellt kan vara. Jag tror att jag tränar och äter bättre än de flesta i min omgivning numera (eller hehe, jag vet det faktiskt) men det syns inte på mig ännu för den som inte vet hur jag såg ut förut.
Därför tänker jag så här: Om personen söker för hosta eller förkylning eller gudvetvad, då behöver du inte ta upp övervikten överhuvudtaget. Om personen söker för sin övervikt eller dåligt ätbeteende eller visar sig ha högt blodsocker eller blodtryck eller ledproblem orsakade av övervikt – då kan du naturligtvis på ett omtänksamt sätt fråga om personen vill ha hjälp av dietist eller liknande. Men kunskapsbrist är sällan anledningen till att en människa är tjock. Jag tycker du har kommit så långt redan som tar upp den här frågan i min blogg, och tror att du med den empatin kommer bli en helt fantastisk läkare. För det vill jag verkligen poängtera, majoriteten av läkare jag har träffat i mina dagar HAR varit helt fantastiska. Tyvärr tenderar ju den där lilla procenten (som inte tycks kunna sluta stirra på min tjocka och o-gravida mage) att fastna hårdare i minnet än de många underbara läkare som finns och som ger mig hopp om sjukvården.
Mitt svar är skrivet med hundra procent kärlek och respekt så jag hoppas att jag inte låter hård. Det är i så fall inte meningen. Tvärtom! Det här är också bara mina egna reflektioner. Jag känner nästan att jag inte har rätten att svara riktigt men eftersom du frågar så delar jag med mig av mina tankar kring något jag tänkt på mycket. Någon annan kanske har något helt annat svar eller helt andra tankar.  Jag kan också rekommendera avsnittet av P1:s Kropp & själ – ”Måste tjocka skämmas?”
Vad tänker ni andra? Och vad tänker du, blivande läkare, om mitt svar? ❤ Fortsätt gärna samtalet i kommentarsfältet, det här är knepiga frågor.
Annonser
Det här inlägget postades i Fatshaming, samhällskritik. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Hur ska en läkare bemöta en tjock person?

  1. FIT by Emma Hå skriver:

    Jag tänker: om det kommer en tjock patient och klagar på halsfluss så skyll inte på fetman. Kommer det en person som klagar på hjärtflimmer eller ont i knäna, så undersök OM det kan vara relaterat till fetman, inte anta att det beror på den. Eller gör mätningar helt enkelt och använd inte ögonmåttet: ta blodsockret, levervärden, vikt och vita blodkroppar samtidigt. Ta upp de värden som ligger illa, exempelvis. Om någon har lågt järnvärde pga en felaktig diet är det ingen som tar illa upp, men om någon har för hög vikt så blir man arg. Ta dock inte ut sorgen i förskott: kolla så att människan är frisk innan du börjar påpeka vikten. Ligger blodsocker, blodfetter osv högt så är det anledning att ta upp fetman. Söker man för halsfluss och är frisk i övrigt så låt det vara.

  2. Therese skriver:

    Jamen precis. Håller med i allt. För ett gäng år sedan gick jag till vårdcentralen. Hade haft mycket hög feber och ont överallt inkl huvudet i en vecka. Bara ta sig till läkaren var en pärs. Det visade sig att min sänka var hög så nån slags infektion hade jag. Då började min läkare istället prata om min vikt och att han kunde skriva remiss så jag skulle få hjälp med den. Jag avböjde. Angående det jag sökte för fick jag inget svar utan blev hemskickad. Det tog en vecka till innan jag blev någorlunda frisk men jag var dålig länge efter. Jag undrar fortfarande vad jag hade för sjukdom… efter den incidenten bytte jag läkare. en normalviktig kollega fick precis samma symtom strax efteråt. Hon blev inlagd på sjukhus i några dagar. Fick mediciner och sen blev hon deltidssjukskriven i några veckor för att öht orka jobba. Men tjocka jag kämpade på. Hade det hänt idag hade jag hävdat min rätt. Men då skämdes jag för mycket plus att jag var så sjuk att jag inte orkade kämpa.

  3. Madde skriver:

    Vi kan aldrig försvara en övervikt. Det är inte bra för vår hälsa. Jag har själv varit överviktig (BMI på 33) Jag har stött på det mesta. Allt handlar om hur man säger det. Vägde ca 70 kg och då klagade en läkare på att jag var fet därför hade jag ont i axlarna. Det var bullshit. Hade högt blodtryck och det kan bero på min livsstil. Det påpekade också en läkare rätt brutalt. Tack vare honom ändrade jag allt och blev normalviktig ( men lite svårt att hålla det) Någonstans måste man tåla att höra att man har en felaktig livsstil, men man kanske måste få hjälp med det också. Inte bara få höra att man är fet. Något som gör mig ännu mer tokig är läkare som inte vill hjälpa mig pga jag är kvinna. Hostar jag beror det på det, har jag infektion i kroppen beror det på det och en man skulle aldrig bli bemött på det sättet.

    • Therese skriver:

      Ja men visar det sig att man har en åkomma som beror på övervikt så kan ju läkaren ta upp det (på ett bra sätt – vikt är en känslig fråga). Men söker man för nåt annat så är det ju ett hån att läkaren fokuserar på vikten och att läkare ska vara nån slags hälso-Messias det betackar i alla fall jag mig för. Som Jessica beskriver så är ju de flesta överviktiga mycket väl medvetna om sin övervikt och dessutom mycket kunniga inom område mat och träning eftersom många försökt gå ner i vikt både en och två gånger. Att en läkare dessutom kommenterar det gör det knappast bättre för de flesta. Fatshaming kan snarare bidra till t ex en ovilja att söka vård.

  4. Emma skriver:

    Jag jobbar med förändring i företag och kommer att tänka på några saker: Alla människor vill bli sedda och lyssnade på. Man måste möta folk där de befinner sig. Det som har absolut bäst effekt för förändring är positiv förstärkning. Dvs att inte klaga på det som är fel utan att berömma och förstärka det som en person gör rätt.

  5. Nanna skriver:

    En liknande situation. Hur ska en skolsköterska prata med föräldrar om barns övervikt? Någon som har erfarenhet?

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag skrev en gång ett inlägg om tjocka barn men är ju varken förälder eller skolsköterska så någon annan smart läsare har säkert ett bra svar här! Men här är inlägget om du är nyfiken! http://blogg.amelia.se/jessicasviktigamal/2015/08/04/onskeinlagg-vad-ska-du-gora-med-ditt-tjocka-barn/

    • Nanna skriver:

      Det var ett fint inlägg. Jag tycker om att du skriver så tillåtande kring barnen.

      Samtidigt är det ju så mycket lättare för ett barn att ”gå ner” i vikt än vad det är för oss vuxna. Barnen behöver ju egentligen inte ens gå ner utan bara stå still i vikt och växa på längden.

      Men det krävs ju att man som förälder får reda på vad man kan göra. Och besöken hos skolsyster är ju i första hand just längd och vikt.

      Jag tycker att det är så svårt.

      Precis som du skriver önskar man ju som vuxen aldrig lägga mer börda på barnet. Men lösningen finns ju så inom räckhåll.

      Ett av mina barn var uppe på fetma i BMI då hon var fyra år. Idag är hon sex år och närmar sig normalvikt. Inte en dag har hon bantat. Men jag har som mamma fått skärpa mig och ge nyttiga alternativ till henne.

      Barn ska från ca tre år till skolåldern genomgå en såkallad successiv avsmalnande. Babys och småbarn ska vara knubbiga för att sedan drastiskt avsmalnande till sjuårsålder. Men det är svårt att riktigt ha koll där som förälder. Ja för mig var det så. Två av mina barn har å andra sidan varit allt för smala för att vara ”godkända” och två har varit bra.

      Det jag tänker är ju att jag som förälder VILL veta hur mitt barn ligger till utan att barnet skuldbelägga. Och om det behövs så vill jag som förälder ha tips och råd.

      Men hur ska det göras?

  6. julia skriver:

    Kul att frågan tas upp! Det här är något jag också tänkt mycket på som blivande läkare. Har sett många skräckberättelser på internet om hur tjocka blir bemötta av läkare och jag tycker det är väldigt lärorikt att läsa igenom detta. Jag håller med om att det är galet att ta upp vikt i ett läge då det inte är relevant alls, och natuligtvis bör man alltid ta upp det på ett snyggt och sakligt sätt. Men jag tycker det känns lika fel att inte våga prata om övervikt, för det är ett hälsoproblem.

    Du skriver att många överviktiga vet om att de är det och att de blir påminda om detta på daglig basis. Jag tänker att det måste vara skillnad på om en läkare säger detta, jämfört med random signaler från samhället. En läkares syfte (får man hoppas) är ju att hjälpa sin patient, inte för att hen skulle se snyggare ut med 10 kg mindre på kroppen. Dessutom tänker jag att en läkares ord har en annan tyngd än vad en random person på gatans ord har. Därför tänker jag att det är viktigt att våga ta upp frågan.

    Och att kunskapsbrist sällan är ett problem vet jag inte om jag håller med om. Jag tror att det finns MÅNGA brister i kunskap gällande kost och motion i befolkningen. Och då menar jag bland alla kroppstyper. Men även om det är som du säger så finns det ju ändå de där fåtalet som kanske behöver lite extra vägledning och i dessa lägen går det inte att utgå från att ”majoriteten vet ju så då skiter jag i att ta upp det”.

    Jag vill gärna kunna ha en öppen och rak dialog med patienter, men såklart inte att de ska ta illa upp eller bli kränkta. Egentligen är det nog inte så svårt, men jag vet ju av egen erfarenhet att läkare inte alltid är de mest socialt kompetenta och att det finns fördomar mot tjocka som lyser igenom. Jag måste dock säga att det känns som att denna problematik tagits upp en del under utbildningen hittills (förvånadsvärt nog!) så förhoppningsvis kanske det blir bättre med framtidens generation läkare.

    Hoppas ni förstår hur jag tänker, och dela gärna med er om ni tänker något annat! Jag tycker det är en väldigt intressant diskussion.

    PS. jag tycker din blogg är grymt bra och inspirerande Jessica! Du verkar som en himla go tjej!

  7. Frida skriver:

    Hej!
    Jag är idag kraftigt överviktig och har ett BMI på över 30. Jag har träffat många läkare men inte en enda har kommenterat min vikt eller frågat om den. Tyvärr, tycker jag. För 2 år sedan vägde jag 70 kilo mindre än vad jag gör nu och hade ett BMI på 12. Jag låg på sjukhus med näringsdropp och bestämde mig för att lämna anorexin och börja äta. Och jag åt, och åt och åt.
    Jag blev inte kvitt ätstörningarna, jag bytte den ena mot den andra. Nu skulle jag uppskatta om en läkare tog sig tid och frågade om min vikt. Alla som är överviktiga har naturligtvis inte en ätstörning men några har det, och på grund av det tycker jag att man kan fråga. Kanske kan många fånga upp de som använder mat för självmedicinering?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s