Britney Spears & co

Jag hörde ett väldigt intressant avsnitt av Jan Gradvalls podcast, om Britney Spears. Det fick mig att fundera en del på mitt eget musiklyssnande och min syn på vad som varit musik jag gärna flashat med att jag lyssnat på och sådan jag gärna lyssnat på men inte flashat med. Det är ju fjantigt det där egentligen, men under de ”formativa åren” var sådana identitetsmarkörer oerhört viktiga. Jag är fortfarande mycket för identitetsmarkörer för den delen, är ju inte direkt typen som har enfärgade kläder och är diskret. (Fast vid närmare eftertanke är förstås även det en tydlig identitetsmarkör). Men ängsligheten dämpas med åren och idag är jag inte rädd för att säga att jag nog alltid har lyssnat lika mycket på listpop som på svår musik.

Mina spellistor har alltså alltid innehållit ungefär lika delar musik av olika slag. Iggy Pop, David Bowie, Patti Smith, Ola Magnell, Pink floyd, Kent, Hole, CocoRosie, Stefan Sundström, Hoola Bandoola band, Thåström, Radiohead osv å ena sidan – dvs musik som kanske brukar betraktas som politisk/poetisk/lite svårare/allvarlig. Britney Spears, 60-talspop (i stil med ”Be my baby”, Destiny’s child, Spice girls (! de har ju verkligen fått en feministisk revival på sistone, btw), Linda Pira, Sean Paul, ABBA, gamla slagdängor från 60-talet, kommersiell hiphop osv å andra sidan. Jag lyssnar väldigt mycket på musik varje dag och har gjort det hela mitt liv. Och blandningen har alltid varit mellan just hitlåtar (just nu går t.ex ”Worth it”, Kartellen, Beyonce, ”Cheap thrills” osv varma) och svårare musik. Det här är ju helt naturligt, de flesta mår nog bra av en blandning även om jag aldrig lyssnar på kommersiell radio eftersom jag är ganska picky med vad jag gillar.

Ändå har det alltid betraktas som lite ”sämre” att lyssna på till exempel Britney Spears. Förutom att slutshamingen har gått varm (läs gärna mitt inlägg om slutshaming) så har musiken betraktats som banal. En teori som kom upp i avsnittet av Gradvalls podcast om Britney Spears var just att det ofta varit vita medelålders män som fått plats att skriva om musik och därmed bestämt vad som betraktats som bättre och sämre. Och då kanske unga poppiga tjejer med unga poppiga tjejer som publik inte har stått lika högt i kurs som en svår popkille med sorgliga texter och gitarr. Det här är ju att generalisera, men ibland krävs generaliseringar liksom för att få fram en poäng. Jag älskar när sådana här gamla värderingar slås överbord och tiderna förändras. Jag vet fortfarande många kretsar där man inte gärna skulle skylta med om man satt hemma och lyssnade på senaste listettan, men fine for me, så länge jag slipper umgås i sådana kretsar. Jag har alltid älskat Britney Spears, ända sedan hon var en 16-årig tjej och släppte sin första singel. Och jag tycker hon är värd att uppskattas för den skickliga och intelligenta artist hon är, full av talang och fantastiska låtar som ingen kan låta bli att sjunga med i. Även om vissa kanske gör det i smyg. 

Vad tänker du?

Annonser
Det här inlägget postades i Kultur, samhällskritik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Britney Spears & co

  1. Loppan skriver:

    Nu är det ju inte Britney som gör låtarna. T ex svenska Max Martin skrev baby one more time åt henne. Hon är kanske mest en ” produkt” som många andra pojkband t ex som kan sjunga och är snygga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s