Dessa viktnedgångsmetoder har jag provat


Det är dags för lite nya bilder igen – mitt ständiga mål är att bli bättre på bilder på mig i bloggen. Men nu får det bli denna som har ett par veckor på nacken!

Som trogna läsare vet är jag något av en dietexpert. Alltså i meningen: HAR PROVAT ALLA DIETER. Med samma idoga hoppfullhet i blicken har jag satt mig in i metod efter metod. Ofta har jag gått ner i vikt. Eufori och glädje, konfetti och fanfarer. Nya kläder och nu jäklar… eller? Jag har hållit min nya vikt olika länge men faktum har alltid kvarstått: Förr eller senare har jag börjat gå upp igen. And up we go! Och slutat röra på mig och bara släppt allt. För att jag har kört för hårt, för mycket. Det tär på psyket att köra för hårt. Ett år, två år, ibland tre. Sedan har jag hittat en ny metod som med löftesrika reklamord har övertygat mig om att det här ska nog göra susen ändå.

Jag är långt ifrån ensam om den här historiken. Jag delar den med många andra människor och samtidigt har vi en hel bantningsindustri som tjänar multimiljoner på tjockisarnas hopp och längtan. Det här har jag skrivit om förut. Sedan lång tid tillbaka har jag lovat mig att aldrig mer köra en quick fix-metod. Aldrig, oavsett vad. Vägen har varit sjukt snårig av den anledningen. Det är lätt att hitta ett koncept och följa det slaviskt. Det är svårare att lära sig laga mat, acceptera att det måste ta tid, börja gilla att träna, ställa om hela sitt tänk, inse att en förändring måste vara hållbar för livet osv. För mig tog det först ett år och sen ytterligare nästan två år – ända fram till februari i år – innan jag var redo för min verkliga förändring. Det vet ni ju. Idag tänkte jag berätta lite om vilka metoder jag faktiskt hann prova!

Obs att jag inte kritiserar någon som kör någon av dessa kosthållningar/metoder. Alla måste hitta sin egen väg. Jag bara pratar utifrån min erfarenhet. Jag är heller inte ute efter att smutskasta något varumärke. Det som inte funkar för mig, funkar för någon annan.

Pulverdieter
Ja, hörni, en gång körde jag en pulverdiet i TIO VECKOR. Bara pulver och vatten. Vatten och pulver. Kräkas  lite i munnen för att pulvret smakar så vedervärdigt illa. Bli lite snurrig sådär men ändå vara så hoppfull och euforisk att man ba KÖR. Pulver. I tio veckor. Nämen alltså, usch. Jag höll faktiskt den vikten i kanske ett år. Sen bar det kraftigt uppåt och tog tid innan jag fick ork att hoppa på något igen. Jag har även kört pulverdieter i kortare perioder men sist jag provade (för fyra år sen kanske?) så kräktes jag faktiskt första dagen. No joke. Pulvret var så äckligt! Det slutade med att jag gick till ett kafé och åt en riktig brakmåltid full av carbs och avslutade det hela med en påse ostbågar samma dag!

Räkna points
Jag har provat att räkna points och gå och väga mig en gång i veckan. Många gånger. Första gången var jag väldigt ung. Fjorton-femton. Det har funkat riktigt bra för mig i kortare perioder och är väl en av de sundare metoder jag provat. Inget är förbjudet, ät lite av allt. Jag gillar verkligen det tänket och tror att gemenskapen kan hjälpa många. För mig funkar det inte så länge eftersom man också får äta socker och det har gjort att det ändå har slutat med att jag har tröttnat på att räkna points och fokuserat mer på sockret i stället…! Plus att jag tror det är svårt att hålla metoder som kräver att man håller sådan koll i långa perioder.

Bantningspiller
En gång fick jag bantningspiller utskrivet av en läkare. Jag minns inte ens vad det hette nu men hon sa att det skulle minska hungern och ge stor viktnedgång. Jag var lika hungrigt som vanligt och gick inte ner ett gram. Diss på den!

Räkna kalorier
Med allehanda appar och metoder har jag i olika perioder – många gånger under mitt liv – provat att räkna kalorier. Det har också gett kortvariga resultat men alltså, på riktigt, vem tusan orkar sitta och räkna exakt ALLT man stoppar i munnen i längden? För mig har det inte känts som en sund livsstil. Det har resulterat i att jag blivit helt obsessed och ångestaktig och ältande i förhållande till mat. Till slut har jag tröttnat och sakta slutat regga min mat och då går det ju bara åt ett håll i slutändan – up in the sky (på vågen, vill säga).

LCHF
Jag körde LCHF i kanske 8-10 månader för ett antal år sen. Uteslöt carbs, åt massa ost och grädde och sådant. Jag har nog aldrig egentligen varit en ost-och-grädd-människa, det är liksom inte där mina cravings finns. Det kändes därför inte som ett lustfyllt och fräscht sätt att leva, plus att jag till slut inte kände mig lika skarp osv. Mådde inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag gick nog ner kanske 15 kilo under den tiden. Sen gick jag upp mer än så.

SLUTSATS
Alla dessa metoder tog mig ingenstans. Jag vet att många blir oerhört hjälpta av att hålla sig till en kosthållning, som LCHF. Men it just doesn’t do it för mig. Det tog mig sjutton år av jojobantande innan jag hittade min egen väg, som inte är en metod utan en livsstil. Lära mig laga mat, hitta inspiratörer, träna sådant jag gillar, låta det ta tid, äta färgglad och smakrik och lustfylld mat utan att räkna kalorier. Det enda jag plockat bort är som sagt bröd, ris och vanlig pasta (och i viss mån bulgur men det äter jag ibland) och rena sötsaker. I övrigt är allt tillåtet. Och äter jag någon gång bröd eller pasta så är det inte hela världen, så länge jag hoppar på tåget vid nästa måltid igen. Så här känner jag att jag kan leva resten av livet. Ibland blir det varm mat, ibland matiga sallader med röror, ibland LCHF-aktig mat och ibland bara ”vanlig” mat som potatis med lax och crème fraîche. Det känns tillåtande, lustfyllt, positivt och snällt mot mig själv.

Och härmed avslutar jag den här galet långa texten. Följ gärna min mat och träning på instagram-kontot jessicasviktigamal, här!

Vilka metoder har du provat? Eller, om du har hittat ditt sätt – hur ser det ut?

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa, Viktnedgång och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dessa viktnedgångsmetoder har jag provat

  1. karin skriver:

    Åh, som jag provade under ett tag.
    Pulver jajamen. Så tråkigt och så äckligt och inte höll det ju såklart heller.
    Atkins när det var så populärt för kanske tio femton år sedan. Alltså, jag blev riktigt fysiskt sjuk av den metoden. Jag svimmade nästan. Var hekt nedbruten i kroppen. Den bara darrade och gick som in i chock. Så den metoden varade inte länge.
    Sedan har jag mest kört på att svälta mig och hetsäta och spy. Funkar finfint om man vill gå under psykiskt.
    Nu räknar jag kalorier och det funkar faktiskt bra för mig. Jag vet på ett ungefär vad det mesta innehåller och jag kan variera mig.
    Nu beror ju min viktpendling till stor del på vad man för tillfället satt in för medicin på mig men ändå. Jag vet att jag i grunden är en egentligen i andras tycke för smal människa. Fick tom gå till skolsköterskan för att jag var för underviktig. Men så blev jag sjuk och hamnade på barnpsyk och där fick jag mediciner. Så byggdes min vikt på och därmed också allt detta självhat och alla dessa försök med destruktiva bantningsmetoder. Om samhället inte var så smalfixerat kanske det hade varit lättare. Egentligen tycker jag själv att det är fint med kurvor på en normal eller kort kvinna. Bara inte på mig själv då jag är 1,80 cm lång också. Det blir liksom som en vandrande jättebakelse som inte känner sig särskilt kvinnlig längre. Men vore jag typ 1,65 skulle jag inte bry mig så mycket alls med några kilon för mycket.

  2. Liselotte skriver:

    Vettig slutsats 🙂

    Jag har faktiskt aldrig varit särskilt intresserad av olika metoder, men började räkna kalorier för att tappa några kilo (vilket jag behövde). Men jag har alltid varit bättre på att räkna än jag tror och tog i lite för mycket = rasade i vikt, vilket blev triggern för många år som anorektisk.

    Och när man väl lagt in den där kalkylatorn i huvudet är den oerhört svår att ”avprogrammera”, så jag rekommenderar verkligen alla som överväger detta att tänka till… (Fast det kanske på ett sätt är bättre idag när det finns appar = man behöver inte lära sig alla siffror utantill och vänja sig vid att räkna i huvudet…? Även om jag tror att det ofta blir som för dig: att registreringen i sig blir en besatthet…)

  3. Lise skriver:

    Jag har Hashimotos (som dig, tror jag att jag läst någonstans) och har yo-yo bantat i 20 år. Men nu tror jag att jeg funnit MIN metod – talrikmodellen: 1½ knytnäve protein, en halv talrik grönsaker, ½ knytnäve kolhydrat värje morgon (brød, ägg/skyr, morot/broccoli), lunch (kött, grönsaker, lite olja (ingen kolhydrat), kvällsmat (kött/fisk, grönsaker, 1 liten potatis, lite olja ringlat på salladen) – och då träner jag med kvinnor (och bara kvinnor i ett gym som bara är för kvinnor) – interval-step och utomhus träning – mycket humor ock skratt och plötslig älsker jag att träna! – detta ër min metod!! och jag har gått ner i vikt 7.7 kilo från 18 januari till i dag – många hälsningar Lise från Danmark 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s