Då som nu för alltid: KENT!

Ni vet, det finns vissa band eller artister som har en särskild plats i ens hjärta. Som har betytt så oöverstigligt mycket för en. Utan vissa band skulle jag inte vara den jag är. Utan vissa artister skulle tillvaron vara futtigare. För mig hör David Bowie dit. Och Patti Smith, förstås. Och Broder Daniel. Och ett litet antal artister/band utöver dem. Och så Kent. Alla som kände mig när jag var tonåring tänker nog att jag är en ”Kent-Jessica”.

Jag vet egentligen inte varför just det här bandet hamrade sin väg rakt in i min tonåriga själ. Kanske har det med svärtan att göra, melankolin och det poetiska? Jag kunde sitta i timmar med cd-skivans konvolut mellan mina fingrar och följa med längs textraderna medan låten spelades. Jag kunde alla låtar utantill. Det kan jag fortfarande. Jag gillar inte att gå på konserter särskilt mycket, med några undantag: Kent, Lars Winnerbäck, Iggy Pop och Patti Smith. Jag har garanterat inte sett så många spelningar med något annat band som med kent.

I internets begynnelse fanns en community som hette skunk. Mitt användarnamn där: kevlarsjälen (efter en kentlåt). I internets begynnelse fanns också möjligheten att ha en mejladress på kent.nu, vilket jag givetvis hade. Jag fick ett blandband med kents första skiva av en äldre bekant som jag beundrade mycket (jag beundrar henne fortfarande faktiskt) och hela min värld liksom exploderade av intryck. På den tiden fanns inte albumet B-sidor så jag fick kämpa för att få någon att bränna ner kents b-sidor från sina singlar.

Femton år senare handlade jag mat i samma mataffär som Jocke Berg. Även om det där fan-girl-aktiga hade dämpats med åren så ilade det till i hjärtat varenda gång jag såg honom sicksacka mellan hyllorna i matbutiken. Jag visste att han ville bli lämnad ifred, så jag störde honom naturligtvis inte. Men tonerna från någon låt på ”Hagnesta hill” eller ”Verkligen” dök upp i huvudet. Styrkan i den där kärleken.

Igår kom beskedet att Kent lägger ner. De släpper en sista skiva i år, åker på en sista turné i höst och sen finito. Jag är egentligen inte förvånad. Allt kent har gjort har alltid andats kvalitet – omslagsbilder, videos, låtarna, texterna, spelningarna. Att de lägger ner medan de fortfarande är så fantastiskt bra känns därför som ett naturligt steg. Ändå grät jag en skvätt igår när jag såg den otroligt starka videon som bilderna ovan är hämtade ifrån. Snälla se den och på hög volym.

Jag kan inte riktigt förmedla de starka känslorna med den här texten, jag ser det nu. Så jag nöjer mig med att säga: KÄRLEK och tack som fan, kent!

Nu åter till sjukbädden, är så extremt sjuk just nu så det är bäst att ligga ner. Så länge, följ gärna min mat och träning på jessicasviktigamal på instagram. Här! Om du mer föredrar retro inredning, litteratur, kultur och illustrationer så följ min vanliga instagram, jessicaosv. Här!

Annonser
Det här inlägget postades i inspiration, Kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s