Jag har gått ner i vikt på chips och pasta

Ibland tröttnar jag lite på vad jag uppfattar som hälsohets och fatshaming (lära-tjocka-människor-om-näring-och-kost-för-att-man-tror-att-de-inte-vet-sådant-för-att-de-är-tjocka). Eller nej, låt oss ta i från tårna och magkänslan: Jag RUTTNAR på det! Är det på riktigt som folk tror att man måste äta perfekt rawfood för att gå ner i vikt? Okej, let me give you a wake up-call. DET STÄMMER INTE!

Jag har kört massa dieter i mitt liv. Jag är inte stolt över dem. Jag har ju allt som oftast gått upp alla kilona och mer därtill när jag ruttnat på dieten. Det har jag berättat massor om här tidigare. Och därför kör jag ingen diet nu och så får det ta den tid den tar med med- och motgångar. Jag är alltså anti-quick fix-metoder och dieter, det vill jag vara tydlig med. Men en sak har jag ändå lärt mig under de perioder då jag gått ner 20 kilo eller mer (det har hänt flertalet gånger).

Man måste inte äta perfekt för att gå ner i vikt. Man måste inte rensa sin kost från sötningsmedel och grädde och ris och pasta eller ens godis och chips. Vad är det för samtid vi lever i när allt har blivit så extremt när det kommer till kost och hälsa? Allt handlar om mängden. Vill du äta pasta och bröd och chips varje dag så kan du ändå gå ner i vikt, så länge du har koll på mängden. Jag skulle inte rekommendera det men rent fysiskt så går det. Allt annat är bokstavligen talat bluff och båg och ätstörda ljugerier. Sedan är det förstås inte bra rent näringsmässigt att äta chips, det går att fylla dagsintaget med annat som är bättre för kropp och hy osv. Men det går. Den som är inne och petimetrar om något annat, den vet ingenting. Jag vet. Av egen erfarenhet.

Jag har många gånger kört viktväktarna med lyckat resultat (men sen tröttnat och gått upp = ännu en metod för mig) och då har jag absolut ätit pasta och bröd varje dag och ändå gått ner ett kilo i veckan. Jag kommer inte göra det igen, eftersom jag har lärt mig sedan dess (tack vare den här bloggen ❤ ) att det 1. går att äta nyttigare mat som också är godare och mer spännande för smaklökarna och 2. att jag inte klarar av att kontrollera mängden på vanlig pasta eller chips och därför måste undvika det i görligaste mån.

Men jag tänker bara att om en människa blir itutad att hen måste äta helt perfekt för att gå ner i vikt så blir ju projektet desto svårare! Och bilden av mat blir helt skev. Och steget till ett hälsosamt liv blir så sjukt långt och oinspirerande om man tror att man måste äta som i ”Vegorätt” för att gå ner i vikt.

Fram tills för några år sen så har jag i viktnedgångsperioder ALLTID haft undantagsdag på lördagar och ibland fredagar. Då har jag fått äta choklad eller smågodis eller chips och pizza eller så, och har ändå kunnat gå ner ett kilo i veckan för att jag har kontrollerat mängden övriga dagar.

Så jag ville bara liksom sticka upp fingret i samtiden och påminna om det som är sant och som jag har skrivit ovan. Jag tror många behöver höra det. Puh och stön vad upprörd sådant här kan göra mig.

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik, Viktnedgång. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Jag har gått ner i vikt på chips och pasta

  1. Lena skriver:

    Jag håller med, jag har gått ned i vikt på många olika sätt.

    Svårigheten för mig har varit att behålla min nya lägre vikt under en längre period utan att gå upp igen. För mig som sockerberoende har jag fått jobba mycket med att lära mig om min sjukdom och att äta rätt sorts mat som inte triggar, samt att jobba mycket med mig själv och orsakerna till mitt beroende. Nu håller jag vikten. Men den stora förändringen sitter i hjärnan och hur mycket bättre jag mår.

    Ja, jag äter ganska vad många skulle anse strikt, men för mig är det en livsnödvändighet, ett måste för att inte trilla tillbaka. Maten har inte längre så stor plats i mitt liv, och det känns befriande på något sätt.

  2. Lotta skriver:

    Självklart kan man gå ner i vikt oavsett vad man äter. Om du sätter i dig enbart raffinerat socker i mängder som underskrider ditt energibehov så går du ner i vikt. Men det är väl snarare en sund livsstil ‘man’ strävar efter? Och för att nå dit är det kanske lättare att avstå de där födoämnena som triggar kroppens belöningssystem (chips, smågodis mm)? Självklart ska man ‘unna sig’ men jag tror faktiskt att om man verkligen vill gå ner i vikt så måste man vara rätt hård mot sig själv under en period. När man nått dit man vill däremot, och ska hitta en livsstil, då är det lättare att anpassa matintaget.

  3. Jag har 6 kilo kvar på min viktresa = – 30 kg och de sitter som berget. Sluta äta helt?
    Mitt mål är: äta som fan & springa som fan ❤
    Heja ALLA oss som sliter!

  4. karin skriver:

    Word!

  5. Katarina skriver:

    Bra rutet, Jessica! Du har så rätt. Före alla dessa bokstavsförkortningsdieter fanns också folk i alla storlekar. Det handlar, precis som du säger, om energi in minus energi ut. Svårare än så är det inte (på pappret, alltså). Den som vill ändra maten måste först bestämma sig för vad som är målet. Är det att gå ner i vikt eller att äta nyttigare? Är det att gå ner i vikt och bibehålla en lägre vikt eller är det att äta nyttigare och bibehålla en nyttigare kostvana? Du har ju – om jag tolkar dig rätt – bestämt dig för en långsiktig viktnedgång grundad i en diet som inte triggar dig. Dvs det primära är viktnedgången och det sekundära är val av mat (val av mat grundar sig inte i näringsinnehållet, utan vad som triggar och inte triggar). Detta är ju helt ok – ingen av oss i västvärlden lär dö av näringsbrist oavsett val av mat, eftersom all vår mat har tillräckligt mycket näring för att hålla igång oss.
    Det tuffaste för dig är att du slåss mot dina gener; jag ser hela tiden att det inte är så att tjocka vänner tvingar i sig mer mat än de egentligen vill ha utan deras kroppar vill ha mer mat än min kropp. De reagerar också annorlunda på maten i sig; jag reflekterar inte så mycket mer än att något är gott eller inte lika gott, de har mycket mer känslor inkopplade – från saliga till gruvligt besvikna. Detta är självklart inte inlärt beteende eller något någon av oss väljer utan finns inprogrammerat i oss. Sedan måste vi som vuxna förhålla oss till att vi behöver sträva efter en god hälsa och därför väljer vi att äta nyttigare, mer (om man är mager) eller mindre (om man är tjock), oftare (om man har halsbränna) och mer sällan (om man har problem med karies) osv. Sedan lever vi i ett samhälle (västvärlden) som har bestämt sig för att magert är snyggt. I andra länder är det tvärtom. Oftast är det tvärtemot vad som är den enklaste/vanligaste kroppsformen. Fatshaming vet de inte vad det är i Mauretanien, där det istället är det tjocka som är idealet och där de tvingar flickor att äta så mycket att det sker dödsfall…VARFÖR ska vi kvinnor alltid plågas av männens tycke och smak?? VARFÖR går vi med på det?? I Mauretanien är det kanske svårt att överleva som singelkvinna så de må kanske ha en anledning att utsätta sig för skitbehandlingen men vi?? Fatshaming är som rasism, det är bara smutsigt och skamligt, för det visar hur primitiv och full av fördomar hen är. Och att hen gått på den rådande skönhetsnormen. Jävla idiot, med andra ord.

    • Jessica Johansson skriver:

      Hej Katarina och tack för ännu en spännande kommentar, uppskattar verkligen att du tar dig tid. Du ger ofta bra perspektiv på saker och ting!

  6. Agneta skriver:

    Mat ,hälsa och kropp är väldigt laddat ämne.Alla tycker nåt,det går trender och endel tycker att bara dem har rätt.Så bättre att hitta sitt och inte lyssna för mycket på andra.Lite som mammamaffian har åsikter om att amma eller flaskmata,lika är det i hälsodebatten,lchf eller äta kolhydrater.Så mitt råd,kör ditt race och lyssna inte för mycket på allas tyckande!

    • Jessica Johansson skriver:

      Du skriver alltid så fina kommentarer, Agneta, jag uppskattar verkligen det! ❤ du har så rätt! Och huga, jag har hört från vänner med barn att mammamaffian verkar vara ett lika jobbigt släkte som hälsomaffian, haha!

  7. Lina skriver:

    Jag tycker att det är en bra problematik du synliggör, ett sockerberoende måste ju som du säger handla om att komma tillrätta med hur man förhåller sig till det dagliga socker-intaget, socker finns ju i det mesta vi stoppar i oss i små eller stora doser och det handlar om att hitta det som är mindre dåligt och skapa en balans som håller för en själv. I jämförelse är det nog ingen som skulle rekommendera någon med ett alkoholberoende att balansera sitt intag, jag känner folk som på 80-talet var på behandlingshem där de på allvar gick ut i grupp för att lära sig att dricka måttligt 🙂 dom kan vittna om att det såklart inte funkade. Jag tror de flesta av oss kan hålla med om att en alkoholist inte ska dricka alls för att kunna tillfriskna medan det är mer eller mindre omöjligt för en sockermissbrukare att sluta helt med socker. Sexmissbruk är ju lite likt sockermissbruk på det sättet, där tror jag också att det handlar om att bryta vanor och att lära om och skapa ett nytt förhållningssätt som är sunt och som man mår bra av.

    • Jessica Johansson skriver:

      Tack för din kommentar, Lina. Haha, gud så knasigt med behandlingshemmet. 😀 Exakt, det finns ju socker i allt så man får försöka vara ärlig mot sig själv och inse vad man blir triggad av och inte. Och möten och kurser passar inte alla, själv blir jag galen på sådant men desto mer peppad att stå emot dåligheter av träning och goda matiga sallader. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s