Så är det att vara sockerberoende

Vin, hörni. Jag skulle kunna ha en flaska vin stående hemma i månader utan att känna behovet av att ta ett glas. Jag skulle kunna ta två klunkar vin och sedan inte behöva dricka mer eller alls känna något behov av det. Jag dricker inte längre alkohol (typ någon gång per år kanske, vill inte kalla mig nykterist pga tycker det känns präktigt för mig men dricker alltså aldrig). Men det var aldrig dramatiskt för mig att sluta dricka alkohol. Bara: ”Nej, nu skippar jag det.” Jag tänker aldrig på alkohol och blir inte knasig i huvudet om folk omkring mig dricker men inte jag. Jag vet alltså hur det känns att inte vara beroende av något. Det är ingen grej, ingen dramatik kring det hela. Det är så himla skönt!

Men jag vet också hur det känns att vara beroende av något. Och därför skulle jag aldrig säga till en alkoholist eller narkoman eller sockertorsk: ”Det är bara att lägga av.” Eller, ännu mer idiotiskt: ”Bestäm dig bara. Du har ett val.” För beroendet lämnar en ofta utan val.

Beroendet är en stark mekanism, ja, faktiskt en sjukdom. Det du är beroende av finns i ditt huvud HELA tiden. Det är som ett monster i magen som skriker och skriker och aldrig håller käften om det du är beroende av. Beroendet kan säkerligen variera i styrka, men lik förbannat är det en kraft så stark att den som inte varit med om den aldrig kan relatera. Och därmed inte heller döma!

Jag kan inte se en skål med godis på ett bord och bara lojt konstatera: ”Jahapp, där är en skål med godis, så trevligt.” Nej, jag vill ÄTA godiset. Jag vill äta allt på en gång och sedan aldrig sluta. Jag kan inte vara på ett kalas fullt av kakor och förhålla mig lugn till kakorna. De är in my face hela tiden, kakjävlarna. De lämnar mig ingen ro. Jag kan inte ha ett paket kakor eller en påse frysta bullar eller en mörk chokladkaka eller en limpa danskt rågbröd hemma. Jag äter nämligen upp dessa saker om jag har dem hemma. Inte på en eller två veckor utan på en dag. Därför kommer man aldrig att hitta en påse frysta bullar hemma hos mig. Längre. Jag förstår att det här är ganska svårt att relatera till för den som inte har en beroendeproblematik, jag vet ju hur lätt det är för mig med alkoholen. Och det du inte kan förstå kanske du kan acceptera bara. Att alla inte har ett lika avspänt förhållande som du till choklad. Jag skulle aldrig få ut något av att äta två rutor choklad, då vill jag ha minst 200 gram. Och sedan mer, och mer och mer.

Jag vill inte gå på några OA-möten eller till någon sockerterapeut, det är helt enkelt inte min grej. Noll procent min grej (jag blir tipsad om det ibland men det kommer liksom aldrig ske, men jag ville nämna det om någon annan vill söka sådan hjälp). Jag ville bara dela med mig av den här berättelsen om hur det är att vara beroende. Beroendet är också någonting individuellt. Jag blir inte triggad av frukt eller fullkornspasta eller potatis. Andra blir jättetriggade av det. Jag blir triggad av vanlig pasta och mjukt bröd (konstigt nog inte surdegsbröd eller tortillabröd men allt annat) och kakor och all form av sötsaker och godis. Andra blir kanske inte det. Det finns inga enkla svar eller mallar, men bara: Det finns ett beroende. Och det lämnar mig aldrig ifred, även om jag numera avhåller mig från de värsta källorna till triggers.

Annonser
Det här inlägget postades i Sockerberoende. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Så är det att vara sockerberoende

  1. Agneta skriver:

    Jag brukar tänka att jag är så glad att jag inte röker, för jag skulle nog ha så svårt att sluta! När det gäller socker försöker jag vara måttlig. Att fika är livet för mig, så det ger jag gärna inte upp. Men alla är vi olika.Ha en bra vecka!

  2. malin skriver:

    åh känner igen mig! också svårt att hålla tassarna bort från skiten ,, men tyvärr är jag en riktig mat å bull mamma , jag älskar att baka laga mat testa nya saker men nu jag ändrat min egna kost dock inte sambon och barnens så är det extra jobbigt å baka laga till dom och inte få äta det !! klarar inte av ens att provsmaka det jag gör för jag bli så triggad av det och bara vill ha mer!!!!!!!

  3. karin skriver:

    Jag vill tacka för ditt förra svar på min fråga.
    Detta beskriver så på pricken mina matproblem. Precis som du säger att ta två bitar choklad ger mig ingenting alls mer än att jag blir ännu mer sugen. Men jag är så van att se andra förhålla sig måttligt till godis. De har sitt fredagsmys med en skål på bordet full med godsaker. Det skulle jag aldrig kunna ha utan att fokusera totalt på skålen för att till slut ge efter och sluka allt som finns i den.
    Du fick mig att fundera mycket med ditt svar. Jag har nu plockat bort allt godis och varit till affären och inhandlat saker jag ska kunna äta i flera små mål varje dag.
    Började igår och känner mig redan bättre i magen.
    Tack för att du bloggar om dina problem i ditt liv. Det är något jag aldrig skulle våga.

  4. Clara Edvinsson skriver:

    Jag känner SÅ igen mig, speciellt med choklad!

  5. Katarina skriver:

    Det enda som kanske kan få mig att inte äta upp allt godis och socker är tanken att jag då ”stjäl” det från mina barn (som självklart inte heller behöver det).
    Om inte den tanken hinner poppa upp tillräckligt snabbt är godiset i min mage. Socker är knark, på riktigt. Jag vill ha efterrätt efter helst alla måltider. Värst är det att vara inaktiv, dvs läsa, sitta vid datorn eller annat som gör att händerna är fria. Bäst är det att träna, konstigt nog blir man mindre sugen på socker av träning och av att svettas.

  6. Maria skriver:

    Hej,
    Jag har inget beroende själv, så ska definitivt inte säga att jag förstår. MEN ska du sätta likhetstecken mellan alkoholberoende och sockerberoende så bör du också ta med den sociala aspekten av det hela. Har man ett alkoholberoende fungerar man inte i samhället och tvingas mer eller mindre till rehab (behandlingshem, AA-möten, terapi etc). Arbetsgivare har strategier för detta.
    Har man ett sockerberoende är man ändå fungerande i samhället, även om det såklart kan vara lika jobbigt som ett alkoholberoende för en själv.
    Jag vill inte skriva ner ditt sockerberoende, men ett alkoholberoende påverkar omgivningen mer, skulle jag vilja säga, även om det påverkar den beroende lika mycket.
    /barn till en nykter alkoholist

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag sätter inte likhetstecken i hur det påverkar ens tillvaro, för mig är det självklart att alkohol- och/eller narkotikaberoende påverkar tillvaron på ett heeelt annat sätt än sockerberoende. Men jag tror att mekanismerna i hjärnan ser ut på ungefär samma sätt, åtminstone handlar det om ett starkt sug som det inte bara är att ”skärpa sig” med. Jag har också haft missbruk på väldigt nära håll i mitt liv så om det framstod som nonchalant ur den aspekten så ber jag om ursäkt!

    • karin skriver:

      Detta tycker jag absolut att du har helt fel i. Det finns många alkoholister som på ytan lever i stort sätt vanliga liv med jobb, familj och vänner. Men som bag-in-box däckar sig själva varenda kväll.
      Och utgår vi ifrån frestelser i samhället är det lika svårt att vara sockerberoende som att vara alkoholist. Fikastunder, kalas, väldigt många sociala situationer innehåller ätbart med socker. För att inte tala om att konstant bli frestad affärer.
      Hela min dag kan handla om när var och hur jag ska tillåta mig själv att äta den där chokladkakan.
      Beroende som beroende. Grundkänslorna är desamma. Vare sig du är sexberonde, drogberoende, spelberoende, sockerberoende.

    • Marie skriver:

      Om man har ett sockerberoende så fungerar man i samhället fram till en viss punkt. Men eftersom det är en beroendeSJUKDOM, en sjukdom i hjärnan, som är primär, kronisk, progredierande och recidiverande, så mår man sämre och sämre, både fysiskt och psykiskt. Och till sist fungerar man inte längre, man har dimhjärna, kan inte koncentrera sig, det blir svårt att jobba, man blir deprimerad, stannar i sängen och vill ta livet av sig. När jag var på kurs för sockerberoende var det väldigt tydligt att de av oss som var i 50-årsåldern mådde betydligt sämre än de som var i 25-årsåldern, eftersom vi befann oss i ett så långt framskridet skede av sjukdomen. Jag är så otroligt glad att jag, efter alla år av bantning, viktväktarna, överdriven träning, vistelse på ätstörningsklinik, psykoterapi och allt annat jag provat i min desperata jakt på en lösning på mina problem, ÄNTLIGEN har fått diagnosen sockerberoende. Och jag är så glad att jag äntligen har förstått att min oförmåga att hantera socker inte har med dålig karaktär att göra – det är en sjukdom!
      Nu vet jag ju hur jag ska gå tillväga för att hantera min sjukdom. Den kan inte någonsin försvinna, men jag kan förhålla mig till den.
      Man brukar säga att en omläggning av kosten bara är 10 procent. Det krävs fler redskap för att hantera sjukdomen. Jag förstår om du, Jessica, tvekar vad gäller OA, det passar inte alla. För mig är det emellertid helt nödvändigt att få hjälp och stöd av andra som förstår exakt hur det känns när suget kommer och det bara inte går att stå emot – något som mina vänner definitivt inte kan förstå. Jag går på FAA-möten varje vecka. Jag vill tipsa om en bra blogg om sockerberoende: http://matmedicin.blogspot.se/
      Personen som skriver den bloggen har deltagit i en nätkurs på Sockerskolan, http://www.sockerskolan.se/. Du kan ju kolla om det skulle kunna vara något för dig. Och ett tips till alla som känner igen sig men som ännu inte har fått en diagnos: gå in på Bitten Jonssons hemsida, läs hennes bok Sockerbomben i din hjärna och titta på hennes föreläsning Bli fri från ditt sockerberoende, https://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

    • Hanna skriver:

      Svar till Karin:
      Jag är ren narkoman sedan snart sju år tillbaka och jag slutade röka (vanliga cigaretter) för rätt exakt tre år sedan. Sockret kämpar jag fortfarande med, varenda j*kla dag, och jag är så fruktansvärt trött på det.
      MEN jag är hellre sockerberoende varje minut i resten av mitt liv än aktiv i mitt drog/alkohol/sex/bekräftelseberoende.
      Utan djupare analyser så här på kvällskvisten beror det antagligen på att även om jag inte kan kontrollera något beroende så förstör inte socker mig lika djupt känslomässigt. Jag skulle tex aldrig stjäla min mammas guldhalsband och pantsätta för att ha råd och köpa lördagsgodis eller ringa till jobbet och sjukanmäla mig på morgonen för jag åt två skogaholmslimpor kvällen innan.
      Jag underskattar eller nedvärderar verkligen inte sockerberoende, jag håller, enligt mina erfarenheter, bara inte med om att det är lika ohanterbart fysiskt, andligt eller känslomässigt som andra beroende.

  7. Ann-Mari skriver:

    Som jag känner igen mig! Just det här med att kakor och godis är ”in your face” så länge de står på bordet, sen skriker de från skafferi och kylskåp också. My god!Inte heller jag har problem med alkohol m.m. men just socker… Idag har jag hållit upp med socker i 2½ vecka och det skriker än. Första veckan var toppen men nu har jag förmodligen stoppat i mig just – triggers. Håller nu som bäst på att undersöka vad som triggar igång sockerskriket.

    Jag kan stå emot hyfsat men rensar bort allt sött från skafferiet så att det inte lockar jämt.

    En sak jag lärt mig är att också undersöka mitt ätbeteende för ibland är det inte bara socker jag vill ha utan – allt! Bara det går att tugga. Småätande. Tröstätande. Uttråkad-ätande och socialasammanhang-ätandet.

    I en familj med 4 barn och 2 vuxna är det inte helt lätt att bara säga nej, stopp och ”vi slutar med socker”. Det är skitsvårt!! Övriga familjemedlemmar har sina önskemål och att jämka är inte helt lätt. Nu har vi enats om max 1 efterrättsdag/vecka och max 1 dag med godis/vecka och jag har fått ge vika för att det även ska finnas 1 snacksdag (vilket jag tycker är helt onödigt). Men denna kompromiss får jag leva med och sedan laga god, näringsrik och nyttig mat hela veckorna för att öka medvetenheten och minska triggandet hos alla.

    Bra skrivet!
    Kram

  8. Lena skriver:

    Ja, sockerberoende, jag känner igen mig.

    Har en liten fundering det där du nämner med tolvstegsgrupp eller sockerberoendeterapeut… Undrar varför det är så att så många av oss sockerbereonde har så svårt att ta hjälp? Är det skammen eller samhällets syn på att vi har oss själva skylla att vi lagt på oss fetman, så att vi känner att vi ska klara det själva? Eller vad kan det bero på? Kanske att termen sockerberoende ännu inte är fullt accepterat i samhället eller inom sjukvården?

    För mig tog det åtta år efter att jag förstått att jag är sockerberoende innan jag sökte hjälp. Och då fick jag hjälp av experter av sockerberoende. Innan hade jag försökt hitta min egen väg och lyssnat på alla andra med hälsoteorier. Jag skulle ju inte gå till gynekologen med tandproblem, och inte till ortopeden för min depression osv. Utan det var först när jag fick rätt hjälp från människor med faktiskt kunskap om just sockerberoende jag fick ordentlig hjälp som fungerar för mig.

    • Anneli skriver:

      Hej!
      Vilka möten kan man gå på OA?
      Behöver verkligen hjälp med detta.

    • Birgitta Jönsson skriver:

      Alla sockerberoende är inte överviktiga har jag fått lära mig. Gick för flera år sedan på ett OA möte tillsammans med en normalviktigt tjej, så där fick min fördom sig en knäpp på näsan. Sen är det många läkare som inte ser socker som en drog och inget som man blir beroende av, nej det beror minsann på andra saker. Då är det kanske inte så lätt att söka stöd hos sjukvården.

  9. Jorunn skriver:

    Tack för att du förklarar, precis så är det!! Önskar så klart inte det här på någon, MEN det är skönt att veta att man inte är ensam. Kram!

  10. Sara skriver:

    Förstår noll hur man kan dissa oa.
    Den mentala besattheten av godis har lämnat mig.
    Men du har väl inte nått botten. För då är det på liv och död.
    Vi har helt enkelt inget val – om vi vill leva.
    Till alla som läser och är besatta av socker- det finns hjälp. Hjälpen är att bota andligt tomrum och söka en kraft större än sitt eget ego.
    Googla oa.sverige. Sinnesro

  11. Du är vad du äter skriver:

    Hej! Tv-programmet ”Du är vad du äter” är snart tillbaka på tv3 med en ny säsong och vi letar nya deltagare. Vill du bli av med ett sockerberoende eller bara få upp flåset? Kanske tillsammans med en kompis?

    Under 8 veckor får man coaching av Annika Sjöö för att sedan se vilken förändring kroppen genomgått, både inuti och utanpå.
    Hör av dig om det låter intressant, annars önskar vi dig en fortsatt fin dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s