TÄCKA ALLA SPEGLAR MED SILVERTEJP


Lånad bild, vida spridd i sociala medier.

Ibland kan jag bli så trött på glättigheten, den som även jag emellanåt medverkar till (även om jag tycker mig ha en ganska nyanserad profil på instagram och i bloggen). Annan tröttsam grej: Att all kritik man kan komma på redan är sagd så många gånger att den känns uttjatad, även det jag ska skriva en rant om nu. Men det får vara så litegrann. Vi släpper det spåret och så: GLÄTTIGHETEN.

Det är liksom inte normalt att, så fort man säger att man haft en nedstämd dag, någon käck person ba: ”Men du kanske ska prova lite KBT eller RSSI-preparat (dvs antidepp)?” Jag bara: Alltså KBT är liksom inte universalmedlet mot alla sinnestillstånd. Jag har provat KBT, det var skit för mig. Det funkar för vissa men helt plötsligt ska liksom allt kunna KBT:as, vad är det för sjuk mänsklig tendens som har polerats fram senaste 15 åren? Varför är det inte okej att känna alla känslor på registret – vad är det för sjuka sjuka människor som alltid äter perfekt, motionerar perfekt, lagar mat, städar, diskar, jobbar heltid, alltid är glada – pust och stånk, redan här blir jag utmattad vid tanken. Det här är INTE ett sunt sätt att leva, att liksom vara glad och glättig hela tiden. Det är så banalt att vilja trolla bort alla icke-sprudlande känslor med vim (eller kbt dårå), så otroligt antiintellektuellt. Jag är verkligen inte en deprimerad typ längre, för det mesta är jag jätteglad och tacksam och full av lycka och inspiration i magen. Jag skrattar hur mycket som helst varje dag, babblar, kommer på idéer, är kreativ – ja, alltså en ganska glad människa (och detta trots att jag är tjock, vink vink Katrin Z!). Men också jag känner på samma sätt rädsla för döden, existentiell oro, katastroftankar, ledsenhet osv. Nästan varje dag, precis som att jag känner sprudlande glädje nästan varje dag. Vad ÄR det för sjuk värld om vi helt plötsligt ska tro att det är superproblematiskt att vara lite nedstämd och ha lite stökigt hemma och inte klara av allt man föresätter sig?

Snälla, ha det i åtanke inför kommande året och nyårslöften och nyårsmiddagar och ditten och datten. SÄNK KRAVEN för tusan. Alltså på riktigt, sänk dem typ med 60 procent. På dig själv men framförallt på andra människor (mig inräknad, pleaze). Jag ska skriva lite mer om mitt nyårslöfte i morgon, men redan nu finns en film att se på amelias förstasida.

Det är OKEJ att vissa dagar vilja täcka alla speglar med silvertejp (citat från en av mina egna teckningar som jag dock av outgrundlig anledning inte hittar i datorn atm).Det är okej att bara palla att ligga under ett täcke och kolla på serier vissa helger. Det är okej att inte orka torka diskbänken EXAKT varje dag. Det är okej att käka sunkig sån där fryst färdigpasta som man tinar i micron, ibland. Att aldrig halka ur skärpa, att aldrig slira på livspusslet (urk på det ordet men det fyller sin funktion), att aldrig tillåta sig att bara vrålböla så att sminket är nere vid hakan – DET är däremot inte okej. Det är sjukt. Jens brukar kalla det perfektionsdelirium i sina dikter ( <— dikter är bra botemedel mot glättighet, läs dem gärna!), och jag är benägen att hålla med. Sorry for the rage men ibland HÄPNAR jag över sjukman i vår samtid i de breda samhällslagren på dessa punkter.

Ordination mot ovanstående samtidstendenser: Se några Ingmar Bergman-filmer, läs några klassiker (romaner, och med klassiker menar jag t.ex Sylvia Plath, Virginia Woolf, Marguerite Duras eller varför inte Dostojevskij, han är inte så svår som ryktet påstår), rannsaka dig själv i en flödesskriven text där du inte lyfter pennan från pappret på tio minuter. För vidare ordination, återkom till mig i kommentarsfältet så kan jag ge fler botemedel mot samtidens glättighet. Läs gärna inlägget psykisk förkylning som jag skrev i oktober i år.

PUSS från en smajlande (men febrig just nu) Jessica.

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till TÄCKA ALLA SPEGLAR MED SILVERTEJP

  1. Agneta skriver:

    Ha, ha gillar dina reflektioner. Så ser jag också Sverige. Allt måste vara perfekt. Jag ‘hittade’ mig själv här nu när jag bor i London. Här är alla så olika och ingen bryr sig. Hoppas jag klarar att flytta hem igen. Gott nytt år och lycka till. Kram

  2. Ann skriver:

    Om du vill förändra ditt liv, med att gå ned i vikt måste du ändra dig själv. Du jobbar så hårt med träning. Men det är maten till 90procent om du sk gå ner i vikt. Vilket du kanske inte ens vil l? Känns som du inte riktigt vet vad du vill. Bloggat rätt så länge gått ner mindre. Är du redo?

    • Jessica Johansson skriver:

      Hej Ann, vad har din kommentar med mitt inlägg att göra? jag har förbättrat min hälsa på massa sätt och är absolut redo, men vikten är inte allt. Ha det fint.

  3. Lina skriver:

    Människor är olika! Vissa är faktiskt genuint glada, nöjda och tillfreds med livet i det stora hela.

    Såg just en dokumentär om Magnus Härenstam och inspirerades av hans underbara livsglädje!

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja fast jag är också jätteglad och mår för det mesta strålande, vilket jag också skriver i inlägget. Jag har verkligen livsglädje! Det är inte det jag syftar på i mitt inlägg. Jag hörde intervjun med Magnus Härenstam i värvet häromdagen och håller med om hans härliga livsglädje men är säker på att han inte var någon banal eller glättig person för den sakens skull. 🙂

    • karin skriver:

      Tror inte heller Magnus var någon glättig person. För att göra den sortens komik och underhållning han gjorde krävs många gånger en viss svärta och allvarsamhet

  4. Madde skriver:

    Kikar in och önskar dig och din familj ett gott slut och ett gott nytt år 🙂

  5. karin skriver:

    Amen. Håller med dig till fullo. Det är väldigt problematiskt att så många får diagnoser för allt möjligt trots att de bara (behöver inte alltid kännas så bara men det är stor skillnad) lider av ”psykisk förkylning” alternativt ligger i de subkliniska områdena. Det tar resurser från de verkligt sjuka och urvattnar hela diagnossystmet för psykisk sjukdom. Det är en milsvid skillnad på att vara deprimerad rent kliniskt mot att vara fullt normalt nedstämd. Eller att vara glad och lätt uppvarvad mot att vara kliniskt manisk.
    Jag som psykiskt sjuk får hela tiden slåss för att bli respekterad samtidigt som som du säger hela samhället är sjukt i denna glättighet. Kraven är oändliga. Jag lyckas inte uppnå ett enda av dem och faktiskt så struntar jag i det. Jag kan inte vara mer än jag är.

  6. WORD Jessica! Min arbetspsykolog vill att jag ska säga nej lite oftare. Så JA! Jag säger nej till hennes förslag om att börja ett ny jobb/praktik IGEN. Det räcker nu…
    Kram fr sö Dalsland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s