Skolidrottens svettiga mardrömmar

Hela min skoltid HATADE jag skolidrotten. Det var på riktigt det värsta jag visste. Nog hade jag svårt för matte, träslöjd och fysik och sådant (däremot har jag alltid älskat språk, svenska och bild!) men allt var någorlunda uthärdligt förutom just idrotten. Jag minns inte hur det var i lågstadiet men efter det, alltid samma sak. Oro och tankar på idrotten i förväg. Ont i magen. Hemskt i omklädningsrummet, hemskt hela lektionen. Var det simning så blev allt hundra gånger värre. Det fanns inget moment jag gillade. Hoppa bock, friidrott, hinderbana, innebandy, fotboll – när jag tänker på dessa ord så får jag fortfarande ett sting av oro i magen.

Än idag, vid 30 års ålder, klarar jag inte av att duscha eller byta om i ett offentligt omklädningsrum. När jag tränar på SATS så åker jag dit i träningskläder och åker hem i träningskläder, och så duschar jag hemma. Jag vet att vissa töntar tycker att det är ofräscht eller äckligt, men de kan gå och dra några chiafrön över sig eller så. Jag utsätter mig helt enkelt inte för något som får mig att må så fruktansvärt dåligt. Då kommer någon KBT-frälst och ba: ”Men man SKA ju utsätta sig för det som är jobbigt”, och då säger jag bara: Ja, absolut! Jag är helt med på att öva på att gå ensam på kafé, klara av att träna bland folk och massa annat. Jag kan till och med i en avlägsen framtid tänka mig att öva på att bada in public (OBS ej i badhus pga hatar badhus och obs att jag faktiskt inte gillar att bada eller sola så jag lider inte jättemycket av det). Men det finns också en gräns för när det inte längre är värt att utsätta sig för det som är jobbigt. Offentliga omklädningsrum är en sådan gräns. Och det är direkt relaterat till skolidrotten.

Jag vet inte om skolan har slutat med den hemska mobbninggrejen att någon får välja folk till sitt lag men jag var, föga förvånande, ofta en av de sista kvar. Antagligen för att jag var sjukt långsam på att springa och så otroligt ointresserad. Om någon idiotskola fortfarande har det systemet så föreslår jag att det ska slopas omedelbart, det är liksom en darwinism som inte tjänar något syfte. Var vill jag komma med den här kanske överdrivet polemiska texten, tänker någon? Jo, jag har ett förslag! Jag tycker att skolidrotten ska utformas mer efter varje persons intressen och förmågor. Den som mår piss av att hoppa bock ska faktiskt inte behöva hoppa bock. Det är en kunskap de flesta kan leva utan. Jag har alltid älskat att dansa. Som barn gick jag på dans många gånger varje vecka på en dansskola och älskade varje sekund av det. Än idag älskar jag att gå på danspass, trots att jag är så tjock. Det är liksom SÅ värt det! Tänk om jag hade fått dansa och göra sådana saker på skolidrotten, vilken skillnad det hade blivit för mig. Man kanske kunde dela in skolidrotten i några olika kategorier och så kunde varje elev få välja. Eller att helt enkelt separera killar och tjejer, bara en sådan sak tror jag skulle göra att miljön kändes tryggare. Det kanske låter gammeldags men det handlar om att skapa trygga rum.

Att kids måste lära sig simma fattar till och med jag, men det skulle säkert gå att göra den processen mer uthärdlig om några kloka pedagoger slog sina huvuden ihop. Det KAN inte vara så att tolv års skolgång ska vara kantade av ångest och oro och tårar pga idrott som egentligen ska få barn att må bra och ha kul och röra på sig regelbundet. Det måste finnas ett bättre sätt. Jag är inte lärare så mer konkreta förslag än så här har jag inte just nu. Bara en önskan: Att de vuxna i skolorna skulle minnas sin egen barndom och försöka skapa trygga sammanhang, snarare än att ge barnen ont i magen  hela barndomen. Mer flumskola till folket!

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Skolidrottens svettiga mardrömmar

  1. Fanny skriver:

    Åh vilken bra text! Jag håller med dig om precis allt! Jag hatade också skolidrotten, jag kände mig så extremt obekväm med allt som skolidrotten innebar att jag till slut började skolka för att slippa. Jag gillade och gillar faktiskt att träna men de aktiviteter som skolan erbjöd gav mig en klump i magen och jag sågs på som lat och oengagerad. Det måste finnas bättre sätt att få alla barn att trivas med och delta på gympan!

  2. Carro skriver:

    WORD! på allt du skriver här. Jag hade också en klump i halsen när det kom till idrotten. Minns kast med liten boll, hoppa bock och hinderbana med fasa. Blev alltid vald sist eller nästan sist. Basket och innebandy lärde jag mig faktiskt att gilla, men over all mycket ångest i samband med skolidrotten.

  3. Annika skriver:

    Gillade heller aldrig skolgympan. Det är tack och lov bättre nu för tiden. Det är mycket mer lekar. Jag minns bara de förhatliga bollsporterna och redskapsgymnastiken, hu.
    Duschar också alltid hemma efter träning.

  4. Stina S skriver:

    Hatade också gympan. Skolkade eller led.

  5. Marina skriver:

    Fy vilka hemska minnen du har. Även om jag också ogillade gympalektionerna så fick det här mitt obehag att framstå som futtigt. En stor kram till dig! (och jag byter aldrig om på gymmet jag heller, varför skulle jag när det är så mycket enklare att duscha hemma? )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s