Tipsjulkalender, lucka 13: En av de bästa böcker jag läst

Jag har varit i Sundsvall i helgen och hälsat på mina ljuvliga släktingar och därför blir det bara ett blogginlägg idag. Men sicket blogginlägg sedan! Sara Stridsberg är nämligen, om jag absolut måste välja bara en, min favoritförfattare och Beckomberga är nog hennes allra bästa bok (även där – om jag måste välja, alla är nämligen gudomligt bra). Den som känner mig irl vet att jag har olika författare/artister/konstnärer/serietecknare som jag typ tjatar om konstant pga avgudar dem. Däribland finner vi Liv Strömquist, Patti Smith, och just Sara Stridsberg.

Men varför är då detta ÅRETS JULKLAPP (i stället för robotdammsugaren så att säga)? Jo, för den här boken har ALLT! Jag gör så att jag klistrar in texten jag skrev här i bloggen om boken efter att jag läst den härom året:

Min absoluta favoritförfattare här i världen är Sara Stridsberg. Alla hennes böcker är helt fantastiska. Drömfakulteten om Valerie Solanas, cosmogirl och de svullna rosa amerikanska himlarna. Happy Sally om simmerskan Sally Bauer som ville ta sig över engelska kanalen. Medealand, med pjäserna som också är som ett slags romaner, eftersom de är så poetiska och välskrivna. Darling River, om de olika doloresvariationerna. Den som jag har läst kanske tio gånger, och som slår mig med häpnad varje gång.


Jag i augusti 2014 när jag precis hämtat ut boken på paketstället!

Jag kan alltså inte påstå att jag blev särskilt förvånad när jag sedan upptäckte att även den här romanen var helt fantastisk, något av det bästa jag läst. Den handlar om Beckomberga, mentalsjukhuset, där människor satt år ut och år in. Stigmatiserade och utestängda från samhället levde de sina liv i de gigantiska lokalerna, med sköterskorna som kom med lindrande och starka mediciner. I romanen får vi följa den lilla flickan vars pappa under en tid är inlagd på sjukhuset. Hon är den enda som söker sig dit frivilligt, som faktiskt trivs i den där världen utanför världen. Hon åker dit själv, hon pratar med de andra patienterna – hon blir till och med kär i en av dem, ett av romanens mest obehagliga inslag. Vi får följa Beckombergas allra sista (fiktiva) patient, som inte vet var han ska ta vägen när sjukhuset bommar igen för gott. Läkarna med sin makt och sina privata nattliga fester på Östermalm. Kvinnan med det trasiga pärlhalsbandet som en dag inte orkar längre.

Vi får möta den lilla flickan när hon växer upp och har ett eget barn, när hennes pappa bor i ett annat land och fortfarande pratar om att ta sitt liv. Numera en åldrad man, fortfarande med döden som nödutgång i varje tänkbar situation. Sara Stridsbergs språk är både som trögflytande söt sirap, på ett positivt sätt, varje ord vägt med guldvåg, och ett strössel som rinner alldeles för fort. Vips, säger det, så har jag läst ut romanen som jag för alltid vill befinna mig i. Vips, så är jag lämnad med en vag obehagskänsla i magtrakten. Vips, så är det fyra år till nästa Stridsberg-roman. Men jag kommer garanterat att återvända till Beckombergavärlden som Stridsberg skapar.

Jag växte upp bara några kvarter från sjukhuset. Jag var ett barn när det lades ner, men jag minns de vilsna gestalterna som många år efteråt irrade omkring i närheten av sjukhuset. Utan tillhörighet, utan möjlighet till liv, kastades de ut från institutionens samtidigt vidriga och trygga famn. Några av de gestalterna har Stridsberg uppfunnit i sin prosa, och i kristallskarpa formuleringar sammanfattar hon deras öden.

Om ni bara ska läsa en roman i år, snälla, låt det bli den här!

Annonser
Det här inlägget postades i Julkalender, Kultur, Litteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s