Matångest i lunchrum (kan du relatera?)


Teckning ritad av mig, hundratals fler finns här!

Jag tänkte skriva lite lyteskomik kring matångest i lunchrum men 1. det är redan GJORT så mycket och 2. det är inte särskilt komiskt när allt kommer omkring (jo lite, ibland). Så bilden ovan får vara nog komik för det här inlägget. För, alltså på riktigt:

VARFÖR har vi hamnat i ett samhällsklimat där alla, verkligen alla, måste lägga till något ursäktande när de typ äter bland andra människor? Låt mig exemplifiera, välj sedan själv vilken reaktion du finner lämplig (förslagsvis hånskratt/sorgskratt/gråt).

”Jag hann verkligen inte laga mat så det fick bli en färdigrätt idag. Hehe. He. He.”
”Nu blir man väl alldeles matt när man äter pasta/bröd/(insert valfri maträtt som det är på tapeten att häckla/kritisera i  media) till lunch. Man får väl se om man pallar eftermiddagen!”
”Visste du att den där måltiden motsvarar hälften av ditt kaloribehov på en dag?”
”Nu måste jag nog gå en timme för att bli av med den här maten.”
”Jag tycker det är så jobbigt att man måste äta hela tiden. Både frukost och lunch och middag.” (min reaktion inombords när jag hörde den kommentaren: omg, låt mig bara äta JÄMT!)
”Det är ju inte bra med halvfabrikat men nu fick det bli det här, ungarna gillar det ju åtminstone.”
”Det är så fräscht att äta sallad till lunch! Slippa alla tunga kolhydrater liksom! (sneglar på bordsgrannen som äter lasagne)”
”Oj då, vi slår på stort idag ser jag. Du får väl ta en tupplur sen i eftermiddag, hehehe (tittar menande på bordsgrannens kolhydratbomb)!”

Det här är bara ett yttepyttigt fåtal valda exempel på autentiska kommentarer jag tagit del av i olika lunchrum i mitt liv. Alla har inte varit riktade gentemot min mat förstås, men ändå. Och då är jag bara en person av nio miljoner i Sverige. Bara en person som vistats i ett antal lunchrum. Tänk alla andra lunchrum på alla andra arbetsplatser där människor går och liksom svettas av matångest och sprider ut dropparna över sina kollegor. Att yttra sådana här kommentarer är nämligen, mes dames et messieurs, att sprida MATÅNGEST till sin omgivning. Jag har sett människor som haft ett ganska hälsosamt (dvs avslappnat) förhållande till ma, träning och sina kroppar (och, if you must know, inte varit tjocka) liksom krympa ihop inför sådana här kommentarer och plötsligt inte njuta lika mycket av sin lasagne/pastarätt/fryst färdigmat. Det här är, enligt mig, inte ett konstruktivt och inspirerande sätt att sprida sin kunskap kring mat. Det här är ett sätt att liksom smeta av sin egen ångestfyllda matrelation till sin omgivning.

Okej, och hur ska man göra då, undrar den som kanske innerst inne tar åt sig lite? Jo, så här: Berätta gärna om att du har tränat eller visa din goda mat. Inget inspirerar såsom att se andras smarriga, uppfinningsrika, nyttiga maträtter. Idag var jag hos min fina vän Stephanie och hon bjöd på en nyttig (OCH GUDOMLIG) sockerfri smoothie och chiapudding med frön och bananbitar. Jag har nog aldrig blivit så matinspirerad som av att få smaka dessa goda, och för mig nya, saker. Det är ren matinspiration. Eller som när en tjej på bibblojobbet hade gjort fröknäcke och lät mig smaka några bitar och sen lämnade en lapp med receptet till mig. Ren och skär INSPO, skulle jag säga. Men sitt inte och dryp ut dina timmar av ågren kring mat över dina medmänniskor. Det gör ingen glad, varken dem eller dig själv.

Så tänker jag. Vad tänker du?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Matångest i lunchrum (kan du relatera?)

  1. Sanna skriver:

    Men! Herregud vad otrevligt. Jag måste ha haft tur (eller vara blind/döv/lite småkorkad) för jag känner inte alls igen detta. Jag skulle helt tappa aptiten av liknande kommentarer.

  2. Ida skriver:

    Alltså jag känner inte igen mig alls! Vad är det här för arbetsplatser?! Jag har jobbat såväl med unga fashion-tjejer som äldre jurist-gubbar, och aldrig hört nån som ursäktar sin eller påpekar nån annans lunch. Låter ju helt vidrigt?!!

  3. Josefin skriver:

    Haha skrattar högt av igenkänning, kul för dig liksom som klarar dig på chiafrön och luft men jag ääälskar pasta och byggarbetarportioner!

  4. Malin skriver:

    Ja, det där känner jag igen så väl. Det ska kommenteras om man tar med sig en färdig mat, att ”oj oj blev det sådan idag”, det ska kommenteras om man har mycket mat, att ”oj oj är det mannen som har gjort matlådan?”. Jag brukar ofta då säga att jag satsar på mycket bra mat istället för lite dålig mat. Men jag blir fortfarande lika irriterad varje gång någon ska kommentera min eller en annan kollegas mat. Förstår inte syftet med det?

  5. Susanna skriver:

    Nej jag känner inte alls igen mig! Verkligen oproffsigt att kommentera negativt om någon kollegas mat. Har man inget trevligt att säga så kniper man. Punkt.

  6. Ann skriver:

    Känner inte alls igen detta. Endel har ju med sig köpt matlåda varje dag, aldrig hört det ursäktas. Ända gången jag hört kommentarer el själv sagt är om något ser eller luktar jätte gott. Annars fokuserar an väl å sin egen matlåda. Låter som verkligen konstiga arbetsplatser där ovan kommenteras.

  7. Anna skriver:

    Känner en sådan igenkänning! Det kommenteras så gott som dagligen och vet du vilka som är värst? Kvinnor i övre medelåldern! Berättar för mina tonårstjejer när jag känner att jag blivit extra störd över alla kommentarer och de häpnar varje gång! Kan inte var och en sköta sitt? Suuuuuck!

  8. Marianne skriver:

    Känner igen allt! Så rätt beskrivet, Jessica! Hur blev det såhär?

  9. Katarina skriver:

    Haha! Låter som att Saga Norén har intagit var och varannat lunchrum! 😀 Skämt åsido, har aldrig hört annat än positiva kommentarer om folks lunchlådor (inte mina – har alltid frysta färdigrätter som jag mikrar) och recept som delas mellan folk. Mitt mest pinsamma lunchminne var när jag var helt nyanställd och hade precis återhämtat mig från maginfluensa. Jag var fortfarande skakig och klarade bara väldigt magsnäll mat, typ kokt ris och kokta grönsaker. Efter tre dagar fick jag frågan om jag vara vegetarian och om det inte var gott eftersom jag fick i mig så lite. Eftersom jag dessutom är smal tänkte jag att alla trodde att jag var anorektisk med tanke på det första intryck jag gjort i matsammanhang. Ville inte heller säga att jag precis haft maginfluensa eftersom det inte är så effektivt som socialt klister… 😀

  10. Johanna skriver:

    Känner inte igen detta överhuvudtaget! Vad är det för hemska arbetsplatser där folk kommenterar så?! De enda kommentarerna jag har hört och själv sagt är ”det ser gott ut, vad har du idag?” och liknande.

  11. Anna skriver:

    Jag tänker ” Ät eller låt bli men prata inte om maten!”. Så jäkla trött på detta! Mat är mat är mat. Enough! Och konferensmatprat ska vi ju inte glömma ” Åh, när man är på konferens äter man ju heeeeela tiden”( newsflash: Ingen tvingar dig!) ” Man är ju inte van att sitta såhär mycket och äta så här mycket” ( men ta då en promenad och håll käften!)” Alltså jag har säkert gått upp 3 kg” ( på en dag? Not likely!)
    Lägg av bara alla matångestpeople! Lägg av!

  12. Sussie skriver:

    Stor igenkänning!! Jag skrattade gott åt bilden, mycket träffsäkert! Det är nog min mamma du har ritat av, den kommentaren hade mycket väl kunnat komma ur hennes mun. Så himla trött på sådana här kommentarer, både från ”välmenande” kollegor men också från min mamma. Har sagt ifrån nu när jag har en son, att jag tolererar inte sådana här kommentarer runt honom. Min son ska lära sig att man äter för att växa och för att orka springa fort, inte att den som äter minst är duktigast.

  13. Nanna skriver:

    Åh så bra Skrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s