Jag har ALLTID jojobantat – men aldrig mer!

Apropå confessions (jag skrev ju förra veckan om hur jag blev av med mitt hetsätande) så har jag ju också alltid jojobantat. Alltså alltid, sedan jag var kanske… tolv?! Jag har ju skrivit om det här i bloggen tidigare men det var längesen sist nu så det har nog kommit en del nya läsare sedan dess. Jag tänker att också jojobantandet ofta sker i smyg och skam. Glädjen från omgivningen vid viktnedgång (”Vad FIIIIN du är”) och tystnaden vid massiv viktuppgång. Och så ner igen. Glädjen igen (”Åh har du gått ner i vikt?”) och tystnaden igen när de där minus tjugo kilona har blivit trettio plus igen. Det här är ju en oerhörd skam i vårt hälsosamhälle. Att liksom klara av att gå ner i vikt och sedan inte kunna hålla den. Att dessutom gå upp allt igen med råge. Att göra detta om och om igen, år efter år. Det är ett socialt stigma som heter duga, det. Ändå är jag långt ifrån ensam om den här berättelsen. Det är tvärtom ganska vanligt bland överviktiga och/eller ätstörda personer att hålla på så här år efter år. Årtionde efter årtionde.

Det handlar väl om drömmen hela tiden. Man vill ju så gärna gå ner i vikt. Och så uppenbarar sig en lösning som lovar guld och gröna skogar och my little ponys och regnbågar och minst tjugo minus på bara tjugo veckor. Om man går där och hoppas med sina valkar och sin ryggvärk så är det tamigfan inte underligt att man gärna greppar tag i de där luftslotten av enhörningar och pulverdieter. Ofta misslyckas man. Typ käkar pulver i två dagar för att sedan Bridget Jones-aktigt ge upp (eftersom pulverdiet är VIDRIGT på exakt alla sätt) och njuta av en pizza och en hink med B&J-glass. Ibland lyckas man. Man plågar sig. Man späker sig. Och går ner tjugofem kilo. Man köper nya kläder och kastar de gamla. Man är nästan normalviktig. Man har lyckats. Man är euforisk.

Sedan tröttnar man till slut och går upp allt igen. Man orkar inte bry sig på något år eller två efter den där jäkla anspänningen så man går upp tjugo kilo. Sedan en dag, en ny diet, nytt hopp och nya fluffiga enhörningar i horisonten. På’t igen ba. Och så vidare. Jag har varit där så många gånger. Viktväktarna, itrim, LCHF, Cambridge-kuren, viktklubb, kaloriräknar-app, ja, vad har jag INTE provat på i dietväg? Jag har gått in i det med (bokstavligt) hull och hår. Upplevt hela processen jag beskrev ovan.

Men en dag fick jag nog.

Så jag har lovat mig själv dyrt och heligt att jag ska aldrig mer jojobanta.

Aldrig mer späka min kropp på det där fruktansvärda sättet. Aldrig neka mig själv att äta god mat. Jag kan gå med på att inte äta godis, socker, vanlig pasta, bröd, eftersom jag har noll kontroll över mängderna då och det är ju också självdestruktivt (precis som jojobantningen). Jag har redan gått med på det. Men aldrig mer pulverdieter. Aldrig mer gå på dietrelaterade möten som jag inte tror på och störa mig på de enkla tankemodeller som presenteras, som om vi i rummet vore dumma i huvudet bara för att vi är tjocka. Aldrig mer sätta mig in i en avancerad kosthållning med mängder av förbud.

För det går ju ändå. Utan självbedrägeri och självplågeri. Det är mina 3.7 minuskilo i oktober ett bevis på (och mer minus ska det bli!). Jag har inte räknat kalorier i oktober, jag har inte ätit svältkost. Jag har rört på mig och ätit lagoma portioner med vanlig mat (jaa, även potatis och faktiskt pasta en del gånger även om det inte är bra) och mellanmål och så vidare. Det gäller bara att inte äta för mycket, att känna av vad som blir på en lagom nivå. Jag vill aldrig mer känna att jag äter skitäcklig mat och mår pissigt och kräks för att pulverdieterna är så vidrigt äckliga (jo det har hänt, jag är ganska kräsmagad också). Varför ska vi plåga oss så? Det håller ändå inte i längden. Allt handlar om att lära sig äta som vanliga människor äter. Det är inte självkärlek att gå på ännu en pulverdiet uppfunnen av dollarsugna businesspersoner i USA. Det är självhat.

Hellre då att jag står stilla i ett år, hellre då att jag går ner i snigelfart. Hellre det men att jag levat under tiden.

Och självhat har vi kvinnor haft nog av i historien tycker jag. Åtminstone har jag det. För alltid!

Annonser
Det här inlägget postades i Jojobanta, Min hälsoresa. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag har ALLTID jojobantat – men aldrig mer!

  1. Anna skriver:

    Klockrent! Rakt in i hjärtat. Din story skulle kunna ha handlat om mig och mitt liv. Aldrig mer en diet! Det är sådan frihet att slippa ha mat/godis/bröd som central fokus i livet. Sinnesro!

  2. Sofi skriver:

    Mycket bra skrivet! Jag tror det här är så himla viktigt, jag har själv aldrig varit överviktig ”på riktigt” (men det kändes ändå så i mitt eget huvud under flera år), lite mullig på sin höjd, men ändå har jag hatat min kropp, jag har hetsätit (ett annat av dina inlägg jag verkligen uppskattade) gått på alla ovannämnda dieter (och Cambridge måste ju vara straight from hell) och det är ju så jäkla dumt, men det känns som att det är så oerhört vanligt också, att folk är missnöjda med hur de ser ut, så otroligt tragiskt att det är så. Jag skrev också en text om saken häromdagen, för jag har liksom äntligen lyckats ta mig ut på andra sidan från det där självhatet och jag hoppas att alla ska göra det. Vi är värda att må bra, alla är värda att må bra. Och jag tror att din inställning nu är helt rätt!! Massa pepp och stöd!! Älskar bloggen, och podden! Jag har börjat lyssna på podar väldigt nyligen (mycket tack vare att jag läst om att du lyssnar så mycket tror jag) och din var den första jag lyssnade på. Avsnittet med Julia Skott var ju helt gudomligt bra! Keep up the good work

  3. Word Jessica! Det vidrigaste jag vet är Vikt jävla Väktarna som berättar för dig hur många points ett mariekex innehåller och inget annat. Plus att jag ska betala åtskilliga hundralappar per månad för att få reda på det. Kunskaper för idioter. Heja dig som med förstånd och acceptans tar dig an hälsan. Vad jag längtar efter är beröring. Det tror jag skulle få upp min självkänsla och hjälpa mig att gå ner till min målvikt. Hälsn fr sö Dalsland.

  4. Maja skriver:

    Älskar varenda ord du skriver i det här blogginlägget! Tack!

  5. Birgitta Jönsson skriver:

    Jag har också bestämt mig för att aldrig mer banta och gå på dieter. Äter fortfarande för mycket och väger för mycket för mina onda knän men… då får det vara så. Jag orkar bara inte hålla på och väga mat, räkna mat, skriva upp vad jag äter. Nu får det vara nog. Det ledde ändå ingenstans, förutom att jag nu verkligen förstår varför jag inte går ner, dvs för att jag äter för mycket.

  6. Camilla skriver:

    Good for you! Samma här. Men för mig har bantartankarna bitit sig fast så hårt att det är svårt att det är svårt att veta vad som är ett ”normalt” ätande ochförhållningssätt till mat. För mig hjälper det att lyssna på podcasts och youtubeklipp av personer som coachar andra i sånt här. Särskilt isabel foxen duke. Sök på henne. Ett tips till alla som har problem med bantar-ekorrhjulet, överätning, hetsätning mm…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s