Så blev jag fri från hetsätning

Den här texten är också publicerad som krönika på amelia.se och även andra texter av andra skribenter, klicka här för mer info.

Jag hetsåt i många år. Det var en del av min vardag, en del jag kunde utantill och som inte krävde tankeverksamhet. Det var som ett ostoppbart monster inom mig, ett som bara tänkte på kakor och choklad och onyttiga snacks. Det var aldrig något jag pratade om öppet. Det var min privata golgata-vandring, en självdestruktiv vandring som liksom hängde som en skugga över allt det positiva. Jag kunde proppa i mig chokladkakor på väg till jobbet, smussla med dem i väskan, famlande efter dem när stressen pockade. Jag ville förstås sluta och bli fri från det där. Det var inte lustfyllt att äta ett kakpaket eller en brödlimpa på en kvart. Inte direkt ett njutningsfullt beteende. Jag blev expert på att lura mig själv, intala mig att det kanske var värt det eftersom det skapade något sorts lugn inombords.

Men vid något tillfälle kände jag ändå att det fick räcka. Jag bodde inte längre själv så hetsätandet skedde mest utomhus, på väg till och från annat. Det var alltså totalt i smyg och jag försökte smussla med godispapprena så att förbipasserande inte skulle lägga märke till det.

Det gick i många år men sedan orkade jag inte längre.

För min del handlade det framför allt om att plocka bort de livsmedel som triggade igång det här hetsätandet, alltså att äta mycket och fort och ofta. Jag förstod att jag inte längre kunde köpa hem hela brödlimpor, för då åt jag upp dem. Jag slutade äta godis och kakor eftersom jag aldrig kunde äta ”bara lite”. Allt jag hade hemma åt jag upp när suget väl slog till. Nu äter jag aldrig kakor och godis, inte ens på kalas. Även om jag på kalaset – inför andras ögon – klarar av att bara ta två kakor, så kan behovet av att hetsäta komma senare på kvällen, om jag är ensam hemma och inte mår hundra procent bra. Min väg ut ur det blev alltså att inse att jag inte kunde hantera de här godsakerna, varken nu eller någonsin. Att hetsäta morotsstavar är inte så himla lockande, åtminstone inte för mig. Jag är fortfarande ganska fixerad vid mat och planerar och funderar mycket kring det, men låter det aldrig falla över i sådan destruktivitet.

Jag är inte ensam om den här problematiken och det gör mig så himla ledsen. Varför gör vi så här mot oss själva? Vi är ju värda att njuta av maten vi äter, inte proppa i oss den bakom lyckta dörrar och med skammen pulserande i magtrakten. Ofta hör jag bara om problemet i relation till tonåringar, men även många vuxna kvinnor hetsäter. Var finns alla de berättelserna? Var finns de ärliga rösterna som säger: ”Jag hetsäter och det är inte skamligt”? Var finns alla berättelser om hur det är att sitta i soffan med benen i kors, en mattallrik i knät och en matkasse med massa onyttigheter bredvid? Varför är vi inte snällare mot oss själva?

Jag tror att lösningen är just att vi vågar prata om det här. Berätta för varandra. Avdramatisera det, kanske till och med skratta en smula när vi inser hur absurt det är. För vi är inte ensamma. Ju fler som vågar prata om det, desto fler kanske inser sitt problem och unnar sig själv något finare och bättre i tillvaron. Det är inte mysigt att hetsäta två timmar i sträck och sedan somna av utmattning. Vi är värda att vara snälla mot oss själva. Jag har lovat mig själv att vara så snäll som jag bara orkar mot mig själv och min kropp. Det önskar jag att fler gjorde. Bristen på berättelser beror nog på skammen. Det är så himla skämmigt att inte kunna vara kontrollerad och lagom i sin kost. Men hetsätandet sitter djupt inne i kärnan av ångest och stress som så många bär omkring på. Dessutom i tystnad, jag vet att det finns så många som bär på det här helt ensamma.

Jag tog bladet från munnen när jag började blogga på amelia.se. Då tänkte jag: ”Äsch, fuck it” och skrev helt öppet om saker jag varit tyst om i 17 år och inte pratat med en själ om. Helt plötsligt bubblade allt fram och då försvann även mitt behov av att hetsäta. Att berätta kan faktiskt leda till större förändringar än man tror. Börja med din närmaste vän, din partner, din mamma. Det är så himla skönt!

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Så blev jag fri från hetsätning

  1. sofia skriver:

    Som jag känner igen det, gick från anorexi till bulimi i sena tonåren och blev fri från ca 3 år sedan, det skedde ett uppvaknande när jag satt och hulka vid toalettstolen att nu får det vara bra! Jag sökte samtalshjälp och läste böcker – och det viktigaste som du också nämner – jag började berätta, för min man, min familj och vänner och alla var så förstående! Det var som om beteendet rann av mig, men jag är ”nyktert ätstörd” idag, ibland pockar det på något oerhört, när man är ensam och pressad. När jag slutade spy gick jag upp 5 kilo som nu sitter som berget, men ångesten och skammen vägde mycket mer så det är det värt!

    • Jessica Johansson skriver:

      Tack för att du delar med dig av din berättelse. Själv har jag aldrig varit för smal, jag gillar helt enkelt att äta för mycket. 😀 har heller aldrig kräkts men även ”bara” överätande/hetsätande är ju en ätstörning. Vad fint att du mår bättre idag. Kram!

  2. Tove skriver:

    Har samma problematik. Hade bulimi i tonåren och det gick över i bara hetsätning när jag blev frisk. Det är bättre nuförtiden men faller ändå tillbaka säkert en gång i veckan. Försöker att acceptera att det är som det är och att jag är mer än mina matvanor, men det är ju sjukt hur man behandlar sig själv. På något sätt intalar man sig att allt blir bättre bara man får äta bröd. För mig har det inte funkat alls att utesluta allt, då vill jag bara ha det ännu mer. Det enda om fungerar har varit sjuka rutiner, att äta extremt ofta och se till att aldrig bli hungrig. Men ja, det hjälper ju inte alltid ändå. Tänker ändå på mat och planerar mat väldigt många timmar varje dag. Tänk om man kunde lägga tankeverksamheten på något annat….

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja det är verkligen sjukt vilka övertalningsmekanismer/förnekelsemekanismer man kan lyckas aktivera hos sig själv. Hoppas att du kan hitta hjälp, det finns ju ätstörningskliniker lite varstans i landet. Prova att ringa till en sådan och se om du får skriva in dig, har förstått att det har hjälpt många. ❤

  3. Maria skriver:

    Vet ni om att detta kan bero på att ni inte får mättnadssignaler från mage/tarm. Dvs kroppen känner ingen mättnad. Det finns forskning på detta. Dessutom sände SVT en serie i tre delar nyss där en grupp forskare i England delade in människor i tre olika grupper: Tröstätarna, småätarna och hetsätarna. Detta var mkt intressant och alla tre grupperna fick hjälp med att lägga upp diet efter vilken grupp de tillhörde. Kan inte dra allt nu förstås men vet man om bakgrund till vissa beteenden så kan man lyfta av bördan av att det kanske inte enbart beror på karaktär etc. Och Heja Jessica vad bra det går för dig nu. Imponerande resa du har gjort och mkt fin blogg (som jag nyss hittat).
    Kram

    • moa skriver:

      Vad intressant! Minns du vad dokumentären hette?

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag tror att det beror på en hel mängd skäl, jag känner ju mättnad av viss mat men av annan mat kan jag äta HUR mycket som helst och aldrig bli nöjd, mkt för att det är socker i den maten som triggar mig tror jag. Intressant kommentar, skulle gärna se den serien. 🙂 Tack för din fina kommentar!

  4. Jenjo skriver:

    Jag har precis lärt mig att jag är en hetsätare, trots att jag varit det i hela mitt liv och nu är 43 år.
    Jag är imponerad att du törs skriva om det. Det skulle jag aldrig våga. Folk säger att de hetsätit när de åt tre mackor på kvällen, trots att de ätit middag. Jag tittar på dem förundrat och tänker att jag hade varit så himla glad om det hade stoppat vid tre mackor. Det finns ingen som kan förstå hur mycket man verkligen kan proppa i sig, om man inte är en hetsätare.
    Jag måste komma ur detta, för nu mår jag dåligt av viktökning. Jag är en skrivare, så jag har skaffat ett block som jag ska skriva i så fort jag blir sugen, så fort jag faller dit eller om jag lyckas stå emot. Det har hjälpt mig lite, men inte hela vägen.
    Jag blir också hjälpt av att läsa om andra. Om sådana jag kan relatera till, och då helst till de som är vuxna och lite äldre än typ 20.
    Därför tackar jag för din blogg och för att du törs göra det jag inte gör, prata om det.
    Ha det bra!

  5. Ida skriver:

    Gud, jag har lidit av detta i flera år. Hade grova ätstörningar som yngre, på gränsen till anorexia, så jag antar att det har kommit ur det. För mig går det i skov, jag har perioder då jag helt tappar kontrollen och stoppar i mig mängder med godsaker. Kanske inte varje dag men ofta. Sen har jag perioder, som nu, där jag har helt normala matvanor och mitt behov av att hetsäta är nästan noll. Jag mår så bra i dessa perioder, jag känner mig som superwoman!!! För d är ju som du säger, det är ju aldrig njutfullt att hetsäta, en känner ju knappt smaken på det en stoppar i sig. Och de där känslorna av total skam, ångest och självhat tar totalt över mig, jag känner mig verkligen som en värdelös människa i dessa perioder.
    Det intressana med det hela är just det du trycker på, att en borde berätta. Den tanken är så främmande för mig att jag aldrig ens har tänkt tanken. Hur kan det bli så!? Rent intelektuellt sett så förstår jag ju att mina älskade kommer älska mig ändå. Men jag tror att det är nåt så primitivt i de där skamkänslorna….det är nåt en måste dölja oavsett vad (tror jag en tänker och känner). Det är nåt smutsigt och ”lägre” med att bete sig på detta viset.
    Jag vill iaf komma ifrån dessa tankar och detta inlägg har lossat lite av en sten inne i mig. Jag har känt mig väldigt ensam om detta. Har ju aldrig pratat med andra om mitt beteende, och ingen har berättat nåt liknande för mig. Så bara att läsa din berättelse gör att jag känner mig mindre värdelös.
    Tack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s