Vår tids rädsla för skörhet och melankoli

EDIT: Jag har omformulerat inlägget eftersom jag formulerat mig lite knasigt. Nu går min andemening förhoppningsvis fram tydligare. ❤

Det här inlägget angränsar till det inlägg jag skrev häromdagen, om ”psykisk förkylning” (ett begrepp jag absolut inte vill ta åt mig äran för, jag tyckte bara det var så bra att det var värt att lyfta igen). Jag tänker mycket på vår tids rädsla för skörhet och melankoli.

”Förr i tiden” så betraktade man (i de högre klasserna åtminstone som hade tid och råd) melankoli eller nedstämdhet, som en naturlig del av livet. En människa kunde bli melankolisk i perioder och det var inte konstigt. Blanda inte ihop det här med depression eller riktig ångest. Jag pratar om att inte alltid vara klämkäck, glad och redo för whatever may come liksom, som man ibland kan känna att folk tycker livet ska vara.

Det är helt naturligt att vara nedstämd eller skör ibland. Det är helt okej att vara melankolisk, orolig, ha katastroftankar. ALLT behöver inte medicineras bort. Lite som jag var inne på i mitt förra inlägg, det finns ju nyanser. Psykisk ohälsa måste tas på allvar, men ups and downs i en annars psykiskt frisk människas liv måste också bejakas. Jag tror också att det är nyttigt att tillåta sig själv att stanna upp och KÄNNA. Våga gråta, våga vara skör och liten och våga berätta det för människor i omgivningen.

Vi lever under väldigt speciella villkor. Vi är utkastade på en planet mitt i ett stort svart gap, vi känner och planerar och kan berätta historier för varandra (till skillnad från katter eller hundar). Vi vet också om att vi ska dö och utifrån de här mycket förvirrande premisserna – sorry för det gymnasiala i detta – ska vi försöka skapa ett liv. Vi känner kärlek till människor och fäster oss vi dem. Vi blir rädda att förlora dem. Vi måste också träna, äta bra, sova, jobba, betala räkningar, hitta en bostad, tvätta, städa, gärna semestra, gärna hinna med lite kultur, hålla oss au jour – är det KONSTIGT att vi mitt i allt detta inte kan gå runt och vara små solstrålar prick hela tiden?

Ibland känns det bara som att precis allt ska botas omedelbart med KBT eller pulverdiet eller lite positivt tänkande (hu!) eller mindfulness. Men tänk om själva botemedlet ibland är att bara stanna i en känsla? Faktiskt möta den där bubblande oron i magen och rannsaka vad det får mig att känna? Faktiskt inte bara slå bort tankarna om att man inte trivs med tillvaron, utan varje gång fundera på vad man skulle kunna förändra i den. Faktiskt acceptera att alla inte orkar vara starka. Somliga orkar det aldrig (och det måste också vara okej och då kan man behöva hjälp), andra orkar ibland och vissa verkar orka precis hela tiden.

Jag får inte panik om jag gråter eller blir jätteorolig någon gång då och då. Jag försöker fundera på vad som orsakat det, tillåter mig att stanna upp. Kanske är det min kreativa sida som gör att jag är i så konstant kontakt med mina känslor. Det är jättejobbigt ibland men jag hade aldrig velat ha det på något annat sätt. För att citera titeln på en Märta Tikkanen-diktsamling jag just läser: ”Mörkret som ger glädjen djup”. (obs, läs gärna diktsamlingar och skönlitteratur om du inte själv pallar ta tag i de stora frågorna. Glöm inte det trots att telefonen pockar med sina sociala medier. Allt jag kan om livet har jag lärt mig av skönlitteraturen och poesin, inte av självhjälpsböcker eller livscoacher, Märta Tikkanen och Sara Stridsberg och Marguerite Duras och Patti Smith är i så fall mina livscoacher).

Om du är i kontakt med din egen skörhet så har du också ett öppnare hjärta och mer förståelse inför andras, vilket gör dig till en mer empatisk och solidarisk människa. Så försöker åtminstone jag tänka. Gunnar Ekelöf: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Sjukt basic detta men ibland kan basic vara ganska gött som en påminnelse mitt i vardagen.

Skörheten och melankolin är helt enkelt en del av livet, lika central som träningspassen, powerwalk-timmarna, skratten eller pirret i magen. Förringar vi eller slår bort den så förlorar vi en av många dimensioner i att vara människa. Så tänker jag. Vad tänker du om det här?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vår tids rädsla för skörhet och melankoli

  1. Petra skriver:

    Jag håller med dig helt och hållet, så himla bra skrivet!

  2. Helena skriver:

    Du är så himla klok. Väldigt bra skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s