Jag saknar aldrig männens blickar

Jag har hört kvinnor – vet inte riktigt var, i tidningar, på radio? – prata om att de vid en viss ålder märkt att männens blickar slutar möta deras på stan. De har passerat stadiet då i samhällets sjuka blick inte längre betraktas som åtråvärda objekt. De saknar att bli åtråvärda, sedda, attraktiva. Jag har funderat mycket över det här och känner verkligen exakt, precis tvärtom.

Jag har nog inte ännu passerat den där åldern, jag tänker mig att den infaller kring 40 för en kvinna? När ansiktet och kroppen är mer märkta av tidens tand. För det första: Det gör mig så ilsken att jag måste gnissla tänder en smula, att skönhetsidealet och vad som betraktas som attraktivt är så kopplat till ungdom. Jag kan tänka mig få ansikten som är vackrare än Suzanne Ostens eller Märta Tikkanens. Så fulla av liv, klokskap, visdom och fortfarande otroligt vackra. Det var nog just Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg (R.I.P) som i ett gammalt avsnitt av ”Allvarligt talat” i P1 pratade om att de inte var rädda för rynkor, eftersom de såg det som ett tecken på att de hade levt. Skrattat och gråtit, funderat och grimaserat. Finns det något mer attraktivt än en människa som bara är helt full av liv? Ett sönderopererat Hollywood-ansikte är mycket mindre intressant. Tycker jag. Fast å andra sidan kan det också få mig att börja fundera: Varför har hon valt att operera sig, vad har fått henne att känna så stark aversion mot sitt eget åldrande att hon väljer att upprepade gånger ändra sitt utseende – och så vidare. Också ett plastikopererat ansikte vittnar om mänsklighet, fast kanske på ett annat sätt än vad människan som är helt fysiskt utslätad i ansiktet själv vill.

Som sagt: Sidospår. Jag har inte själv nått den åldern men min vikt gör att jag i samhällets generella blick inte ingår i skönhetsnormen. Vid en viss vikt går liksom gränsen. Lite rund kan vara charmigt, jättetjock är bara oattraktivt. Så är ju samhället uppbyggt. När jag vägde mindre var jag ofta med om att olika män mötte min blick på stan. Men här kommer skillnaden: Jag tyckte alltid bara att det var fruktansvärt jobbigt. När jag går på stan är jag redan så full av medvetenhet kring omgivningens reaktioner på min existens, att jag verkligen inte vill bli iakttagen av dem jag möter. Det är något av det absolut skönaste med att vara en tjockis: Att man slipper att folk visslar på en på stan eller kollar in ens kropp. Jag vill ha min kropp ifred, den är inte till för allmän beskådan. Om en kvinna gillar mina kläder eller mina väskor så är det bara kul så klart, på det sättet tittar jag själv ofta på folk på stan och låter mig inspireras. Men den sexuella blicken inger mig bara obehag, jag vill skruva på mig och fly ut ur min existens.

Jag hoppas att jag, när jag når min målvikt, slipper de här blickarna. Jag vill inte att en man ”diskret” ska vända sig om efter mig på stan för att spana in min rumpa. Jag vill inte att någon kille ska glo på mina bröst på bussen. Jag vill inte att en okänd person ska flirta med mig. Jag är ett subjekt och vill inte, hur klyschigt och simpelt det än må låta, vara ett objekt utan att jag har bett om det. Det ger mig rysningar ända in i märgen vid blotta tanken. Någon kanske tycker att jag överdriver. Jag överdriver inte. Det är exakt så här jag känner. Om det inte innebar så mycket hälsoproblem för mig att vara tjock (eller blickar av ett annat slag, kvinnors blickar på vad de tror är en gravid mage, människors avsmak-blickar för att jag är så tjock) så skulle jag gärna fortsätta vara i den här hyddan till kropp. Den är också ett pansar på så vis.

Vad tänker du om blickar på stan?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Jag saknar aldrig männens blickar

  1. Stina S skriver:

    Innan barn var jag iaf lite intresserad av bekräftelse, nu efter barn känns blickar och kontaktförsök från främlingar enbart besvärande.

  2. Katarina skriver:

    Vad synd att du ser din kropp som pansar… Självklart måste människor få ge varandra blickar, hur ska man annars kunna hitta varandra i folkvimlet? Det handlar inte bara om mäns blickar; jag har fått djupa blickar även av kvinnor, som då troligtvis är lesbiska. Varför inte tillåta – eller åtminstone acceptera – detta subtila frågetecken om intresset är ömsesidigt? Jag gillar mindre när okända kommer fram och börjar prata. Men även här är de flesta trevliga. Alla har rätt att fråga och alla har rätt av avböja. Båda bör göra det på ett trevligt sätt. Även Jens var tvungen att ta kontakt med dig utan att känna dig och veta något mer om dig är längd, vikt, ca-ålder och stil. Detta första intryck tog du av Jens också. Sedan upptäckte ni att den andra personen var rätt trevlig att prata med. Och sedan upptäckte ni att den andra personen delade intressen, värderingar mm och att det fanns en djupare attraktion. Man kan inte lura sig att tro att det var ens vackra själ som gjorde att den andra öht började prata med en. Jag tror det finns en aura runt varje person och den tilltalar vissa. Låt folk ge dig en blick men om du inte suger tag i deras blick så kommer det att stanna vid det. Det är inte hemskt, det är mänskligt. På så sätt lever ju mänskligheten vidare. Det är absolut inte att reducera dig till ett objekt utan tvärtom ett försök att kontakta personen bakom ytan.

    Varför känner du ett behov av att ha kroppen som pansar mot andra människor? Låt den vara ditt verktyg för att ta dig fram och ge dig möjlighet att skapa. Men tro inte att blickar handlar om att reducera dig till att bara vara kropp. Dessa blickar utforskar världen som du är en del i och den blicken kanske tillhör en bloggläsare, en man eller kvinna som vill lära känna dig, en person som känner en känsla samhörighet med dig osv.

    Jag tänker inte säga att du överdriver för dina känslor är säkerligen precis så starkt negativa. Men du kan öva dig på att vara mer förstående och förlåtande mot de som ger dig blickar och tolka dem positivt. Välj att le tillbaka och vänd sedan bort din blick så kommer du inte att missförstås. Det kan vara den där blyga bloggläsaren som inte vågade mer än le…

  3. Hade nån ens lyft ett ögonbryn pga just mig hade jag tagit det som en komplimang.

  4. Sara skriver:

    36 år och har slutat få blickar

  5. Klara skriver:

    Jag tycker om att möta blickar och få blickar på stan. I alla fall för det mesta. Jag är 49 och märker kanske att det är lite färre ”möten” än förr, men alls inte dött på den fronten. Även yngre killar kan möta blicken på det där lite flirtiga viset och jag tycker bara det är kul. När jag var yngre (yngre än 20) var jag väldigt osäker på mig själv när det kom till killar, så nu när jag är vuxen och mer säker tar jag kanske igen det lite … 😉 Jag tycker Katarina beskriver det väl, detta sätt att mötas, att med en blick fråga. Jag är gift, så det är inte så att jag letar efter någon, men jag hade tyckt att det var jättetråkigt om det inte tittades. Förutsatt att det görs på ett intresserat och respektfullt sätt. Såklart kan det kännas fel även för mig.

  6. maria skriver:

    Har inte heller slutat att få blickar än (snart 39) får det oavsett storlek på min kropp… och jag har inget emot det. Men jag förstår din tanke.

  7. Amelie skriver:

    42 år och får de där blickarna ofta, jag erkänner att jag gillar det. När jag går förbi en byggarbetsplats och de visslar efter mig så blir jag ärligt talat glad. Jag ser blickar och visslingar som komplimanger och inte som nån sorts sexuella trakasserier.

  8. Emma skriver:

    Jag känner precis som du kring blickar. De fanns i tonåren och försvann när jag blev tjock. Tydligast var det när män kunde vara trevliga mot en kvinna före mig i kön för att sen inte ens se på mig när jag passerade. Ilskan i att deras ”icke blickar” kunde få mig att känna mig värdelös. När jag blev smalare kom blickarna tillbaka och nu blir jag också arg över att värderas hela tiden. Jag ser dessa blickar och hör mäns kommentarer om kvinnor överallt, som att bara vistas på offentlig plats ger rätt till att offentligt dela ut omdömen. Tyvärr tror jag att glädjen i att bli visslad på handlar om att vi som kvinnor lär oss att värdet ligger i vår kropp. Om det är bra eller dåligt ligger ju uppenbarligen i den personliga upplevelsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s