Önskeinlägg: Vad ska du göra med ditt tjocka barn?


Detta möts man av när man kliver in på Skeppsholmen numera, älskar’t!  

En gång för längesedan var det en bloggläsare som bad mig att skriva hur man ska hantera ett knubbigt barn, om man har ett.

Det är ju skitsvårt för mig att moralisera eller predika eftersom jag själv inte har några barn och knappt ens känner några barn. Jag fattar att det är hur svårt som helst att vara förälder och valde därför att ha bilden ovan i just det här inlägget. Eftersom bara att anstränga sig och vilja sitt barns bästa kommer göra barnet till en ganska hyfsad person, tror jag.

Eftersom jag inte kan prata i egenskap av förälder, så väljer jag att prata om det här ämnet i egenskap av en tjock person som har varit barn (och som alltid har haft ett problematiskt förhållande till mat). Och som sådan, och med tanke på hur jag känner när folk kommenterar mitt ätande (nu snackar jag inte bloggen, här är det ju en del av ”jobbet” med sådana kommentarer och ofta är de vettiga – utan IRL) (och det känns inte bra), så säger jag bara: LET IT BE. Ett knubbigt barn kommer ändå få utstå så mycket skit i skolan antagligen. Hen kommer ha ångest inför varje gympalektion (ok KANSKE dårå men sannolikheten är ganska stor), bli vald sist, dö av skam inför att prata inför klassen, känna lust att sova i två dygn vid tanken på att gå till badhuset med skolan. Plus det jag skrev om igår, alla dessa smala bilder som bombarderar oss från vaggan till graven, och som basunerar ut hur man helst ska se ut i vårt samhälle. Plus all fatshaming som kvällspressen prånglar ut så att den når även barnens ögon. Och lilla barbie med sin lilla yttepyttiga midja och sina nätta yttepyttiga fötter, vars hår barnet klappar vördnadsfullt.

Ska man dessutom ha en förälder som med granskande blick värderar vilken mängd smör man väljer på sin frukostmacka? Nääee, man behöver liksom inte det. Man behöver massa kärlek bara, och massa massa fokus på annat än utseende och yta. Och föräldrar som inte kommenterar andra människors vikt, inklusive sin egen. NÅGONSIN.

Så jag säger i egenskap av tjock: Låt ditt barn vara knubbigt ett tag. Det är bättre än att barnet ska få ätstörningar (oavsett om ätstörningarna är åt ena eller andra hållet), det är bättre än att barnet ska hata sin kropp som vuxen, det är bättre. Alltid. Sedan kan man ju typ laga god mat, hitta på roliga saker som involverar motion osv (om barnet vill, själv har jag alltid varit en inomhusmänniska och helst velat läsa och skriva och rita hela tiden men jag är glad att mina föräldrar drog med mig på aktiviteter ibland också, även om jag än idag inte direkt gillar att plocka i svamp eller gå i skogen eller sådant!).  Att vara förälder tycker jag verkar som något av det absolut svåraste som finns, hur göra för att inte fucka upp ett barn på ett eller annat sätt liksom? Så jag beundrar verkligen alla föräldrar. Bara prata med barnet om annat än kropp och utseende så blir det nog bra i slutändan.

Puh, det här inlägget var lite svårt att skriva och jag kanske inte fick fram någon supertydlig poäng. Men jo, lite ändå tror jag. Åter till sjukstugan (a.k.a soffhörnet)!

Hur tänker ni som faktiskt har barn kring det här? Det vore intressant att höra!

Annonser
Det här inlägget postades i Fatshaming, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Önskeinlägg: Vad ska du göra med ditt tjocka barn?

  1. Madde skriver:

    Så bra skrivet. Har själv fyra nu vuxna barn och har sett hur framförallt mammor hetsar både sina egna och andras döttrar till några sjuka ideal.Minns då två tjejer i äldsta dotterns klass tyckte att min dotter var för fet ( hon var helt normal) och hur SMAL och snygg den andra tjejen var. En av klassens populäraste killar blev riktigt förbannad ( kanske inte helt ok mot den magra) men säger något om att han minsann föredrar en som ser ut som min dotter framför de andra. Dom blev tysta och sen sprang runt och fjäskade för min dotter hur snygg och kurvig hon var. Nu talar vi om barn i yngre tonåren. Skrämmande anser jag.

  2. Erika skriver:

    Prata inte i termer om hur folk ser ut. Man lär barnen bra matvanor-äter riktig mat tills man är mätt och inget småätande däremellan- givetvis ett par mellanmål. Så får man se ut som man gör. Oftast löser sig allt då tror jag.

  3. Katarina skriver:

    Åh, detta är en hjärteknipande ämne!

    Känner ett annat barn som fick höra att hen hade feta armar av sina klasskamrater i 3:an och vägrade sedan kortärmat…

    Jag anser att barns hälsa är fullständigt föräldrarnas ansvar och öht inte alls barnets. Barn som serveras nyttig mat och som sparkas ut att leka aktivt (jo, du gillar att läsa, men på samma sätt som det är onyttigt att sitta LÄNGE framför TV, dator eller spelburkar är det onyttigt att sitta och läsa LÄNGE…det är själva sittandet som skall begränsas för barn…) kommer aldrig att dra på sig rejäl fetma förrän de är stora nog att välja livsstil själva. Sedan är inte vikten i sig ett problem utan det faktum de flesta feta barn inte blir det av nyttig mat utan pga att föräldrar har skräpmat tillgängligt hemma. Skulle vi kolla blodvärdena på alla barn tror jag att feta barn är minst lika undernärda som underviktiga. Igen, det är föräldrarnas ansvar vad barnet får i sig, sedan är det mindre väsentligt hur mycket, anser jag. Vi har olika anlag för aptit. Problemet är att vi fokuserar på kroppsstorleken i sig även på barn, inte vad som föranleder den.

    Ett annat ansvar vi föräldrar har är att prata med våra barn om att det är ok med alla kroppar och utseenden och stilar! Vi måste uppfostra dem att vara schyssta och tala om för dem att vi aldrig skulle acceptera att de var elaka mot något barn. Att vi förväntar oss att de alltid är schyssta och inkluderande mot alla, oavsett kön, ursprung, storlek, sportkompetens, intressen, hobbys osv. Detta är nog ändå det allra viktigaste…men elaka dömande vuxna är ju det värsta hindret från att skapa snälla barn….

  4. UlrikaZ skriver:

    Näringsrik ren mättande mat varje dag hela veckan = inget sug efter skräp. (Det går – jag fixade det, ensam, pendlande o heltidjobbande alla år – då fixar alla det!) En massa kul livlig lek och aktiviteter ihop med barnen. Inte sätta sig med en padda eller bok just när de behöver röra på sig, och man själv också. Det hinns också med. (Har två, version 20+, och de mår jättebra) Lite gottis av och till (typ en (inte fyra) bulle, dela en chipspåse över hela helgen etc ) men absolut inte göra nå’n grej av det. Ord som fredagsmys är ju idiotiskt när det förknippas med skräpmat och dåliga hel&halvfabrikat. Mys är att ha kul ihop, skratta. leka, busa, vara ute i naturen, spela spel, boll, allt möjligt, quiz, – inte att äta! Det är helt och hållet föräldrarnas ansvar att ge barnen bra näring och lagom med resten. Ingen ska nånsin nånsin skylla på barnen, om ett barn har mer vikt än barnet vill ha.

  5. Stina S skriver:

    Jättefint inlägg. Jag tror att du har helt rätt.

  6. Carro skriver:

    Väldigt intressant. Jag var själv ett mulligt barn och kass på gympa och hela den biten. Älskade chips och att vara hemma. Jag hade inga fritidsaktiviteter och det blev inte att jag skaffade mig några när jag väl rundat till mig. Räckte liksom med att känna mig sämst på gympan i skolan.
    Nu har jag själv ett barn, en dotter som plötsligt för två år sedan blev rund över en sommar. Det är skitsvårt att veta hur man ska förhålla sig till detta. Jag vill absolut inte tala om för henne att hon är tjock och att hon måste vara smal till varje pris. Men jag har synpunkter på hur mycket socker hon har i sin kalla choklad (även när det gäller hennes spinkiga lillebror) och jag har uppmuntrat henne att börja med ytterligare en fritidsaktivitet förutom gymnastik och skolidrotten. Hon älskar mat och äter gärna minst två portioner. Vi har börjat med att ta en paus efter första portionen, dricka vatten och se om mättnadskänslan infinner sig. Och det gör den ju för det mesta, även hos oss vuxna.
    Jag försöker att tala om för henne att hon är bäst, alltid. Väger mig inte själv sedan två år för att inte föra över något hetsbeteende.
    Blev en liten novell, sorry!

    • Carro skriver:

      Fortsättning av novellen:
      Det som komplicerar det hela ytterligare är att jag inte önskar önskar att min dotter ska ha det som jag hade det som liten. Alltså ingen smalhets, utan jag vill bara att hon ska slippa den bördan (bildligt).
      Vi äter ”ren” och hemlagad mat och bara lördagsgodis. På fredagar kan barnen få kanske två deciliter popcorn.

    • Katarina skriver:

      Föräldrar som du önskar jag åt alla barn!! ❤

  7. Emmen skriver:

    Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Har i princip alltid varit hungrig oavsett hur mycket jag ätit i kombination med att det under skolåren varit otroligt viktigt för mig att vara smal. Det yttrade sig i ätstörningar. Min mamma ville prata med mig om det men vågade inte ( har hon berättat för mig i efterhand). Jag önskar verkligen att hon hade vågat bekräfta att hon såg att jag hade en kämpig relation till mat. Det hade vart så betydelsefullt om jag hade kunnat dela mina känslor med henne. Att ett barn kan känna sig fri att dela sina smärtsamma känslor (och glada känslor också såklart) med sina föräldrar tror jag är bland det viktigaste man som förälder kan ge sitt barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s