Kvinnorna tittar på min mage och ler milt

en teckning jag ritade förra veckan.

jag har skrivit flera gånger tidigare om att folk tror att jag är gravid. Jag har en typisk äppelkropp, med stor mage (snarare än päronkropp som i vår kultur betraktas som mer attraktivt) och det har jag även när jag är mindre i omfång. Även när jag i gymnasiet vägde 70 kilo (fortfarande lite överviktig) så stod magen ut liksom. Det i kombination med att vara tjock gör tydligen att idiotiska människor ideligen tror att man är gravid. Jag har till och med varit med om att en kvinna sa ”nu är det väl inte långt kvar!” Jag bara: ”vad menar du?” Hon bara: ”tills ert lilla barn kommer!” Haha. Då fick både hon och jag massiv ångest men så här i efterhand är det ju lite komiskt. Jag har även varit med om att springa på en granne i tvättstugan, och att hon sprack upp i ett stort leende och sa: ”vad kul att du är gravid!” För att nämna några av oändliga mängder exempel.

En annan, mindre explicit företeelse, är att kvinnor på stan/tunnelbanan/bussen/whereever tittar noga på min mage och sedan möter min blick och ler milt. Om det här hade hänt en eller två gånger, så hade det kanske kunnat röra sig om ren och skär noja från min sida. Men tro mig, mina damer, det här händer hela tiden. typ varje dag. Inte konstigt då, att man blir smått peppad på att gömma sig i barmhärtiga koftor. Jag vill inte ha några milda leenden. I min mage bor ingen bäbis och att folk förutsätter det är minst sagt kränkande!

Som sagt, det här blir repetition för vana bloggläsare, men vi kör igen: fråga ALDRIG en kvinna om hon är gravid. Även om du är hundra procent säker på att en bäbis kommer ploppa ut närmaste veckorna. Hon kanske bara är tjock eller rund och då är det sista hon vill att få massa ångest från dig. När vi ändå är inne på det ämnet så behöver du inte kommentera andra kvinnors kroppar överhuvudtaget. Även om de själva kommenterar sina kroppar. Gör något vettigt i stället. Läs en diktsamling eller roman, se någon bra teveserie eller gå in på toa och kläm på dina valkar så slipper du åtminstone göra någon annan ledsen med din kroppsfixering!

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik, skönhetsideal. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kvinnorna tittar på min mage och ler milt

  1. Madde skriver:

    Jag har oxå en mage som gör att jag ser gravid ut. Den kommer jag aldrig bli av med. Brukar aldrig bli upprörd över det utan svarar istället med ett stort leende. Jag är inte gravid, bara fet.. och har ätit mig till det alldeles själv 🙂 Brukar funka rätt bra faktiskt och de flesta skrattar åt det 🙂

  2. moa skriver:

    Det märkligaste jag har varit med om var när ett apoteksbiträde försökte pracka på mig folsyra. Jag bad om typ multivitaminer, och hon började prata om att det var jätteviktigt att äta folsyra också och insisterade till och med när jag sa att jag inte behövde det.

  3. Liselotte skriver:

    Min mage stod ut även när jag var rätt rejält underviktig – och alltså inte ”svältmage”, utan det är så jag är formad, oavsett antal kilon.

    Som drabbad av sekundär barnlöshet var jag ständigt livrädd för den där frågan (eftersom jag då skulle ha brutit ihop av alla möjliga anledningar).

    Älsk på teckningen!

  4. Åsa t skriver:

    Har råkat ut för det när jag var ung å rätt smal men hade putmage. Personen vägrade tro att jag inte var gravid utan började till å med att stryka mig på magen! Men jag har också varit med om två gånger med kraftiga tjejer som jag känner lite att de stått framför mig å lett stort å blivit jättebesvikna att jag inte sett eller kommenterat att de var supergravida, typ bara dagar kvar. Men man vill ju bara inte fråga! Ha en bra dag

  5. Raquel skriver:

    Jag lärde mig från tidig ålder att aldrig anta att någon är gravid bara för att magen putar lite. Var med en kompis som gjorde det typiska, grattade en bekant som vi stötte på ute på stan om hennes graviditet…men just det, det var bara bullar i den magen. Har dock också hamnat i situationer där det blir lite komplicerat, en kollega på jobbet som alltid var ‘rund’. Hon blev rundare så att säga men sa inget direkt om att vara gravid så jag sa inget. Sedan när hon berättade det tillslut så sa hon stött ‘va, trodde du att jag var fet?’ Själv har jag inte anlag för putmage, min vikt sätter sig på låren först och främst, så har aldrig blivit ställd den frågan. Dock när jag genomgick IVF så överstimulerades mina äggledare vilket ledde till en svullen mage så jag såg sådär 4 månaders gravid ut. Min största fruktan då var att någon skulle ‘gratta’ mig. IVFen misslyckades och jag hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna om någon hade trott att jag var gravid. Inte bara hade jag gråtit, det hade liksom varit en oändlig flod av känslor som hade fått sitt utlopp. När jag väl var gravid (yes, det gick tillslut, helt utan hjälp också, efter 8 år!) så var det så uppenbart att jag var gravid men, många milda leenden som i en annan situation hade kunnat vara sårande. Jag kan själv le mot kvinnor som är gravida, eller ge dem mitt säte på tuben, men bara om det är helt uppenbart att de är gravida, typ stryker sin mage och handen i ryggen och pustar. Fast ge upp sitt säte kan jag göra utan ‘övertygande’ bevis, bara fråga om de vill sitta utan någon som helst referens till magen, om det tas illa upp av någon som inte är gravid för att de tror att jag antar att de är gravida så blir det för många om och men att bry sig om. Generellt tycker jag att man skall ha medkänsla med folk omkring sig, och de flesta vill väl inte såra utan är bara ignoranta och ‘tänker inte så långt’. Kommer ihåg en gång, jag satt på tåget hem från jobbet, hade precis innan jag lämnat kontoret insett att jag genomgick mitt tredje missfall. Färden hem, ja jag såg väl ut som jag kände mig, satt inte och grät men var så ledsen att jag orkade inte se neutral ut. En kille och en tjej satt vid samma säte och efter ett tag sa tjejen ‘I hope it wasn’t something I said’. Det var uppenbart att hon antydde på mig med blickarna som utbyttes. Jag sa inget, orkade inte, men om jag hade öppnat munnen där så hade jag kunnat få henne att känna sig riktigt dålig. I den situationen var dock hennes kommentar inte så viktig, jag genomgick ett inre helvete som var så mycket mer uppslitande än vad en sådan kommentar kan vara. Men, jag skulle aldrig få för mig att kommentera någon annans känslosituation, man vet aldrig vad någon annan går igenom.

  6. Anna skriver:

    Stå på dig! Jag är också med om det hela tiden och även om man försöker att inte bry sig så blir man lite ledsen över hur utseende fixerade människor överlag är…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s