Hur långt ska hälsohetsen gå?

Jag hör om fler och fler konstiga initiativ. Arbetsplatser som sänker lönen för sina anställda om de inte motionerar, arbetsplatser som förväntar sig att de anställda ska logga sina kroppsliga värden. Folk som skriver in i sina CV:n att de har sprungit maraton. Först tyckte jag att det lät som ett dystopiskt scenario ur någon gammal Aldous Huxley-roman, men det var tyvärr inte så. Jag ser på intet sätt att den stress och press det innebär att BEHÖVA träna för att bibehålla sin lön skulle få någon att må bättre? Initiativ som friskvårdstimmar, däremot, är förstås fint  så länge det bygger på frivillig basis. Den anställda ska naturligtvis få välja om hen vill utnyttja sin friskvårdstimme eller inte.

I morse på väg till jobbet lyssnade jag på ett mycket intressant avsnitt av P1:s Kropp&själ (som pod, finns att ladda ner i appen podcaster eller på iTunes alternativt lyssna på SR:s hemsida) om just hälsohetsen i samhället. Jag kände att jag nästintill satt och kokade på pendeltågets säte. För mig, liksom för flera medverkande i programmet, vilar något obehagligt över den enorma hälsohets vi just nu lever i. Jag tänker att stress orsakar högt blodtryck vilket inte är hälsosamt. Förutom att alla kroppar inte klarar av att elitidrotta (och saknar kunskapen för att göra det på ett riskfritt sätt), så finns det liksom andra värden i livet än arbete (hej kära samtid med arbetslinjen och arbetshets och luther ända upp i märgen!) och träning. Här hänvisar jag gärna till mitt kulturellt hälsosam-inlägg från häromveckan.

Jag har märkt att jag mår väldigt bra av regelbunden styrketräning och dagliga promenader. Det minskar min kroppsliga smärta, det gör att jag sover bättre och blir piggare. Och då är jag förstås fortfarande bara helt i början av min hälsoresa, eftersom jag började styrketräna ordentligt så sent som i april-maj i år. Dessutom bröt jag fingret (inte på träningen dock, hehe) och under fyra veckor var vi tvungna att ta det lugnare på passen. Ändå märker jag jättestor skillnad på så kort tid. Jag försöker alltså inte basha på träningen i sig, bara när den går till extremer. Min eviga tanke är att fundamentalism stjälper snarare än hjälper, i alla sammanhang. Oavsett om det gäller strikta dieter, religion eller hälsa/träning.

En av personerna som medverkade i Kropp&själ (sorry, minns just nu inte vem av dem) trodde att vi ändå befinner oss i slutet av denna hälsohets. Att klimatet snart kommer lugna ner sig några grader när folk inser att extremt hård träning inte alltid är bättre än lagom mängd träning. Jag hoppas och väntar ivrigt på denna backlash, så kanske vi kan landa med båda fötterna på jorden och berätta om annat i sociala medier än de maraton vi sprungit och hur fort vi sprungit dem (eller vi och vi, inte ska jag springa något maraton inte!). Som det är nu känns hälsohetsen och kosthetsen så uppskruvad och febrig att hälften vore nog. En negativ bieffekt blir också fatshaming, att se ner på de personer som inte vill/orkar träna eller äta rätt.

Vad tänker du om det här?

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Hur långt ska hälsohetsen gå?

  1. Anna skriver:

    Jag tänker att det är upp till var och en att tolka och uppleva ”hälsohetsen”. Enligt mig finns det ingen hälsohets och jag känner inte igen det du beskriver i din text. Däremot accepterar jag givetvis att du känner så. Min egen upplevelse är dock ganska mkt tvärtom.

    • Jessica Johansson skriver:

      Ja självklart är det upp till var och en, jag skriver här om mina tankar men tar gärna kritik. Det är väl hela poängen med att diskutera och fundera kring samhälleliga fenomen, att olika personer tycker olika. 🙂 Intressant att du tycker tvärtom, har du också lyssnat på programmet som jag nämner i texten så att du förstår hur jag menar? På vilket sätt upplever du situationen tvärtom?

    • Jessica Johansson skriver:

      Jag frågar alltså av ren nyfikenhet och för att jag är intresserad av att höra olika personers tankar kring detta. 🙂

    • Anna skriver:

      Mitt inlägg var inte menat som kritik, jag hoppas att du inte uppfattade det så. Inlägget var tänkt som en kortfattad reflektion att jag inte upplever hälsohetsen, men att jag är medveten om att det finns andra som gör det. Att jag inte upplever den, betyder inte att den inte finns. Men även tvärtom, en del människor kanske upplever hälsodebatten (för ja, en sådan finns tycker jag) negativt för att de känner sig påhoppade eller utsatta eller tolkar det som att de är dåliga för att de inte är hälsosamma på ett ”normativt sätt”, fast ingen pekat ut dem (det är verkligen jättesvårt att formulera sig ödmjukt kring det här ämnet, trampar jag någon på tårna här?). Ja jag har lyssnat på programmet och tänker att det på vissa arbetsplatser verkar ha utvecklats någon slags lokal hälsohets, men jag anser den inte generell i samhället. Jag tycker givetvis att alla tvingande åtgärder på en arbetsplats är helt fel, men ett mer allmänt arbete för folkhälsa tycker jag är bra.

      Med att jag upplever situationen tvärtom menar jag att jag snarare tror att befolkningen överlag behöver avsätta mer tid till hälsofrämjande åtgärder än vad vi gör nu. Med det menar jag inte att alla ska köra triathlon utan en mer aktiv vardag.

      Den här kommentaren blev inte riktigt lika svartvit som förra tror jag… 🙂

      En sak till! På min arbetsplats finns det personer som gärna gör sig lustiga över oss som tränar mycket och anklagar oss för att vara ”offer för hälsohetsen”. Ingenstans förekommer reflektioner kring att jag kanske tränar för att uppnå resultat som att bli snabbare i olika lopp mm. De män som tränar mycket antas automatiskt göra det för att de vill få bra placeringar t ex i Vasaloppet och det accepteras som en god anledning till hög träningsmängd. Jag, som kvinna, antas bara träna för att jag vill se bra ut och för att jag är ett hälsofreak. Det hade inte riktigt självklar anknytning till debatten, men lite… 🙂

  2. Liselotte skriver:

    Jag tycker det är intressant hur det blivit en diskussion kring ”hälsohetsen – finns den eller inte?” med två läger som blir allt hetsigare (sic!). Om en endaste person upplever sig hetsad av medias och omgivningens fokus på hälsa… då finns det väl en hälsohets?
    (sen upplever kanske någon annan att det hetsat kring att slappa och äta socker…och då finns den hetsen också!).

    Programmet du hänvisar om är väldigt intressant, min kollega har också skrivit en bra reflektion kring ämnena som lyfts: http://johanna.livskick.nu/2015/03/13/folkhalsoargumentet-upprepas-som-ett-mantra-om-traningshets/

    Utöver det rent kroppsliga (och ev. fysiska och psykiska besvär det kan skapa) tycker jag polariseringen är en intressant aspekt: ett nytt klass-samhälle med elittränad vs otränad går ibland att urskilja:
    http://livskick.nu/motion-blir-maraton-vad-hander-nar-extremtraning-blir-norm/

  3. Liselotte skriver:

    Min kommentar verkar inte ha kommit med:

    Jag tycker det är intressant att det blivit en diskussion kring ”hälsohetsen – finns den?” med två läger som blir allt hetsigare (sic!) Jag menar – har en endast person upplevt sig negativt hetsad av hälsofokuset i media och samhället i stort… då finns väl en hets…?
    (Om en endast person sedan upplever att det finns en hets kring slappande och sockerätande… tja, då finns motsatsen också).

    Utöver alla fysiska (överträning) och psykiska (stress, ätstörningar etc.) besvär hetsen kan skapa, tycker jag det här med polariseringen är väldigt intressant: antingen är du supertränad, eller så är du helt otränad. Ett nytt sorts klassamhälle. (Inte min idé: boken Wellnessyndromet mfl.)

    p.s.Programmet du skriver om är absolut lyssningsvärt, min kollega har också reflekterat kring det, här:
    http://johanna.livskick.nu/2015/03/13/folkhalsoargumentet-upprepas-som-ett-mantra-om-traningshets/ d.s.

  4. Frida skriver:

    Blev så deppig när jag fick höra att det enda de pratar om på min bästa väns nya arbetsplats är träning. Hon har aldrig tyckt om att träna och inte hittat någon träningsform hon gillar. Kroppen funkar bra och hon får sina endorfiner genom andra aktiviteter. Men det finns någon sorts outtalad regel på flera arbetsplatser att man får prata hur mycket som helst om just träning, eftersom att det är något alla i alla fall BORDE gilla. Gah! Jag tränar ändå själv fyra gånger i veckan och tycker verkligen om det, men det är ju inte så att jag maler på om intervalltider etc. med någon som inte är intresserad?!

    Vi har träffats genom att vi båda har ett stort musikintresse, och vi började diskutera hur det skulle se ut med en arbetsplats där man tvungen skulle prata om musik hela lunchen, trots att det inte intresserar alla. Diskutera olika körarrangemang, egenprogrammerade synthljud eller vad vet jag. Så exkluderande!

    Tror verkligen arbetsplatser gör ett misstag när det enda icke-arbetsrelaterade de fokuserar på är träning. Och ja, det är nyttigt med träning, men det är så knäppt när man anses ha ett ”ansvar” att träna för samhällets eller arbetsgivarens skull. Min kompis skulle definitivt må sämre av att pallra sig till gymmet tre gånger i veckan pga. risk för utebliven löneförhöjning. Mer morötter för alla typer av endorfinalstrande aktiviteter, och mindre piska för träning.

  5. Jenny skriver:

    Nuförtiden finns det så många olika ”läror” om hur man ”ska” göra för att leva hälsosamt. Jag börjar bli sjukt trött på folk som oombedda envisas med att nästan pracka på andra deras sätt att tänka om kost, träning och hälsa. Särskilt när de nästan blir nedlåtande i tonen om man inte alls tänker kasta om allt i sitt eget liv för att göra samma sak som dem.

    Dessutom är nästan allt livsfarligt. Man ska inte äta socker för då får man cancer, men om man dricker lightläsk med aspartam får man också cancer. Man ska äta stenåldersmat/LCHF/5:2/räkna kalorier/you name it, och de har alla sina egna profeter som påstår att man mer eller mindre kommer att dö i förtid om ett år en vecka imorgon om man inte äter enligt just den metod som faller dem själva i smaken. Det roliga blir när flera metoder verkligen är motpoler till varandra, så det blir omöjligt att hitta en medelväg. ”Sköt dig själv och sk*t i andra” (om du inte blir tillfrågad om hjälp/råd/åsikter), tycker jag är en bra devis när det gäller dessa områden!

    Man får försöka prova sig fram till det som funkar bäst för en själv, vare sig det är LCHF eller 5:2 eller annat. För MIG har det fungerat bäst att äta all den mat jag tycker om i mer begränsade mängder och med mycket grönsaker, att träna styrka och kondition 3-4 pass i veckan, och fokusera på att må bra i kropp och själ.

    Jag mår inte bra av dieter eller av att göra saker förbjudna att äta. Jag försöker gå ner i vikt, men någon gång i månaden äter jag en pizza, äter ute eller äter för mycket av potatisgratäng med grädde om jag verkligen vill det och känner att det är värt den lilla bromsen som uppstår med viktnedgången.

    Jag skulle aldrig få för mig att ”börja predika” om träning och hälsa på jobbet, jag skriver av mig på min blogg istället där de som vill kan läsa och diskutera! 😀

    Och det är helt sjukt hur annorlunda jag blir behandlad nu efter att ha gått ner nära 20 kg, mot innan jag gick ner i vikt. Av många ses man verkligen som en sämre människa på olika sätt när man är överviktig. 😦 Så hemskt att det ska vara så. Men det är lätt att döma andra, antar jag. Samhället idag behöver verkligen mer empati och öppnare sinnen!

  6. Ia skriver:

    Det du blir hetsad av blir jag imponerad och motiverad av. Att någon varje vecka lägger timmar på att träna inför en dags tävling för att efter den dagen känna sig nöjd över sig, det är stort.

  7. Lina skriver:

    Att springa långt, simma, cykla och träna på gym verkar vara mycket viktigt… Men att äta vegetariskt, giftfritt, undvika alkohol och att sova 8 h/natt är inte lika intressant.

    Kanske borde alla som bor på landet få en bonus?! Luftföroreningar ökar trots allt risken för sjukdomar och tidig död.

    Och alla som undviker att sola (och därmed minskar risken för hudcancer) borde också få höjd lön!

    Om man väljer att åka MC till jobbet så borde det bli löneavdrag. Det är hög risk att man skadas och det kan ju bli kostsamt för arbetsgivaren.

  8. Lotta skriver:

    Hur kan det någonsin vara fel att vilja vara hälsosam (hets?)? Jag kan hålla med dig om att arbetsplatser inte bör lägga sig i hur vi lever, men det är ju ett faktum att samhällets kostnader för ett ohälsosamt leverne är enorma (och då menar jag såklart även t.ex. rökning och alkohol, inte bara övervikt). På något sätt måste ju alla hitta balansen i sitt eget liv, men när det är en uppåtgående trend att vi blir allt mer överviktiga (tex: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6024320), så är det ju klart att samhället måste gå in och ställa villkor. Eller? Jag menar inte att komma med pekpinnar och jag tycker du är jätteduktig, men många har inte kommit till din insikt och kanske ‘behöver extern hjälp’ för att nå dit? Keep up the good work!

    • Katarina skriver:

      Samhället har ju inte råd att avlöna eller möjlighet att ta hand om alla som kommer att bli 100 år – kanske borde det bli obligatorisk rökning och superi efter 65 års ålder…?

      Skämt åsido, vi får absolut inte blanda ihop begreppen här: övervikt är INTE lika med ohälsa. Då skulle nämligen alla bodybuilders vara ansedda ohälsosamma eftersom deras BMI ger att de är överviktiga. Du kan mycket väl äta så att du är rund, men om det är mycket grönsaker, omättade fetter, fisk osv och du dessutom tränar regelbundet och rör dig och har bra kondition så är du hälsosam. Du kan på samma sätt var smal men fullkomligt otränad, ha höga blodsockervärden osv, dvs vara en sk pommes frites (smal på utsidan, fet på insidan) och då är du ohälsosam.

    • Lina skriver:

      Det är ju inte alls fel att vilja leva hälsosamt utan problemet är när omgivningen tvingar alla andra att leva på ett visst sätt.

      Om arbetsgivaren börjar kontrollera vissa parametrar i den enskildes liv (hur man tränar) tycker jag att det har gått för långt!

      Miljöförstöringen är också ett stort samhällsproblem. Kanske borde vi tvinga alla att åka kollektivt och begränsa antalet flygresor?

      Ett samhälle har ju vissa styrmedel som kan påverka levnadsvanor men det finns ju även gränser som är till för att skydda den personliga integriteten.

    • Lotta skriver:

      Katarina, jag tror du missförstår med vilje här. Visst en body builder är tyngre för att hen har större muskelmassa (du behöver inte försöka läxa upp mig, jag har en doktorsexamen i fysiologi). Självklart kan man dessutom vara mager och ohälsosam (se bara på heroinister som väljer att injicera hellre än att äta), men det är som att jämföra äpplen och päron, eller hur? Övervikt i den bemärkelsen man oftast menar är självklart ohälsa och orsakar mycket fysiskt lidande (t.ex. hjärt-/kärlsjukdomar). Det finns ingen anledning att jämföra överviktiga med ofrivilligt smala för det är inte samma problematik. Det jag menar är att det är viktigt att alla blir medvetna om riskerna med att leva som de gör och att de sedan får besluta själva om hur de lever sina liv.

  9. Lina skriver:

    Att leva hälsosamt är så mycket mer än kost och träning.

    Att enbart fokusera på vikt och hur fort/långt man kan springa är inte tillräckligt om man vill leva ett långt och friskt liv.

  10. UlrikaZ skriver:

    Hej. Du frågade vad vi tänker. Jag tänker – att fokusera på dig själv en lång tid nu. På det du vill göra och som känns bra. Du behöver din energi till dig själv.Länge. Din hälsoresa, din kreativitet, dina nära o kära och ditt delvis nya liv. Det finns mycket tok, som alla överdrifter, runt oss alla. Men mitt råd är att göra din sak bra, för dig. Sedan har du ännu mer kraft att tycka och agera kring andras val. Välj dig själv nu. Länge.

  11. Karin skriver:

    Hej!
    Jag jobbar på ett hälsohetsande företag ( själva företaget producerar kläder) där man måste gå på ”motiverande” föreläsningar om hur mycket bättre arbetare man blir om man tränar, står upp vid skrivbordet etc. Sen måste man under en 6 veckors ” challange” fylla i allt man gör även på fritiden i en app. Avdelningarna ska tävla mot varandra. Man förväntas fylla i om man tränar, dricker vatten, sover minst sju timmar, går i trappor, cyklar, dricker läsk, äter mellanmål etc. Man får poäng på vad man gjort.
    Jag tycker det känns fruktansvärt och det har definitivt fått mig och flera andra att trivas mindre på jobbet. Det känns som någon slags nog brother samhälle snarare än omsorg. Fast det sorgligaste är att man förväntas övervaka och skvallra på sig själv. Så nog ligger hets i tiden.

  12. Madde skriver:

    Det där är ett svårt ämne, men jag är med dig där fullt ut. Har oxå reagerat på hetsen som har blivit med att vara ”sund” Ibland känns det som om allt är svart eller vitt bara. Fakta är att vi blir större och större och att vara för stor medför hälsorisker. Jag var inget undantag. Det är viktigt att röra på sig och det är viktigt att träna. Förr fick vi detta mer naturligt. Däremot anser jag att det gått överstyr då man får blickar på sig om man äter en frukt eller tar en fika. Kör du inte järnet på gymmet flera timmar om dagen är du lat mm. Man glömmer leva för att man ska vara sund, men då tycker jag att det blivit extremt osunt. Vart tog balansen vägen?
    Lite luddigt, men hoppas du förstår vart jag vill komma 🙂 🙂 🙂 Lagom är bäst 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s