Bilder på mig när jag var smalare

Jag vet inte om det är destruktivt eller konstruktivt riktigt, det här att kolla på bilder av mig själv när jag vägt mindre. En känsla av melankoli och misslyckande smyger sig ju onekligen på. Nu har jag ändå suttit och grävt bland gamla facebookbilder. Jag kan konstatera att jag sällan lagt ut bilder på mig själv när jag varit i ”större” perioder. Inte förrän jag haft denna blogg, vill säga, för nu har jag helt släppt sådana nojor. Jag ser ju ut som jag gör oavsett om jag gömmer mig eller inte. Så nu visar jag upp ett stort antal bilder när jag vägt mindre. Varför gör jag det? För att liksom ge en historik, visa hur många jojobantningar jag gått igenom. Fast bilderna i det här inlägget har ingen direkt kronologi. De är snapshots från olika delar av mitt liv. Ner och ner och sedan upp igen. Bilden ovan togs nog när jag höll på med LCHF. Jag var ganska tidig på den bollen, så det var ett gäng år sedan. Och visst gick jag ner, men sedan tröttnade jag på den strikta kosthållningen. LCHF var inte alls min grej. Och så upp igen.

Jag minns att jag tyckte jag var så tjock när jag såg den här bilden. Den togs nog ändå i en period när jag var på väg uppåt i vikt. Här sminkar jag mig inför en utekväll med min vän Jennie. Jag gissar att jag vägde kanske 82 kilo här till mina 162 cm.

Här var Holly på besök från England och då var det omöjligt att fly kameran. Även här vägde jag runt 80 och kände mig hiskeligt fet, men oj så vi åt under den veckan hon var här. Nu längtar jag tills jag ser ut som på den här bilden igen.

En annan vän var på besök, den här gången från Tyskland. Här står jag och pratar telefon utanför Moderna museet. Jag tror det var 2008 och jag höll nog på med någon form av diet, även om jag just nu inte minns vilken.

Här sitter jag och dricker kaffe i new york och lägger mest märke till hur jag rent kroppsligt inte tycks ta lika mycket plats, axlarna är smalare. Men framförallt minns jag New york och dess ljuvlighet!

Här hade jag kört en tio veckor lång pulverdiet. Jag var i Italien på semester och jag var smalare än jag någonsin varit, förr eller senare, i mitt vuxna liv. Jag vägde kanske 67 kilo på den här bilden, alltså i princip den målvikt jag strävar efter nu. Jag var dock så matfixerad och ändå hetsåt jag nötter ur en stor påse som jag köpte i Bergamo minns jag. Jag dreglade vid åsynen av de goda pastarätterna men jag petade i mina caprese (mozzarella och tomat), en styrka som jag alltså ändå vet att jag har någonstans.

Här, på Södermalm, fotad i en spegel, jag kunde knäppa den här vårjackan och jag minns att jag var stolt över det.

Eh, hej duckface. Den här bilden är också tagen när Holly var här på besök. Hur hakans linje är så skarp, mycket skarpare än nu. Sådana ätstörda tankar kan komma över mig när jag betraktar de här bilderna och därför vet jag inte om det är så himla konstruktivt. Men visst hade jag fin frisyr! Och sjal, den där sjalen försvann någonstans på vägen.

Här på ett tåg, halvblundande, men jag vill visa bilden ändå. Överviktig men så mycket mer hälsosam än nu. Dit kommer jag nå inom en inte alltför avlägsen framtid, och gud så jag ser fram emot det.

Jag orkade gå mycket mer här, även om jag vägde 80 kilo då. Alltså 20 kilos övervikt. Men ändå. Ingen smärta i ryggen, inga protester från knäna.

Här är en ännu äldre bild. Här hade jag kanske kört viktväktarna tror jag, och gått ner ett gäng kilo.  Jag minns att min vän frågade mig hur jag lyckades behålla vikten. Jag minns inte vad jag svarade men sedan brast det någonstans igen.

Också den här bilden är från den där smala italienresan, jag ångrar att jag inte har kvar den retroinspirerade klänningen från indiska. Varför gjorde jag mig av med den? Den hade varit ett perfekt målplagg. Den var storlek L tror jag, men jag kunde ha den lite oversize på ett snyggt sätt.

Här gick jag i gymnasiet och hade vita kläder. Det är verkligen inget jag suktar efter nu, jag kommer nog inte vilja ha vita kläder hur fit for fight jag än blir, men jag avundas den arm jag hade då.

Här står jag på vår slututställning när jag gick ut Forsbergs skola (där jag numera ju ofta är lärare). Det här var 2008, alltså inte så lång tid efter pulverdieten. Fast här hade jag nog börjat äta mycket igen.

Vad jag älskade den här kappan, den hade korta ärmar och så hade man långa vantar till, så himla elegant! Den kom från Juicy couture faktiskt, så det är nog ett av de dyrare plagg jag har ägt.

Jag ska försöka ha dessa bilder som målbilder. Försöka förnimma känslan av frihet när kroppen inte tar emot, när man kan vara lite mer flexibel och rörlig. Den känslan, vad härlig den är!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min hälsoresa. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Bilder på mig när jag var smalare

  1. Marita skriver:

    Du är så vacker, oavsett antal kilo.

  2. Frida skriver:

    Lyssnade på ett gammalt Kropp&Själ-avsnitt igår angående 5:2-dieten, kalorier m.m., och de nämnde att det tar ca 2 år (!) för kroppen att vänja sig vid en ny vikt. Kroppen är ju inte gjord för att gå ner i vikt! Det handlar så mycket om en livsstilsförändring, och det tar lång tid och mycket arbete att göra en sådan. Ser ut som om du har massa bra saker på g nu!

    Dessa 2 år ger någon slags bild av hur man ska tänka med sin kost och sin träning, att det måste fungera i flera år. Arbetar själv med att försöka ändra min syn på mat, bl.a. att sluta känsloäta (inte behöva äta upp all mat på bordet bara för att den står där etc.). Herregud vad svårt det är! Försöker göra mina val med tanken ”vill jag hålla på med detta resten av livet?”. Vilket har gjort att jag t.ex. inte köpt något gymkort, utan prioriterar utomhusträning istället. Långsiktighet!

    Och ja, håller med föregående kommentar – du är vacker oavsett kilo. Och framför allt har du massa andra saker som inte har med utseende att göra som är du – skrivande, tecknande… 🙂 Du har en kropp, du är inte en kropp!

  3. Marina skriver:

    Det viktigaste är att du kommer ihåg att du är SAMMA Jessica på insidan på alla dessa bilder, oavsett hur ditt ”skal” ser ut!

  4. Katarina skriver:

    Tittar på dina bilder och tänker att du passar väldigt bra i ljusblont och längre hår. Du har verkligen fantastiskt hår…Och du är finast när du ler mycket och visar tänderna och smilgroparna kommer fram. Då ser hela du snäll ut, som en varm, godhjärtad mänska, vilket jag inbillar mig att du också är. 🙂
    Jag tror det är bra att du har dessa bilder – för då har du inte en identitet i den stora Jessica utan ditt Jag är skilt från din storlek. Minnet av att gå utan att ha ont är också en viktig känsla att ta med sig när viljan tryter…

    Du kommer att lyckas bra!

  5. Agneta skriver:

    Vackra kvinna!

  6. Jenny skriver:

    Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag kan titta på bilder från när jag vägde väldigt mycket mindre än jag gör nu och undra vad f*n jag tänkte med egentligen, jag såg ju jättefin ut. Men i mina ögon, då, så var jag bara stor och ful och hemsk.

    Som tur är har jag sparat en del favoritplagg från tider då jag vägde mindre, och en hel del av dem passar redan! Jag ser verkligen fram emot att eventuellt kunna använda en gammal kappa i vinter, den är i strl. 48. Jag hade strl. 56 i tröjor och jackor när jag började min viktresa. Idag kommer jag i plagg i strl. 52, så jag har en bra bit kvar tills dess…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s