Rätten att vara tråkig

Något jag tänker på ofta är vad som förväntas av en människa i samhället.Vilka krav man liksom ska uppfylla för att uppfattas som en sympatisk och ”välfungerande” person. Man förväntas gärna vilja delta i (enligt mig meningslösa) gruppaktiviteter såsom brännboll, femkamp, gå ut och dansa och liknande. Det här är en av många faktorer som gjort att jag alltid känt mig annorlunda under hela mitt liv. Inte som alla andra. Inte förmögen att prata sådär lättsamt om vädret (för vad bryr jag mig om vädret?).

Om jag får välja trivs jag bäst inomhus, i min lägenhet, med att läsa eller pyssla eller rita eller skriva. Det här är inget nytt. Sådan har jag varit HELA mitt liv. Jag vet att många blir provocerade av det men det är liksom inmurat i min grundnatur som människa. Jag har aldrig gillat att klättra i träd eller spela brännboll eller paddla kanot eller tälta (HUVVALIGEN!). Det här har inte med melankoli eller nedstämdhet att göra. Tvärtom, jag mår så jäkla bra av att sitta inomhus och dricka kaffe och prata med en god vän eller läsa eller vad det nu kan vara. Jag känner mig just nu gladare än jag gjort på åratal, ändå föredrar jag att vara inomhus om jag får välja själv. Det är skönt att jag har lärt känna mig själv så pass väl, att jag vet vad jag mår bra av. Jag inser att det skiljer sig från de flesta andra men det spelar mig ingen större roll. Det som stör mig är att kraven på vad man ska förväntas gå med på och vara okej med är så pass inmurade i samhället.

Jag har alltid hatat att umgås i stora sällskap, till exempel gå på kalas. Det gör mig osäker och obekväm. Det är fucking fruktansvärt för mig! Jag avskyr att gå ut och dansa och stod alltid och längtade bort när jag mellan åren 18-21 kände mig nödgad att gå med mina vänner ut på klubbar och andra ställen. Jag skulle aldrig i livet följa med på tältutflykt eller brännboll. Då sjukanmäler jag mig hellre och tar smällen som den tråkiga personen.

Men varför är man tråkig om man inte gillar att ”släppa loss”? För mig är det bundet till en känsla av meningslöshet, jag får ingen glädje av att stå och tvångsdansa på något klibbigt dansgolv med obehagliga människor omkring mig. Jag känner ingen lycka eller lugn eller inspiration i en sådan miljö, tvärtom, en tickande känsla av tid som slösas. Som person är jag otroligt pratig och social och full av idéer, men det måste vara på mina villkor. Eller: i en kontext jag känner mig trygg i. Att umgås med en eller två personer i taget, att unna sig att dra för gardinen och läsa en solig dag, att aldrig följa med till stranden eftersom man är vuxen och inte längre måste (jo, det där med stranden är kopplat till min kropp också men inte resten av företeelserna).

Vad befriande det var i fjol, när jag hörde Åsa Linderborg i värvet och hon bara: ”Jag gillar inte att vara utomhus”. Ibland behöver människor förstå att de inte är ensamma om att vara konstiga. Eller när Lena Andersson, också i värvet, sa att hon inte gillar att roa sig (jag minns inte exakt om hon formulerade sig så, men på ett ungefär). Jag ÄLSKAR att promenera utomhus, så missförstå mig inte. Att promenera är något av det mysigaste jag vet. Jag kommer bara inte att komma ner till en picknick med femton pers och en roséflaska i handen. Troligtvis kommer jag inte överhuvudtaget, eftersom jag har lärt mig att undvika sammanhang som får mig att må dåligt. Men en vän, däremot, sitta på en bänk och dricka kaffe? ABSOLUT, jag är på!

Men aldrig mer tänker jag tvinga mig själv, pressa in mig i kontexter och sedan intensivt längta därifrån. Det har jag sysslat med i så många år och det gav mig inget annat än frustration i gengäld.

Eller som Thåström säger: Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Hihi.

Puss från kulturälskarens bokhyllefyllda murriga och underbara vrå!

Och PS: Lyckan är total, för nu går det att svara på enskilda kommentarer i min blogg. Wihoo! När vi ändå håller på med PS så kör vi ett till: Följ mig gärna på instagram och mina teckningar på facebook!

UPPDATERING: Omg, hur kunde jag glömma maskerader och allmänt spex? Huga, huga, som farmor brukar säga!

Annonser
Det här inlägget postades i samhällskritik, Vardag. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Rätten att vara tråkig

  1. Liselotte skriver:

    Visst är det skönt när man hittar den där ”men det här är ju det JAG tycker om”-känslan! 🙂

    Själv har jag kämpat mycket med det faktum att jag, trots att jag har familj (är m-a-m-m-a, gud bevars!) ibland vill ta en hel helg ensam, instängd: jag och en bok och nåt gott att äta. Min man och mina barn tycker detta är helt okej (och har gärna sin egen egentid), men inför andra kan jag komma på mig själv att bortförklara det. Som mamma ”ska man” antingen vilja vara med sina barn jämnt, eller skaffa barnvakt/lämna över till den andra föräldern enbart för att gå ut och träffa kompisar (”släppa loss”, alltså).

    Jag vet faktiskt inte om du ”skiljer dig från de flesta andra” – däremot kanske alla ännu inte vågat hitta till lugnet i att erkänna det för sig själv – och andra.

  2. Katarina skriver:

    Hahaha!! Jag älskar visserligen att dansa, men inte på krogen (där det är för trångt) utan på t ex bröllop och privata evenemang. Men jag skulle nog – om det var hälsosamt – sitta med ett glas rödvin och en cigg på en jazzbar och diskutera politik, religion och filosofi! 😀 Har aldrig hänt, men jag har suttit med en pipa, ett glas whiskey och en man i hans lägenhet och lyssnat på jazz och snackat. Men det är ca 100 år sedan… 🙂

  3. J skriver:

    Du satte verkligen ord på det jag känner inför brännboll, femkamp (även om jag aldrig varit i något femkamp-sammanhang) och dylikt – nämligen meningslöshet! Det är precis vad jag känner inför påtvingad dans och diverse lekar i parken. Ursäkta mitt språk men fy fan vad tråkigt och meningslöst det är.
    Jag skulle vilja påstå att jag är en väldigt rolig och social person, gillar att spexa bland mina kompisar. Men verkligen enbart på mina villkor. Påtvingad hurtighet, herregud så hemskt. Ångest.

  4. moa skriver:

    Haha, jag känner igen mig till punkt och pricka. Och lustigt nog reagerade jag precis likadant på just de ”sägningarna” i intervjuerna med Åsa L och Lena A när jag lyssnade på dem. Jag försöker att utmana mig själv lite lagom, för jag tror att de flesta av oss mår bra av att utveckla de sidor som inte kommer så naturligt för oss, men i grund och botten har jag också bestämt mig för att det är precis lika fint att vara som jag är som att vara en ”sprallig tjej med skinn på näsan” i alla sammanhang.

  5. Johanna skriver:

    Det är intressant hur vi ser det där tycker jag, om att vara tråkig, inte passa in och känna sig lite socialt missanpassad. Så känner jag mig med, men inom andra områden. Jag är ju så tråkig för att jag till exempel inte tycker att laga mat är särskilt kul. Att säga det högt idag är nästan som att svära i kyrkan. Jag tycker om mat och är egentligen rätt medveten när det gäller mat, men att laga den och planera den… nej … Sedan har jag nästan ingen som helst känsla för inredning, och ser inget nöje i att leta nya gardiner, dekogrejer, filtar osv. Shopping i allmänhet tar mer energi än det ger. Köper kläder m.m. gör jag för att jag behöver, inte för att ”jag bara måste ha den där handväskan, annars dör jag”. Jag gillar att sitta ner, både ute och inne, och prata med vänner, men när mina kompisar har ”tjejkvällar” med hårfärgning, nagellack och smink, medans det dricks en massa drinkar, så har jag alltid något annat för mig. Här hör man ju att jag inte alls är en särskilt kul person. 😉

  6. Susanne skriver:

    Och tänk vad bra det vore om man redan som liten fick vara som man är, nu ska alla ut och vara skogsmulle,spela fotboll,vara med på jympan osv. Sällan man ”uppmärksammar” de mer ”kreativa eller de som helt enkelt har andra intressen helt enkelt. Klart man ska vara ute som barn men ja ni/du förstår säkert.

    / S

  7. Marie skriver:

    Hej! Jag har följt din blogg ganska länge nu, men aldrig kommenterat tidigare. Men nu måste jag säga hej och också berätta hur himla mycket jag identifierar mig med detta inlägg! Jag älskar att vara ensam, sitta inne och läsa en god bok en solig sommardag, jag håller mig så långt borta från stora partaj och tillställningar jag kan komma och jag skulle aldrig i livet gå med på att tälta eller spela brännboll! 🙂 En typisk introvert är jag, och glad och nöjd med det. Jag älskar mitt liv! Och jag är så otroligt färdig med att tänka på att passa in och utsätta mig för situationer jag inte är bekväm med. Det som är superhärligt för någon annan – en helkväll på stan med massor av folk och festglada människor till exempel är för mig en form av tortyr där jag känner hur min själ dör en smula allteftersom kvällen lider. Det är så trist att vara supersocial och älska människor och ta stor plats i sociala sammanhang tydligen är idealet, och vi som inte fungerar så blir sedda som tråkiga. Men för all del, då är jag en stolt tråkig typ! 🙂 Tråkmånsar – förenen eder (på var sitt håll)! Väldigt, väldigt bra inlägg! Och jag uppskattar hela din blogg väldigt mycket, du är inspirerande och begåvad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s