60-/70-talsromantiker


Teckning ritad av mig, fler finns här!

Så länge jag kan minnas har jag älskat 60- och 70-talen. På inredningsfronten är det en relativt ny kärlek – sedan kanske tre år tillbaka. Men när det kommer till musik, estetik, politiska tankar osv så har jag nog alltid varit en 60-70-talsmänniska, trots att jag inte såg dagens ljus förrän 1985. De flesta vintagemänniskor föredrar ju 50-talet och är måna om design och märken. Så är inte alls jag! Jag älskar 50-talet också (men är mindre förtjust i stilfulla minimalistiska moderna hem med enstaka retrodetaljer, men det skriver jag mer om en annan dag) och har en del 50-talsprylar hemma men främst är det just de färgglada 60- och 70-talen som tilltalar mig. Gult, brunt, grönt, orange och teak är mina favoritkulörer inom inredning. Åtminstone just nu – det där kan ju ändras med jämna mellanrum.

Ända sedan jag var 13-14 år har jag älskat och älskar fortfarande musik från 60-70-talen. Såväl gamla kitschiga 60-talstrallmelodier och Anita Lindblom-stuket, som David Bowie, Patti Smith och Iggy Pop och massa massa progg à la Hoola Bandoola band. Man kan alltså säga att dessa årtiondens kultur har präglat mig enormt mycket i mer än halva mitt liv. Kanske mer, för jag älskade äldre barnböcker även som litet barn. Med härligt gammaldags ord och formuleringar. Jag gillar förstås också den kollektivistiska tanken som rådde, att man röstade i politiska val utifrån samhällets bästa snarare än sitt eget bästa. Sedan blev ju 70-talet extremt dogmatiskt och o-flexibelt vilket till slut fick den kollektivistiska tanken att ersättas av något helt annat. Men grundpremisserna och från början såg det ju annorlunda ut, mer visionärt – sådana tankeströmningar skulle jag gärna se mer av i min samtid.

Jag tänker ibland att även inredningen på ett sätt var mer tillåtande. Vem ser några fläckar på ett teakbord eller en orange-brun gardin, liksom? Vem bryr sig om högar av prylar lite här och var i ett färgglatt hem fullt av fina saker och tavlor att titta på? På vitt, vitt, vitt så syns minsta skavank och då får folk hålla på och putsa och feja i jakt på en aldrig uppnåelig perfektion. Jag känner ett enormt lugn när jag kliver in i vår lägenhet (eeeh, okej, där överdrev jag en smula eftersom jag ofta tänker på hur extremt stökigt det är och hur sällan det blir av att städa) – eller okej, jag känner en trygghet här. Det är så varmt och personligt, på något vis, med alla dessa gamla saker och böcker.

Jag har förstått att maten var mycket dyrare på 70-talet, i förhållande till människors lön. Det gjorde att man fick lappa och laga kläder, sy eget, improvisera en smula. Och självklart gillar jag att det inte är så idag på ett sätt, samtidigt som jag tror att en sådan grej gör folk mer öppna för olikheter och skavanker. Det är inte så noga, liksom, ingen är mer än människa. Jag kan uppleva att samtalsklimatet i dagens samhälle är så uppskruvat. Också det ska jag skriva mer om en annan dag.

Massa massa saker har blivit sjukt mycket bättre nu än då – missförstå mig inte! Jag valde rubriken -romantiker för att poängtera att jag inser att massa saker var dåliga och jobbiga även på den tiden. Men det fanns väl ett framtidshopp som människor mådde bra av. Idag går vi runt och oroar oss för klimatförändringar, prekariat-tillvaro, Putin, antibiotikaresistens och allt däremellan. Det kanske också gör oss mer ängsliga och egoistiska. Jag ska inte ge mig på någon ytlig samhällsanalys här, det här är resonemang jag har snappat upp i alla de mängder av podcasts jag lyssnar på dagligen. Men det är intressant att fundera vad som får mig, och massa andra med mig (kolla gruppen Retro inspiration – kläder, möbler och hem på Facebook, jag är inte ensam om min vurm för grönt och gult och brunt och orange!), att drömma oss tillbaka till dessa årtionden och vilja inreda våra hem i samma anda.


Jag, idag, i retroinspirerad tunika från indiska.

Om jag någon gång tröttnar på den rent inredningsmässiga stilen från 60- och 70-talen så vet jag att jag ändå kommer befinna mig där en stund varje dag, mentalt. Oavsett om det är via musiken jag lyssnar på, böckerna jag läser eller kläderna jag har på mig. Lite eskapism är bara nyttigt, tror jag!

Annonser
Det här inlägget postades i Inredning, Retro, samhällskritik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 60-/70-talsromantiker

  1. Marina skriver:

    Jag tycker det finns mycket fint från 60-70-talet – också 😉 Jag tycker hem som dina, personliga och kaotiska på ett bra sätt är så fina på bild och jag kan beundra människor som har det så. Jag orkar inte för jag kan inte se stöket, jag är mer ”out of sight out of mind” – jag fixar inte att ha hundra saker som är dammiga och som stör min koncentration. Jag behöver det avskalade och raka av dom anledningarna och kämpar med att ändå få hemmet att kännas personligt. Vi bor i ett gammalt hus så skavanker saknas inte om man säger så 😉

  2. Katarina skriver:

    Född 1973 har jag massor med barndomsminnen från 70-talet. Det var underbart att vara barn då…och de glada färgerna på kläder och inredning gav en känsla av trygghet och värme. Älskar också musiken från den tiden! Älskar utsvängda jeans och böljande hippe-blusar! Mycket är, som du själv påpekar, mycket bättre idag än då fast min barndom vilar i ett ljust skimmer. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s